Faktumet att regeringen släppte restriktionerna medan vårdavdelningarna gick på knäna bevisar att restriktioner och smittspridning inte hade med varandra att göra. Restriktionerna och vaccinationskampanjen var bara ett försök av politikerna att visa sig handlingskraftiga. Det ofattbart höga priset betalades av företagen och folket.
Under pandemin har politikerna uppmanat svenska folket att bojkotta företag för att minska smittspridningen. Regeringen uppmanade folket att inte spendera pengar i fysiska butiker, hotell, evenemang. restauranger eller resa bort på semester. Politikerna brydde sig inte om ifall kundbortfallet ledde till konkurser, vilket många företag tvingades till när kunderna slutade komma in i affärslokalen.
Många svenskar trotsade rekommendationerna och fortsatte konsumera och spendera pengar i företag som därför överlevde. Ett stort tack till alla er som hjälpte till att rädda företagen trots att politikerna ville motsatsen.
För att hedra minnet av de företag som gick i konkurs är det viktigt att vi aldrig glömmer den skada politikerna åsamkat företagarsverige. För om vi inte granskar och ifrågasätter hur politikerna skötte denna pandemi kommer vi antagligen få ännu tuffare åtgärder nästa gång. Det får inte hända.
Sedan början av pandemin har antalet intensivvårdsplatser minskat i Sverige. Problemet går att härleda till personalbristen, ett problem som svensk sjukvård brottats med länge. De senaste tio åren har en fjärdedel av vårdplatserna försvunnit. Sverige har blott 5 intensivvårdsplatser per 100 000 invånare, vilket placerar oss i botten av EU. Som jämförelse har Norge 8,5 platser medan Tyskland har 33 platser per 100 000 invånare. Svensk sjukvård var i ett så pass utsatt läge innan pandemin bröt ut att den så kallade kurvan behövde plattas till ordentligt för att undvika en vårdkollaps. Årtionden med brist på politisk handlingskraft skulle nu tas igen med överdrivna exempel på handlingskraft. Restriktioner skulle införas, bestämde politikerna. Men fler vårdplatser blev det aldrig och vården fortsatte därför vara känslig för smittspridning, särskilt under vinterhalvåret.
Restriktionerna som varit på plats till och från sedan 2020 gjorde dock ingen större skillnad för det slutgiltiga utfallet. Redan i ett tidigt skede stod det klart att restriktioner bara kunde fördröja men inte stoppa smittan. Restriktionerna hade dock en annan uppgift, nämligen att hindra flockimmunitet på naturlig väg (vilket ansågs alltför farligt) och istället vänta på ett experimentellt vaccin från läkemedelsindustrin. Vaccinen skulle skapa flockimmunitet, förhindra massdöd och rädda vården, sade politikerna.
Den överdrivna rädslan för det influensaliknande coronaviruset lamslog allt. I Europa hade människor tvingats sitta i husarrest och grundläggande demokratiska friheter hade avskaffats. Att bekämpa coronaviruset var viktigare än allt annat. Kosta vad det kosta vill, tänkte politikerna. Det fanns ingen tid att undersöka om vaccinen fungerade eller om de orsakade biverkningar.
När bolag som Biontech och Moderna meddelade att de hade tagit fram de allra första fungerande coronavaccinen så blev världens ledare överlyckliga, förstås. Nu var frälsningen här och den gnälliga pöbeln, som mist jobb och livsverk på grund av nedstängningarna, förväntades nu känna tacksamhet över att få ett experimentellt vaccin i armen. Det spelade ingen roll att inget fungerande läkemedel (eller vaccin) någonsin släppts med den så kallade mRNA-tekniken tidigare. Eller att Biontech och Moderna aldrig släppt några godkända produkter på marknaden tidigare. Den som ställde frågor om vaccinen eller vaccinationsprogrammet var (och anses fortfarande vara) en kättare som bör stämplas som ”anti-vaxxare” och förnekare av vetenskap. Narrativet var att ”riktig vetenskap” inte får ifrågasättas, precis som att migrationspolitiken inte fick ifrågasättas en gång i tiden. Vi skulle ju bara lita på politikerna.
När vaccinet nödgodkändes skulle vården prioritera. I stället för att låta vårdpersonal stanna kvar på sina avdelningar prioriterade regeringen att vaccinera hela befolkningen, med full vetskap om att över 99 procent aldrig skulle bli allvarligt sjuka av coronaviruset. Även barn vaccinerades, trots att barn så gott som aldrig får några besvär av covid. Sjuksköterskor utplacerades vid vaccinationslokaler och pengarna, som vården äskat om i årtionden, flödade nu ut i kampanjer för att förmå befolkningen att visa på solidaritet och ta en spruta i armen. Allt medan svårt sjuka människor fick sina diagnoser och operationer uppskjutna på grund av resursbrist.
Det överambitiösa vaccinprogrammet tog resurser av övrig vård och ökade vårdskulden. Politikerna satsade 22 miljarder kronor, inte på högre löner och bättre arbetsvillkor för vårdpersonal, utan för att okynnestesta befolkningen med dyra och opålitliga PCR-tester. Som om ett svar på ett tre dagar gammalt covidtest skulle kunna hjälpa smittspårningen. Okynnestestandet saknade funktion men skulle genomföras ändå, även om det så krävde att taxichafförer behövde åka kors och tvärs över regionerna för att leverera testkit. För politikerna hade ju bestämt att covid var en samhällsfarlig sjukdom, precis som Ebola och därför måste smittspåras.
Restriktionerna motiverades med att vården måste hinna vaccinera fler. Att den nödvändiga flockimmuniteten enbart kunde komma från vaccin och inte från smitta. Vaccinationsprogrammet prioriteras fortfarande, trots att 90 procent av den vuxna befolkningen och så gott som alla riskgrupper redan fått sin andra dos för länge sedan och alla riskgrupper redan erbjudits en tredje dos.
Varje dag med restriktioner innebar fler konkurser, högre skuldsättning och fler uppsagda – till ingen nytta! För nu vet vi hur historien slutade. De flesta svenskar har fått eller kommer få covid under vintern 2021/22. Vaccinen stoppar inte smittspridningen nämnvärt, snarare visar statistik från Folkhälsomyndigheten att vaccinerade smittar mer än ovaccinerade.
Källa: Folkhälsomyndighetens veckorapport v 5
När vi vet att vaccinerade blir smittade i lika hög utsträckning som ovaccinerade så kan vi ju koncentrera oss på att bara skydda riskgrupperna. Vi tar ju inte vaccin för att slippa bli smittade eller för att inte smitta. Nej enligt politikerna tar vi vaccin för att skydda oss själva mot allvarlig sjukdom, trots att majoriteten människor faktiskt aldrig hamnar på sjukhus för covid, inte ens bland de som i statistiken står som covidpatienter. Dessutom hann den smittsamma omikronvarianten skapa immunitet hos befolkningen snabbare än vaccinen.
Det är lätt att vara efterklok, men om politikerna nöjt sig med att vaccinera riskgrupperna så hade vi kunnat öppna upp samhället mycket tidigare. Alternativet fanns på bordet hela tiden, men regeringen (och även riksdagen) valde att jaga ett godtyckligt vaccinationsmål istället. De hängde målet framför oss och antydde att de skulle släppa restriktionerna när tillräckligt många vaccinerade sig. Det gick så långt att regeringen införde vaccinpass i syfte att få de ovaccinerade att ta sig till vaccinationslokalen. Alltså ett medicinskt tillstånd för att få beträda en lokal där majoriteten är vaccinerade. Inte ens de vanligtvis så företagsvänliga Moderaterna kunde dölja sin förtjusning och föreslog vaccinpass för bland annat restauranger, gym och marknader, gärna från noll deltagare om Moderaterna själva fick bestämma.
”Det är ingen mänsklig rättighet att gå på restaurang” var ett argument som vissa framförde, men det argumentet är förstås bara trams. Det är visst en mänsklig rättighet att gå på restaurang eftersom det är upp till restaurangägaren att bestämma vem som får äta i lokalen. Den dagen staten bestämmer vilka kunder en företagare får ha så lever du inte i en demokratisk rättsstat längre.
Svenska folket förväntas nu glömma allt som skett de senaste två åren. Det vore inte första gången politikerna gör så. Besluten under pandemin har ju trots allt fattats av samma politiker som tyckte att massinvandring behövdes för att rädda pensionerna och att vindkraft var en bra ersättning för kärnkraft.
Men vi har en moralisk skyldighet att påminna om offren för coronapolitiken. Att inte glömma alla de företagare som sett sina livsverk krossas i påtvingad konkurs för att rikspolitikerna försökte visa överdriven handlingskraft. Företagare som betalar mer i skatt än vad som är moraliskt försvarbart, men som ändå väljer att fortsätta anställa och bygga det välstånd som ger välfärd till medborgarna. Dessa företagare förtjänar svar på alla frågor, hur jobbiga de än är. Företagen måste veta ifall de drevs i fördärvet helt i onödan. Inte minst för att denna förödande ödeläggelse inte ska upprepas i framtiden.
