Regeringsbildningen är den enkla biten. Det svåra börjar när röken skingrats och de stora samhällsproblemen gör sig påminda.
Sverige kan hamna i en lågkonjunktur redan nästa år, vilket förväntas leda till större arbetslöshet.
Inget konstigt med det, lågkonjunkturer leder ofta till att företag går omkull och att det offentliga behöver spara eftersom skatteintäkterna sinar. Men kommande lågkonjunktur riskerar att bli extra smärtsam eftersom vi även kommer att importera en stor mängd arbetslösa.
Migrationsverkets prognoser spår ca 122 000 asylsökande och ca 181 000 anhöriginvandrare till Sverige under 2018 tillochmed 2021. Över 300 000 nyanlända på bara fyra år. Det motsvarar nästan ett helt Malmö!
Det finns säkert goda skäl till att detta inte togs upp under partiledardebatterna som gick av stapeln veckorna innan valet. Frågan om hur man bygger upp ett nytt Malmö på blott en mandatperiod hade ju riskerat att utlösa en panikångestattack bland partiledarna. Eller möjligtvis en tjurrusning mot nödutgången. Eller inte.
För om det är något som partiledarna – och svenska folket – är bra på så är det att rycka på axlarna och tänka att det nog ordnar sig. Vi har tydligen blivit så invaggade i trygghet och indoktrinerade i tillit att vi kastat förnuftet överbord.
Det finns nämligen inget vettigt sätt att skala upp samhället så snabbt. Det tog oss 35 år att gå från åtta till nio miljoner invånare. Att gå från nio till tio miljoner invånare tog oss bara elva år. Den snabba befolkningstillväxten är en stor orsak till bristerna i välfärden och den medföljande debatten om det brutna samhällskontraktet. Vi hinner helt enkelt inte utbilda lärare, poliser och sjukvårdspersonal i samma takt som befolkningen växer. Så enkelt är det.
För hur tänker sig politikerna (och väljarna) att vi ska klara att bygga bostäder åt 300 000 människor på fyra år? Bostäder som måste subventioneras kraftigt eftersom människorna som ska bo där inte har ekonomiska resurser att betala vad det kostar.
Integrationspolitiken är ett fiasko. Visserligen är Sverige inte nödvändigtvis sämre på integration än andra länder i EU. Men eftersom vi har tagit emot så många, många fler asylsökande per capita så har många asylsökande följaktligen kommit att hamna i utanförskap. Det vore klädsamt om politikerna slutade låtsas som om volymerna inte påverkade integrationen och istället började tala klarspråk. Men istället för raka rör så får vi mer trams och åtgärder som redan bevisat sig vara verkningslösa.
Fler subventionerade jobb är nämligen ingen gamechanger, alldeles oavsett om politikerna väljer tjusiga namn som ”inträdesjobb” eller ”etableringsjobb”. Det har testats i oräkneliga variationer och subventionsgrader utan att ge någon återbäring att tala om. Lägre ingångslöner är också verkningslösa eftersom lönesubventionerna är mycket generösare för arbetsgivaren och har varit så i många år.
”Bättre Svenska för invandrare” är en annan klassiker som politiker alltid återkommer till – även i detta val. Trots att SFI dragits med problem i årtionden lyckas man aldrig få ordning på utbildningarna. Kanske beror det på att antalet elever år 2016 uppgick till 150 000. Även en femåring skulle förstå att det är snudd på omöjligt att få tag i kompetenta lärare när elevantalet motsvarar Uppsalas befolkning.
De partier som idag aspirerar på ministerposter borde tänka efter ordentligt. Att sitta i regering under kommande mandatperiod innebär en hel del ”utmaningar”, särskilt med tanke på att en majoritet av riksdagen inte tänker lyfta ett finger för att stoppa utvecklingen.
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se