Det demografiska tramset, del 2

Vad är mest eftersträvansvärt? Hög “BNP” eller hög “BNP per capita”?
Politiker, i Sverige och i resten av världen, verkar tycka att hög BNP är mest eftersträvansvärt.

Det finns några viktiga anledningar till att den uppfattningen fortfarande härskar. Den offentliga finansieringen av välfärden växte fram i västvärlden under babyboomen som följde andra världskriget. Den byggde på att befolkningen växte snabbt och att den skulle fortsätta växa i framtiden. En stor del av vår offentliga välfärd är därför finansierad som ett slags pyramidspel, bland annat vårt pensionssystem. AP-fonderna fungerar nämligen som ett transferingssystem där ett års inbetalningar betalas ut under samma år. De som arbetar finansierar utbetalningarna av inkomstpensionerna här och nu. När pengarna inte räcker slår den beryktade pensionsbromsen in för att systemet inte ska gå med underskott.

Det hade varit bättre om pensionerna finansierades genom sparande, det vill säga att varje individ under de yrkesverksamma åren sparade ihop till sin pension. Men så är det inte.
När andelen pensionärer i befolkningen ökar står politikerna inför problemet att försöka lösa finansieringen år för år, något som blir allt svårare. Alternativen står mellan att varje arbetsför individ producerar mer (BNP per capita) eller att vi ser till att det finns fler individer som kan bidra till systemet (ökar total BNP).

BNP per capita har inte ökat ett dugg de senaste åtta åren, trots jobbskatteavdrag, ROT, RUT, sänkt bolagsskatt etc. Det kanske är därför som politikerna förespråkar att vi höjer totala BNP genom invandring istället. Igår gick Arbetsförmedlingen ut med ett pressmeddelande där de torrt konstaterade att “Antalet inrikes födda i yrkesaktiva åldrar minskar och för att undvika att försörjningsbördan stiger behövs ett stort tillskott av utrikes födda.”

Att utrikes födda också blir äldre en dag verkar inte ha slagit Arbetsförmedlingen. Istället verkar myndigheten resonera att vi för all framtid ska importera arbetskraft för att kompensera för ett pensionssystem med uppenbara brister. Som ett pyramidspel som hela tiden är beroende av nyrekrytering för att inte falla ihop. Det säger sig självt att den vägen leder till en återvändsgränd.

Att göra finansieringen av vår (och resten av världens för den delen) offentliga välfärd beroende av en ständigt ökande befolkning är inte hållbart. Vår planet har de resurser den har. Såvida vi inte hittar ett sätt att befolka galaxen efter att ha skövlat varenda kvadratmeter på denna planet måste vi tänka om. Och enligt prognoserna kommer vi tack och lov tvingas till det.

Innan slutet på detta sekel beräknas nästan alla länder i världen ha en sjunkande befolkning. Således kommer alla länder att stå inför samma “problem” som Sverige påstås ha idag.  Vi måste ändra på systemet och hitta ett sätt att finansiera välfärden trots en sjunkande befolkning. Fortsätter vi tänka i gamla banor riskerar vi samma öde som pyramidspel till slut möter. Kollaps.

_____________________________________________________

Adam Rydström
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se