“Naiv” räcker inte

“Sverige har varit naivt” sa Stefan Löfven i gårdagens presskonferens. Vad han egentligen menade var ”Vi politiker brukar stoppa huvudet i sanden och hoppas att problemen försvinner”. För medan naivitet, som betyder ”blåögd” eller ”godtrogen”, har något gulligt över sig, så är verkligheten allt annat än det.

Låt oss snabbt titta på hur det har sett ut de senaste åren inom några  områden som påverkar terroristers möjligheter att utföra sina onda planer.

Passen
Ett svenskt pass är en fantastisk tillgång för terrorister. Det ger nämligen möjlighet till inresa både i Sverige och andra länder. Dessutom går det att köpa till en relativt billig peng av människor som råkat ”tappa bort” sitt pass.

År 2008 uppgick antalet borttappade pass till 46 000. År 2013 var antalet borttappade pass 60 000. Under 2009-2013 beviljades 6 325 personer fler än tre pass. En person beviljades 18 pass under perioden. Polisen är övertygade om att de försvunna passen kan användas för att begå terrorbrott. Att svenska pass används för människosmuggling, brottslighet och terrorism är ingen nyhet. Ändå har politikerna vägrat ta itu med problemet.


Öppna gränser
Den misstänkte terroristen Mutar Muthanna Majid greps på ett asylboende igår. Likt flertalet av de
10 000 människor som skriver in sig som asylsökande varje vecka kom han in i landet obehindrat.

Den som söker asyl i Sverige ska medverka till att klarlägga sin identitet. Under 2007 var det endast sex procent av dem som sökte asyl som uppvisade en passhandling vid ansökningstillfället. År 2013 var andelen sökande med någon form av identitetshandling vid ansökningstillfället  nio procent.

Det är dock viktigt att påpeka att den asylsökandes identitet i praktiken är irrelevant i asylprocessen. Migrationsverket säger att runt fyra av tio asylbeslut har fattats utan att Migrationsverket ens trott sig veta vem den asylsökande är.

Nu är det ju inte så att Migrationsverket är helt passiva. Under perioden januari till sista oktober har Migrationsverket skickat 363 asylärenden till Säpo för granskning. Ofta är det andra asylsökande som tipsar om misstänkta krigsförbrytare. De flesta fallen leder inte till någon åtgärd. Säpo har haft invändningar mot uppehållstillstånd i 21 fall.

Och även när det konstateras att en asylsökande inte har rätt till asyl på grund av exempelvis krigsbrott eller terrorism så får personen stanna om denne riskerar tortyr i sitt hemland.

Vi har alltså obefintlig koll på vem vi släpper in. Och om vi tror att personen vi släpper in är farlig gör vi ändå ingenting.  Våra öppna gränser är ett säkerhetshot. Den som tror annat är mer än lite naiv.

Tullen
Illegala vapen tas in i landet i ett enda syfte – att begå illegala handlingar. Oavsett om det handlar om butiksrån, granatattacker mot polisbilar, gänguppgörelser på öppen gata eller terrorism så kan du vara säker på att vapnet som användes inte är registrerat hos polisen. Det lättaste sättet att stoppa vapnen är vid gränsen. Så fort smugglarna passerat tullens kontroller så hamnar vapnet i händerna på kriminella och terrorister. Och då är dessa vapen betydligt svårare att spåra upp och beslagta.

Det snabbaste, billigaste och effektivaste sättet att minska antalet illegala vapen i landet borde därför vara att ge tullen befogenheterna och resurserna att åtgärda problemet. Men våra politiker verkar inte hålla med. De gör nämligen ingenting åt saken.

”Vapensmugglarna vet att tulltjänstemännen är obeväpnade och ofta underbemannade, särskilt nattetid. Samtidigt har Tullverket gått ut och sagt att deras anställda inte ska försöka stoppa och besiktiga en bil med fyra starka och stöddiga män i om de är själva eller bara två stycken. Det är fullt förståeligt att de inte ska, men det gör mig vansinnig att Sverige visar en sådan flathet mot de kriminella. Särskilt eftersom vi har stora problem med illegala vapen” Citatet kommer från Sven-Erik Alhem, f.d. överåklagare och ordförande för brottsofferjourernas riksförbund i tidningen KIT och är en bra sammanfattning på problemet. Och problemet är inte nytt. I åratal har tulltjänstemän gång efter annan slagit larm om att de tvingas undvika att kontrollera vissa fordon som passerar gränsen. När läget blir hotfullt måste de tillkalla polis. Men polisen har knappt resurser att klara sitt eget uppdrag, än mindre åka ut för att hjälpa en annan myndighet.

Problemet är politiskt. Varken politikerna eller Tullens generaldirektör gör något. Istället får vi en massa tramsförslag och förnekelse.

Polisen
Klarar polisen att hantera en koordinerad terrorattack såsom de i Paris eller Bombay?
Svaret är antagligen nej.

För två år sedan ville dåvarande justitieministern Beatrice Ask öka antalet poliser i Nationella Insatsstyrkan från 50 till 97. Detta var för att polisen skulle kunna ingripa på två ställen samtidigt (jämför med Paris-attackerna som skedde på sex ställen någorlunda samtidigt). Två år senare hade insatsstyrkan fortfarande inte fått de önskade anslagen. Fem år efter att Taimour Abdulwahab  sprängt sig själv i centrala Stockholm och åtskilliga gripna terrorister senare hade politikerna fortfarande inte fattat något beslut om att ge våra antiterrorstyrkor de medel de behöver för att skydda oss.

Eftersom vi har så ont om operatörer i specialenheter så tvingas vanliga, patrullerande poliser gripa misstänkta terrorister. Nu uppger poliser att det finns en stor oro i kåren för att möte beväpnade terrorister. Bara en av hundra poliser i Stockholm är utbildad i att använda förstärkningsvapnet, k-pisten MP5. Det finns samtidigt bara ett tiotal sådana vapen att tillgå. Inte heller finns det tillräckligt med tunga västar och skyddshjälmar. Poliserna känner sig i underläge mot terrorister som beväpnar sig med exempelvis AK47:or.

Vem kommer ta ansvar när poliser skadas eller dör på grund av bristfällig utbildning eller beväpning? Kan vi ursäkta döda poliser med naivitet eller några miljoner kronor i besparingar? De flesta skulle nog svara nej på den frågan. Med all rätt.

I ärlighetens namn så är inte Sverige unikt när det kommer till trasigt säkerhetstänk. Det finns andra säkerhetstjänster som inte lyckas ställa om sin verksamhet till den rådande hotbilden.
Fem år efter elfte september rapporterades det att amerikanska FBI enbart hade 33 anställda som kunde ens lite arabiska. Och ingen av dessa jobbade med terrorutredningar. En sådan saktfärdighet kan Sverige inte kosta på sig.

Att sticka huvudet i sanden är inte lösningen på dagens problem. Ändå är det politikerna har gjort och det är det politikerna fortsätter göra, dag efter dag, år efter år.

För vi tappade kontrollen för länge sedan. Att nu bedöma riskerna som åratal av oansvarig politik skapat är snudd på omöjligt.  Priset vi får betala för detta kan komma att bli mycket högt. Ordet ”naiv” räcker därför inte för att beskriva hur våra politiker svikit vår nationella säkerhet. Det finns ett annat, mer passande ord för detta.

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se