Hur kan vi ha elbrist år 2021?

september 9, 2021 11:29 f m

Man kan skriva långa avhandlingar om varför Sverige står inför en elbrist som hotar jobb, tillväxt och i förlängningen även liv och hälsa. Men om man ska summera det hela i en mening så blir svaret: För att politikerna vill att vi ska ha det så.

För politik är att vilja och politik är att välja. De flesta rationella människor vill ha en god tillgång till el. Förklaringen är enkel. Elektricitet är förutsättningen för välstånd och utan elektricitet så skulle vi tvingas leva med förindustriell standard. Det skulle innebära en misär som de flesta svenskar har svårt att föreställa sig. Att förhindra elbrist borde därför ligga i toppen av politiska prioriteringar – nu och för alltid.

Ändå står vi här, med alarmerande besked om kärnkraftverk som kan tvingas stänga om inte frågan om kärnbränsleförvaringen blir löst, med allt fler kommuner som tvingas säga nej till företagsetableringar och en industri som inte vågar investera. Och allt beror på att politikerna i riksdag och regering vill ha det så.

Regeringen, med Miljöpartiet som drivande parti, har suttit på händerna under många år och sett förfallet. De har struntat i varningarna och istället drivit sin egen agenda. En agenda som i huvudsak handlat om dygdsignalering och symbolpolitik, där måttstocken varit hur många ryggdunkningar de kunnat få av andra, lika verklighetsfrånvända medlemmar i den egna bubblan. Och de som lever i den bubblan lever i en annan verklighet än alla vi andra.

I bubblan rikspolitikerna befinner sig i förnekar man problem. Det spelar ingen roll om alla experter säger en sak, för miljö- och klimatminister Per Bolund är övertygad om att just han vet bäst. Han vill förbjuda försäljningen av fossildrivna bilar redan år 2025, ett förslag som skulle förstöra livet för människor på landsbygden och för alla människor som inte har råd eller möjlighet att ha elbil. Till de som inte har möjlighet att ladda en elbil räknar jag majoriteten av de som bor i lägenhet, och det är många.

Miljöpartiet är svåra att förstå. De har inte givit någon vettig förklaring till varför de vill jävlas med vanliga människor och varför de vill krossa det välstånd som generationer av hårt arbetande svenskar byggt upp. Partiet brukar ursäkta sig med att de vill ha en bra miljö, men sanningen är att partiet inte bryr sig särskilt mycket om vår planet. Och då syftar jag inte bara på hyckleriet, som när det uppdagades att jämställdhetsministern och miljöpartisten Märta Stenevis make äger tre fossildrivna lyxbilar, medan hon själv förespråkar ett totalförbud för sådana bilar. Jag tänker snarare på vad som komma skall.

För när vintern kommer och Sverige tvingas importera el från kolkraftverk i Europa kommer koldioxidutsläppen att öka. Och när svenskarna går över till elbilar måste sällsynta metaller brytas i fattiga länder, med enorm miljöförstöring som bieffekt. När inblandningen av så kallade biobränslen ökar i bensin och diesel kan vi komma behöva importera bränsle tillverkat av palmolja, med all den skogsskövling i tropikerna som det medför. Och när näten inte klarar att leverera elen som företag och privatbostäder behöver kommer vi till slut behöva stänga ned samhället och sitta i skoteroverallen inomhus. Vad är poängen i allt detta?

Det är svårt att se en poäng och det är svårt att förstå vad som rör sig i huvudet på miljöpartisterna i riksdag och regering. Jag är inte ens säker på att de själva vet vad de vill, annat än att de vill attrahera storstadsväljare som lever i samma verklighetsfrånvända bubbla. Jag tror inte att Miljöpartiet (och andra partier som förespråkar en oansvarig politik) hatar vanliga människor. Men det är svårt att hävda att de inte känner ett djupt förakt…

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Regeringens coronapolitik skadar framtidens företagarklimat.

april 6, 2021 12:52 e m

Regeringens ständiga hot om fler coronarestriktioner skadar företagarklimatet och riskerar att orsaka en större skada på samhället än själva viruset. Coronabekämpningen är ytterst viktig, men politikerna bör inte försöka hindra smittspridningen till vilket pris som helst.

Regeringen har kritiserats för att vara otydlig gällande rekommendationer, restriktioner och det ekonomiska stödet till företag. Men kritiken till trots så har regeringen faktiskt varit väldigt tydlig i sin syn på företagare som ett slags problem i smittbekämpningen. De företagarfientliga uttalanden som politiker (från samtliga riksdagspartier) slängt ur sig i dessa coronatider hade skapat ett ramaskri för bara ett drygt år sedan.

Till exempel har statsministern uppmanat svenskarna att inte gå i butiker, köpcentrum eller gym. Dessutom ska svenskarna undvika att besöka lokaler där folk samlas. Restaurangerna är tydligen så pass farliga mötesplatser att de måste stänga efter ett visst klockslag.

Sådana uttalanden får konsekvenser. Det är allmänt känt att företag utan kunder går i konkurs förr eller senare. När regeringen uppmanar folket att låta bli att spendera pengar på fysiska platser så driver de således företag mot ruinens brant, till ingen nytta.

Det finns nämligen ingen vetenskaplig grund för att de utpekade branscherna skulle utgöra smittohärdar i Sverige. Enligt Folkhälsomyndigheten är det relativt ovanligt att människor smittas i butiker, restauranger eller liftköer. Att skuldbelägga företagen och deras kunder för smittspridning är därför ohederligt och antyder att regeringens smittbekämpningspolitik famlar i blindo.

Det är förstås inte fel av regeringen att anta en generell försiktighetsprincip, men denna princip måste vägas mot andra intressen, till exempel företagens överlevnad och kommande generationers möjligheter att driva företag, få en anställning och leva ett drägligt liv. En politik som bara fokuserar på att minska smittspridningen till vilket pris som helst kommer antagligen förlänga livet för gamla och sjuka men riskerar samtidigt få förödande konsekvenser för yngre generationer.

De länder i Europa som stängde ned skadade sina ekonomier men smittspridningen tog fart igen när länderna öppnades upp. Det är därför besynnerligt att Sveriges regering inför nya restriktioner och samtidigt börjar hota med nedstängningar nu, nästan ett år efter att länder på kontinenten påbörjade sin första nedstängning. En sådan omotiverad upptrappning krossar framtidshoppet i en tid då just framtidshoppet håller många företag vid liv.

Forskarna är ense om att vi kan vänta oss fler pandemier i framtiden. Om politikerna inför hårda restriktioner varje gång en ny influensa sprider sig så innebär det att en del branscher inte kommer kunna existera i framtiden. I alla fall inte utan massivt ekonomiskt stöd under långa perioder.

Hur ska företagare våga lita på att regeringen inte stänger ner samhället och gör företagen totalt beroende av ekonomiskt stöd redan om några år? Hur ska vi kunna motivera unga människor att starta företag under sådana förutsättningar? Dagens politik utformar framtidens företagarklimat.

Företag behövs, inte minst för att skapa de jobb och skatteintäkter som ska finansiera sjukvården i framtiden. Regeringen bör därför införa en försiktighetsprincip även för nya restriktioner och återupprätta framtidstron hos företagare, som även de uppbär en samhällsbärande funktion.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Uppmuntrar regeringen till fler konkurser?

november 30, 2020 6:23 e m

Många klagar på regeringens otydliga kommunikation gällande coronarekommendationer.
Men kritiken till trots så har regeringen faktiskt varit tydlig i sin inställning till företagare. Statsministern har uppmanat svenskarna att inte gå i butiker, köpcentrum eller gym. Dessutom ska svenskarna vara väldigt försiktiga när de besöker restauranger och andra ställen där folk samlas. Restaurangerna är tydligen så pass farliga att de inte får ha öppet efter klockan 22:30.

Statsministerns hårda uppmaning till folket leder till en rad följdfrågor. Det första man bör fråga sig är hur statsministern hade tänkt att exempelvis butiker ska överleva om kunderna inte kommer innanför dörren?

Det går inte att komma ifrån faktumet att butiker utan kunder kommer att gå i konkurs förr eller senare. Och med tanke på att vi redan genomlevt tre kvartal med coronapandemin så har butikerna knappt några finansiella möjligheter att överleva pandemin.

Den andra frågan man bör ställa sig är hur Stefan Löfven ser på företagens kunder?
Statsministern vill begränsa smittspridningen och minska trycket på vården. Därför passar han på att skälla på människor som ”inte sköter sig”. Men de människor som ”inte sköter sig” är samtidigt de människor som spenderar pengar och på så sätt håller företagen vid liv. Det är människor som faktiskt tar ett ansvar, ett ansvar som politikerna är motvilliga att själva ta.

Att ha ett svartvitt synsätt där alla som inte vidtar maximala skyddsåtgärder mot corona är moraliskt klandervärda är ohederligt. För när politikerna inte gör tillräckligt för att stötta företag som håller på att duka under, just på grund av de coronarestriktioner som politikerna infört, ja då är det tur att det faktiskt finns privatpersoner som hjälper företagarna överleva krisen.  

Och är det verkligen så att butiker och restauranger agerar som smittspridningsplatser?
Jag har inte hittat någon exakt statistik, men tittar man på Folkhälsomyndighetens rapport från vecka 45 som behandlar utbrott under vecka 39, framstår svaret som nej!

Av 471 utbrott med minst två bekräftade fall av covid-19 har bara 10 utbrott sannolikt skett i samband med restaurang- eller krogbesök. Butiker särredovisas inte i veckorapporten, vilket antyder att det inte sker så många utbrott i den miljön heller. Kanske har statsministern någon annan information, men då vore det lämpligt att dela den informationen med folket för att öka förståelsen för de hårda angreppen.

De företagarfientliga uttalanden som politiker (från samtliga riksdagspartier) slänger ur sig i dessa coronatider saknar motstycke i modern historia. Denna smutskastning måste upphöra.
Sveriges företagare är inte osolidariska, och det är inte deras kunder heller.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Vad handlar kritiken om?

april 20, 2020 2:48 e m


I förhållande till befolkningens storlek har Sverige haft betydligt fler döda än Danmark och Finland.
De höga dödstalen per capita har orsakat en kritikstorm mot regeringens smittbekämpningsstrategi. Aldrig tidigare har så många virologer, immunologer och epidemiologer fått så mycket spaltutrymme att kritisera regeringen och Folkhälsomyndigheten.

Kritikerna menar att regeringen borde göra som andra länder i Europa och stänga ner samhället för att få ner dödstalen. Dessutom, menar de, bör regeringen sluta agera enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer och fatta egna, drastiska nedstängningsbeslut. Regeringen har än så länge, inte hörsammat kritiken. Sverige fortsätter vara ett av de öppnaste länderna i västvärlden.

Sveriges (och övriga Europas) strategi har som bekant gått ut på att försöka skydda sjukvården från kollaps genom att hålla antalet Covid-19-patienter på en nivå som sjukvården kan hantera. Sjukvården har förvisso varit under stor press, men än så länge har sängplatserna på intensivvårdsavdelningarna räckt till.

I nuläget är det oklart om någon endaste patient dött på grund av att vården varit överbelastad. Sverige har, än så länge, lyckats med att trycka ner kurvan och skyddat sjukvården från kollaps. Sveriges höga dödstal må ha många förklaringar, men de som smittades i denna första våg hade antagligen blivit smittade långt innan ett vaccin tas fram. Att skylla dödsfallen på strategin är därför inte hederligt.

Så varför fortsätter kritikerna tjata om nedstängning? Många experter menar att coronasmittan kommer att spridas i vågor. Viruset kan mycket väl återkomma som säsongsinfluensa under många år framöver.

Förhoppningarna om ett vaccin inom kort är inget annat än just förhoppningar. Det finns ingen garanti att ett sådant vaccin tas fram inom 18 månader – eller någonsin. För vi lever ständigt och jämt med olika former av coronavirus och hittills har inget vaccin tagits fram för något av dessa virus. SARS och MERS var coronavirus och det finns än idag inget vaccin mot dessa smittor.

I skrivande stund har de som kritiserar Sveriges strategi inte förklarat varför någon skulle gynnas av att smittas i exempelvis november istället för nu. Hur många 88-åringar tror sig vara bättre rustade att tackla viruset när de fyllt 89?

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

    Nu räcker det!

    mars 20, 2020 3:20 e m

    Coronaviruset har fått Sverige att tvärnita.
    Många företag har redan varslat eller sagt upp personal på grund av arbetsbrist. Det handlar om tiotusentals jobb. Och fler kommer bli uppsagda framöver.

    Regeringens stimulanspaket räcker inte långt. Privata banker har redan sagt att de inte kommer att använda sig utav de 500 miljarder kronor som Riksbanken vill låna ut via dem. Företag som behöver låna pengar skulle ändå inte ha fått låna eftersom bankerna inte vill ta risker. I dagsläget vet ingen exakt hur permitteringsstöden kommer fungera eller påverka företagen. Hur sjuklöneansvaret fungerar i praktiken är inte heller klarlagt. Stimulanspaketet har inte gjort mycket för att lugna småföretagare.

    ”Vi måste första allvaret” sa Kerstin Hessius, Vd:n för tredje AP-fonden i gårdagens Aktuellt.
    Hon varnar för att Sverige riskerar att hamna i en depression som liknar 20-talets Tyskland eller 30-talets USA, med en arbetslöshet på uppemot 40%…

    Jag har sagt det förr men det måste sägas igen: Det finns ett liv efter Corona. En ekonomisk depression kommer orsaka större skada än vad viruset någonsin mäktar med. Vi måste kunna finansiera sjukvården även efter att pandemin lagt sig och det låter sig inte göras om närmare halva befolkningen saknar arbete. Ett ruinerat land kan inte betala för sjukvård över huvud taget.

    Vi måste sansa oss. Sverige bör inte bekämpa smittan till varje pris. Coronasmittan är inte zombieapokalypsen. Mänsklighetens överlevnad står inte på spel, även om massmedia vinklar det så. Åtgärderna Sverige vidtar måste därför vägas mot annat än bara smittspridning.

    Självklart ska vi försöka ”platta till kurvan” så gott det går. Men om detta innebär att Sverige står still i månader, eller kanske uppemot ett år så är det inte värt det. Punkt!

    Åtgärder som skolstängningar och reseförbud bygger på mycket osäker vetenskap. Vi vet inte om de hjälper eller om de är verkningslösa för att minska smittspridningen. Det vi däremot vet är att åtgärderna som politikerna genomför och den oro som sprids har mycket negativa konsekvenser för ekonomin och jobben.  

    Osäkerheten måste skingras. Företagen måste veta hur lång tid de förväntas härda ut. Regeringen måste fastställa ett datum eller åtminstone klargöra vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att restriktionerna ska lyftas och rekommendationerna gällande isolering slopas.

    Företagen måste ha stöd för att klara sig igenom denna kris. Stödpaketet regeringen lanserade är inte tillräckligt. Företagen kan inte låna sig igenom krisen. Anstånd med skatteinbetalningar bör ersättas av ett slopat krav på skatteinbetalningar. Dessutom bör regeringen skyndsamt ta över en stor del av företagens kostnader, exempelvis genom kraftiga lönesubventioner.

    Staten måste se till att människor som tillhör riskgrupper får all hjälp de behöver för att kunna isolera sig medan resten av befolkningen bygger upp en flockimmunitet.

    Inte minst behöver vi ta ett steg tillbaka och tänka på vad det egentligen är vi håller på med. Hur reagerar vi och resten av världen på pandemier under vanliga år? En vanlig säsongsinfluensa som sprider sig över jordklotet kan döda uppemot 650 000 människor. I Italien kan 20 000 dö av influensan under en säsong, betydligt fler än de 3 400 som hittills dött till följd av Covid-19. Men då är det ingen politiker som skriker i högan sky och kräver total nedstängning och inställda evenemang. Så varför är politiker beredda att kasta förnuftet överbord och drabbas av panik just nu?

    Är vi så fredsskadade att vi inte kan väga risker mot varandra? Att vi inte klarar att prioritera i svåra tider eftersom vi låter paniken ta över? Att hysteriska politiker väljer att visa handlingskraft genom att efterapa åtgärder som saknar vetenskapligt stöd?

    Under andra världskriget framställde brittiska regeringen den numera berömda affischen med texten ”Keep Calm and Carry On”. Affischen användes aldrig i någon större utsträckning, men budskapet är mer aktuellt än någonsin under efterkrigstiden. Vi kan inte låta Coronasmittan stänga ner vår ekonomi. Smittan ska inte tillåtas krossa vårt välstånd, vår välfärd eller våra företag.

    Adam Rydström
    adam.rydstrom@dnv.se

    Företagen behöver hjälp nu!

    mars 15, 2020 8:38 e m

    Europas ledare är stressade. Coronapandemin har lett till åtgärder som man tidigare förknippade med krig eller möjligtvis en zombieapokalyps. Huruvida åtgärderna är rätt eller fel går inte att recensera i skrivande stund. Men med det sagt så står det i alla fall klart att företag i Sverige kommer att påverkas av pandemin. En del företag kommer att drabbas extremt hårt. En del företag har redan tvingats varsla halva personalstyrkan.

    Viruset är vad det är. Många kommer bli smittade, kanske en majoritet av befolkningen redan i denna våg. Det är kanske troligt, oavsett karantän, stängda skolor eller stängda gränser.

    För en politiker så kan drakoniska skyddsåtgärder verka vara en bra idé eftersom de visar på handlingskraft. Det är bättre att ta i för mycket nu för att slippa ta en diskussion i framtiden om huruvida man agerade för slappt och därför orsakade onödiga dödsfall.

    Men samtidigt kan en ledare inte bara ta hänsyn till sig själv och opinionen. En ledare måste ta ansvar för sitt folks framtid. Det finns ett liv efter coronapandemin. Våra ledare måste tänka på vilket samhälle vi ska ha efter att pandemin lagt sig. Ska vi komma ur pandemin med en ekonomi i spillror, med otaliga konkurser och massarbetslöshet? Eller ska vi komma ur pandemin med en ekonomi som är lite skadeskjuten men i huvudsak intakt? Med ett näringsliv som härdat ut en liten recession men som i det stora hela är rustad att sätta hjulen i rullning och producera på samma nivåer som innan pandemin bröt ut.

    Att minska takten i smittspridningen gynnar sjukvården. Men åtgärderna som syftar till att minska smittspridningen kan samtidigt få förödande konsekvenser för alla andra sektorer i samhället. Regering och riksdag måste bestämma sig redan nu. Det finns ingen tid att spilla. Om våra politiker inte ser till att företagen får undantag, stöd och lättnader under denna pandemi riskerar vi konsekvenser som är långt värre än de Covid-19 orsakar.

    Redan nu bör följande förslag genomföras:

    Slopa sjuklöneansvaret
    Regeringen vill att alla som uppvisar symptom som kan tyda på Covid-19 ska stanna hemma i två veckor. I dagens prekära läge ska företag inte behöva ta kostnaden för två veckors sjukskrivning. Låt Försäkringskassan ta över kostnaden från första sjukdagen.

    Slopa arbetsgivaravgifter och preliminärskatt
    Regeringens förslag om anstånd med betalning av arbetsgivaravgifter och preliminärskatt för två månader räcker inte. Oerhört många företag kommer att drabbas av försenade leveranser, sjuk personal, problem med krediter och likviditet. Anstånd antyder att företagen ska ta igen förlusterna i ett senare skede, något som är ytterst osäkert. I detta läge är det därför bäst att slopa kravet på inbetalning av arbetsgivaravgifter och preliminärskatt en månad i taget.

    Kompensera företag som lider förluster på grund av restriktioner och reseförbud
    Många näringar har fått avbokningar eller tvingats ställa in evenemang på grund av politiska beslut de inte kan rå över. Dessa företag bör bli kompenserade för intäktsbortfallet så snart som möjligt. Regeringen bör snabbutreda hur dessa företag kan kompenseras för inkomstbortfall under kommande månader och finna ett sätt att ersätta företagen för att säkra deras överlevnad och förhindra uppsägningar på grund av arbetsbrist.

    Säkra krediter och lån till företag
    När hela Europa stänger ner ökar oron och osäkerheten. Regeringen har redan nu lovat 500 miljarder kronor till privata banker för att företag ska kunna låna pengar billigt under krisen.
    Regeringen måste dock se till att även små företag får ta del av lånen.
    Historiskt har bankerna varigt ovilliga att låna ut pengar till små företag. Och när de väl gjort det har räntan varit orimligt hög.

    När nu bankerna fått regeringens och riksbankens förtroende att stimulera ekonomin och bevilja lån så måste regeringen även se till att pengarna kommer småföretagen till del. Stimulansen får inte bara bli en livboj åt bankerna på alla andra företags bekostnad. Om bankerna visar sig vara ovilliga att låna ut pengar till livskraftiga bolag så får staten se till att pengarna förmedlas via kanaler som staten kan kontrollera.

    Hur ska detta finansieras?
    Staten kan låna till extremt låg ränta. Lån ökar statsskulden men ökar inte skattebetalarnas börda på kort sikt. Om en ökad statsskuld kan förhindra att livskraftiga företag går i konkurs så är det en bra lösning på kort sikt.

    Jag har full förståelse för att politiker inte vill öka skuldbördan. Om politikerna måste prioritera bör därför små företag med upp till 30 anställda få ta del av åtgärderna i första skedet.

    Adam Rydström
    adam.rydstrom@dnv.se

    Vi är annorlunda

    november 11, 2019 6:23 f m

    I dag släpps vår tidning. Den speglar vårt arbete för ett bättre företagarklimat och ett bättre Sverige.
    I tidningen kan man läsa om klassiska företagarfrågor såsom sänkta arbetsgivaravgifter och minskat regelkrångel, men även om samhällsproblem som berör företagare och allmänheten i stort.

    Bläddrar man i tidningarna som vi publicerat de senaste åren och så märker man att lag och ordning, samhällskontraktet och invandring tar upp mer och mer plats i tidningen. Det beror inte på att de problem som stod i fokus för 30 år sedan är lösta. För så är det absolut inte. Som en företrädare för företagare har vi mycket kvar att uträtta gällande skattetryck, LAS, sjuklöneregler och administrativ börda. Och myndigheter snedvrider konkurrensen, precis som tidigare. Men utöver dessa problem så har det tillkommit nya problem, som tyvärr inte får så mycket uppmärksamhet av andra företagarorganisationer.

    Det skjuts med automatvapen på öppen gata. Bombdåd sker nästan dagligen. Grova överfallsvåldtäkter gör att kvinnor inte vågar gå ut på kvällarna. Ungdomar rånas under förnedrande former. Företagare blir rånade, bestulna, hotade och misshandlade. Och majoriteten av dessa brott kan härledas till att Sverige under årtionden bedrivit västvärldens generösaste migrationspolitik.

    Rapporten ”Invandring och brottslighet – ett trettioårsperspektiv” redogör för misstänkta gärningsmäns ursprung. Personer med utrikes bakgrund står för en majoritet av brotten i absoluta tal. Att det förhåller sig så är ingen munter läsning. Det finns ingen belåtenhet i att kunna säga ”vad var det jag sa”. Tvärtom så är det deprimerande att våra politiker har låtit det gå så långt. Att de inte valde ett annat sätt att hjälpa människor i nöd. Ett sätt som skulle kunna hjälpa fler för mindre skattepengar och ett sätt som inte ledde till att brottsligheten ökade i Sverige.

    Vi på Den Nya Välfärden pratar med tusentals företagare varje månad. Vi vet att småföretagare är politiskt intresserade. De har en mycket bra arbetsmoral. De är sociala och nyfikna människor som är öppna för förändring. Men de är bekymrade över samhällsutvecklingen. Och det är jag också. Därför kommer jag fortsätta att opinionsbilda i frågor som våra stödföretagare vill att vi ska driva, även om andra företagarorganisationer fortsätter låtsas att året är 1989.

     

     

     

     

     

     

     

     

    Adam Rydström
    adam.rydstrom@dnv.se

    Bensinupproret och klassföraktet

    maj 27, 2019 3:32 e m

    Bensinupproret har växt explosionsartat. Nu samlar Facebookgruppen 657 000 medlemmar. Jämför detta antal med Centerpartiet, som hade 557 500 väljare senaste riksdagsvalet. Eller Miljöpartiet, som knappt fick 286 000 röster.

    Politiker och tyckare verkar ha tagits på sängen av den stora uppslutningen bakom gruppens krav. För etablissemanget har, som så ofta, svårt att förstå hur vanligt folk tänker och tycker.

    Att Sverige har höga drivmedelspriser är ett faktum. Det är också ett faktum att de höga priserna beror på en hög beskattning. Ytterligare ett faktum är att väldigt många människor, en stor majoritet av alla som bor utanför våra största städer, är helt beroende av bilen för sin överlevnad.

    Den så kallade klimatpolitiken har blottlagt en för många okänd sida hos våra folkvalda. Det officiella narrativet är att liberaler och konservativa tjänar kapitalet och att vänstern står på arbetarnas sida. Men i verkligheten har rollerna förbytts. Idag är det snarare vänstern som står för ett illa dolt klassförakt. Som för en politik som missgynnar just de människor som de påstår sig företräda.
    Det höga bensinpriset drabbar den ensamstående mamman som måste vända på slantarna.
    Det drabbar också småföretagaren som måste använda bilen i jobbet. Det drabbar skiftarbetaren som behöver ta sig till och från jobbet nattetid, när kollektivtrafiken slutat gå. Och landsbygdsborna, som förväntas hålla truten och inse sin påstådda skuld i klimatfrågan.

    För våra politiker vet mycket väl att Sverige är ett litet land och att våra koldioxidutsläpp knappt ens påverkar på marginalen. Ungefär två promille av världens koldioxidutsläpp härstammar från Sverige. Vi har världens mest koldioxideffektiva ekonomi. Men för politikerna är detta ingenting positivt. De vill ju visa handlingskraft. De måste identifiera ett problem, finna syndaren och tvinga denne att botgöra.

    Och om syndaren inte finns på hemmaplan så får man helt enkelt peka ut någon. För någon måste straffas för att bota våra påstådda synder. Landsbygdsbefolkningen och bilisterna får bära korset. Och om dessa grupper motsätter sig får man helt enkelt hitta på ett begrepp som förminskar dem. Exempelvis ”vita män”.

    I längden slår höga drivmedelsskatter mot alla. Men de välbesuttna innerstadsbor som utgör vänsterns och miljöpartiets huvudsakliga väljarbas påverkas minst av alla. De klarar sig oskadda eftersom de kan åka både tunnelbana och buss, dygnet runt. Och när de inte behagar åka kollektivt så betalar de gärna taxin från Stureplan till Södermalm. Drivmedelsskatter är helt enkelt inte ett stort problem för den övre medelklassen i city. I deras värld är bensinpriset bara ett problem för lantisar och arbetare. Sådana där människor som röstar på fel partier.

    Ett sådant förhållningssätt är inte konstruktivt. Det skapar bara motsättningar och ilska. Politikerna behöver förmå sig själva att släppa klassföraktet och sänka skatten på drivmedel.

     

     

     

     

     

     

     

     

    Adam Rydström
    adam.rydstrom@dnv.se

    mars 11, 2019 3:23 e m

    Den allmänna löneavgiften infördes 1995 för att finansiera inträdet i EU. Då låg den på 1,5 procent. Sedan dess har den höjts i omgångar och ligger nu på hela 11,62 procent.

    Allmänna löneavgiften är den överlägset största delkomponenten i arbetsgivaravgifterna, större än avgifterna för föräldraförsäkring, arbetsmarknad, efterlevandepension, arbetsskada och sjukförsäkring – tillsammans. Löneavgiften är en dold skatt som saknar kopplingar till försäkringssystemet. Den bör därför avskaffas.

    Arbetsgivaravgifternas sammansättning

    I figuren nedan redovisas delkomponenterna i arbetsgivaravgifterna.

    Arbetsgivaravgifterna syftar till att finansiera försäkringsmässiga förmåner. De senaste tio åren har avgifterna enligt lag uppgått till 31,42 procent av bruttolönen. De fördelar sig enligt följande, från minst till störst:

    Varför är den allmänna löneavgiften skadlig?

    Genom åren har den allmänna löneavgiften fungerat som en regulator för att bibehålla arbetsgivaravgifterna på en hög nivå. När de försäkringsmässiga avgifterna minskat, till exempel till följd av färre arbetslösa eller färre sjukskrivna, så har den allmänna löneavgiften höjts.

    Företagare och arbetstagare har avstått löneutrymme för att finansiera trygghetssystemet i tron om att höga arbetsgivaravgifter också garanterar en generös välfärd i dåliga tider. Men i verkligheten har skatteandelen av arbetsgivaravgifterna ökat markant de senaste tjugo åren. År 2010 låg den allmänna löneavgiften på 6,03 procent, strax över sjukförsäkringsavgiften som då låg på 5,95 procent. Idag har sjukförsäkringsavgiften gått ned till 3,55 procent medan den allmänna löneavgiften närmast fördubblats.

    Allmänna löneavgiften är en smygbeskattning!

    Arbetsgivaravgifterna har med åren blivit allt mindre försäkringsmässiga och alltmer en bekväm form för politiker att beskatta arbete. Det hade nämligen varit svårt för politikerna att på andra sätt höja skatten på arbete med tio procent, även om detta skett under drygt tjugo års tid. Men eftersom folk i allmänhet har dålig kunskap om arbetsgivaravgifterna har skattehöjningarna kunnat ske i det fördolda, utan protester och med bred konsensus bland riksdagspartierna, som använt intäkterna för att finansiera andra saker än socialförsäkringar.

    Den allmänna löneavgiften har använts av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar för att smyghöja skatten eller för att kvitta mot skattesänkningar på annat håll. Till exempel var jobbskatteavdragen välkomna skattesänkningar som applåderades av de flesta. Men väldigt få reflekterade över faktumet att reformen finansierades genom att den allmänna löneavgiften höjdes från 4,4 procent till 9,88 procent.

    I år beräknas den allmänna löneavgiften dra in över 200 miljarder kronor. Pengar som kunde ha gått till högre pensioner och generösare socialförsäkringar går rakt in i statskassan istället. Att det förhåller sig så skadar förtroendet socialförsäkringssystemet. För tänk om allmänheten visste att deras arbete beskattas med över 200 miljarder kronor i det fördolda.

    Därför bör den allmänna löneavgiften avskaffas:

    Det finns flera anledningar till varför den allmänna löneavgiften bör avskaffas. Den undergräver legitimiteten i socialförsäkringssystemet, den stjäl löneutrymme och den minskar efterfrågan på arbetskraft. Politiker är förstås tveksamma att avskaffa smygbeskattningen. Den drar ju in stora summor till statskassan varje år. Därför har vi formulerat svar på politikernas funderingar.

    Mindre arbetslöshet om allmänna löneavgiften avskaffas!
    Om arbetsgivarens lönekostnad sänks som ett resultat av ett avskaffande så ökar efterfrågan på arbetskraft. Lägre lönekostnader innebär att arbetsgivare kan anställa fler. Alla riksdagspartier är medvetna om att lönekostnaderna påverkar efterfrågan. Det är därför ”växa-stödet” infördes av Socialdemokraterna. Det är därför de borgerliga partierna pratar om inträdesjobb, där arbetsgivaravgifterna slopas i tre år. Det är därför vissa glesbygdsområden i Sverige historiskt haft lägre arbetsgivaravgifter än storstäderna. Och ju fler som arbetar, desto färre bidragstagare och desto fler skattebetalare

    Högre intäkter från andra skatter
    Kostnaden för allmänna löneavgiften bärs i huvudsak av löntagaren, som avstår löneutrymme för att betala arbetsgivaravgifter. Om den allmänna löneavgiften avskaffades skulle arbetsgivaren, med samma lönekostnad som idag, kunna erbjuda löntagaren en högre lön. Löntagaren skulle förstås betala inkomstskatt på löneökningen och moms på ökad konsumtion. Således skulle ett avskaffande av den allmänna löneavgiften direkt och indirekt generera skatteintäkter som kompenserar för en del av intäktsbortfallet som ett avskaffande innebär.

    Är det inte bättre att stärka socialförsäkringssystemet istället för att slopa den allmänna löneavgiften?
    Vad skattesänkningar ska användas till är värt att diskutera. Man kan med goda argument föredra en stärkning av socialförsäkringssystemet istället för en skattesänkning på 11,62 procent. Till exempel skulle man kunna dubbla insättningarna i ålderspensionssystemet om man tog bort den allmänna löneavgiften. Detta utan att den totala kostnadsbördan ökar. Vi föredrar förstås att pengarna öronmärks till att stärka pensionerna istället för att gå rakt in i statskassan.

    Vad händer om politikerna absolut inte vill gå med på uppropets krav?
    Vi förstår att det är svårt att ändra sig. För politikerna har den allmänna löneavgiften har ju varit ett bekvämt sätt att smygbeskatta befolkningen, som varken ifrågasatt eller efterfrågat en förändring. Om politikerna absolut inte vill sträcka sig till ett totalt avskaffande så föreslår vi följande alternativ:

    1. Gör den allmänna löneavgiften synlig genom att lägga den på inkomstskatten istället för att baka in den i arbetsgivaravgifterna. Då skulle det bli tydligt för alla exakt hur mycket de betalar i skatt.

    2. Låt åtminstone små företag slippa den allmänna löneavgiften.

    Nu är det dags att förbättra det svenska företagarklimatet!
    Smygbeskattningen måste upphöra!

    Hur ska man förstå Vänsterpartiet?

    januari 16, 2019 2:02 e m

    Vänsterpartiet har kallats för ”dörrmatta” många gånger de senaste dagarna. Partiets kapitulering inför Centerpartiets och Liberalernas krav har av analytiker beskrivits som ett strategiskt misstag. Lars Ohly menade att Vänsterpartiet mister sin relevans för all framtid om de går med på uppgörelsen. För hur kan ett socialistiskt parti på ett så uppenbart sätt svika sina väljare och förvänta sig stöd i nästa val? Hur kan Jonas Sjöstedt sälja ut sin själ bara för att stoppa Ulf Kristerssons statsministerambitioner? Vore det inte bättre om en M+KD-regering får vara avsändare för en liberal ekonomisk politik än att Sjöstedt välsignar samma politik genom att släppa fram Löfven? Denna Stefan Löfven som undergräver socialdemokraternas existensberättigande genom att offra sin ideologiska övertygelse för att få sitta en mandatperiod till…

    Men kanske är Vänsterpartiets agerande inte så irrationellt som det verkar vid första anblick.
    Jag förutsätter nämligen att Vänsterpartiet känner sina egna väljare bättre än statsvetarna och förståsigpåarna gör. De vet antagligen på ett ungefär hur deras väljare reagerar på centerpartiets och liberalernas krav. Och kanske har slutsatsen varit att väljarna helst vill se honom trycka på gul knapp under fredagens statsministeromröstning.

    I sin marknadsföring är Vänsterpartiet ett parti för arbetare. Ett parti som ska kämpa för arbetares rättigheter och verka för bättre villkor på arbetsmarknaden. Ett parti som ska hålla kapitalisternas utsugande i schack. Men av någon anledning så är stödet bland arbetare inte alls så starkt som det borde vara, givet partiets profilering.

    Enligt SVT:s vallokalundersökning fick Vänsterpartiet 10 procent av rösterna bland de som identifierar sig som arbetare. För Socialdemokraterna var siffran 31%. Sverigedemokraterna fick 26%. Och Moderaterna, som av Vänsterpartiet framställs som arbetarnas eviga fiende, fick 13%.

    Vänsterpartiets stöd bland LO-medlemmar ligger på 9% enligt vallokalundersökningen. Moderaterna har 11% och Sverigedemokraterna 24%. Även i LO-kollektivet verkar fler föredra Moderaterna.

    Tittar man på fackförbundet SACO:s medlemmar så röstar 10 procent på Vänsterpartiet, medan Socialdemokraterna får 25% och Sverigedemokraterna blott 9%. Akademiker är alltså snäppet mer benägna att rösta på Vänsterpartiet än vad arbetare är. Och betydligt mindre benägna att rösta på Sverigedemokraterna.

    Är det då en fråga om landsbygd mot storstad? Nej! I glesbefolkade Kiruna kommun röstade 13,46% på Vänsterpartiet i riksdagsvalet. I tätbefolkade Stockholms kommun var det 13,12%. I hippa valdistriktet Nytorget på Södermalm röstade över 19 procent på Vänsterpartiet. Så höga siffror hade ingett respekt även i de rödaste valkretsarna i Norrbotten.

    Men så höga siffror får inte partiet bland grovarbetare i Gällivare eller Jokkmokk. Arbetare som äter sin medhavda matsäck i brukets matsal. Så höga siffror får partiet snarare av människor som avnjuter en skaldjursplateau på Urban Deli eller en picknick på Nytorgets konstgräsmatta.

    Och kanske går det att skönja en förklaring till varför Vänsterpartiet till syvende och sist kan gå med på en liberal ekonomisk politik. Många av deras väljare är nämligen varken arbetare eller utsatta offer för kapitalistisk utsugning. Tvärtom är de välutbildade storstadsbor som råkar värdesätta antirasism, feminism och miljö snarare än klasskamp. Väljare som tidigare röstat på Feministiskt Initiativ eller Miljöpartiet och som nu vurmar för Vänsterpartiet istället. Väljare som struntar i marknadshyror eftersom de bor i bostadsrätter som är värda uppemot 100 000 kronor kvadratmetern.

    Och varför skulle dessa väljare ha något emot en grön skatteväxling? Höjda bränslekatter påverkar ju inte dom som reser med tunnelbana. Och vem tackar nej till ett tredubblat och utvidgat RUT när vardagspusslet ska gå ihop? Och varför ska man bry sig om arbetsrätten när man har en fast anställning som CSR Manager och ett flott hörnkontor?

    Självklart raljerar jag en smula, men kärnan i budskapet är att en stor andel av vänsterpartiets väljare är redo att ge upp den ekonomiska politiken om partiet istället får prägla politiken gällande anti-rasism och HBTQ-frågor. Och antagligen har Jonas Sjöstedt förstått detta när han slutligen gick med på att trycka gult på fredag.

     

     

     

     

     

     

     

     

    Adam Rydström
    adam.rydstrom@dnv.se