Kan Turkiets nej förstöra narrativet och rädda MP?

Allt såg ut att gå som på räls. Nato skulle välkomna oss med öppna armar och vi skulle få en gräddfil in i gemenskapen redan i sommar. Men samma dag som vi tackar ja till det generösa erbjudandet meddelar Turkiet att de inte vill ha med oss i klubben eftersom vi stödjer terrorister.

Entusiasmen omvandlades till en gnagande oro. Natomedlemskapet kunde ju bli en sorts revansch för nederlaget 2003, då svenska folket röstade nej till att införa euron som valuta. Den gången vann nej-sidan med 55 procent, men folket har sedan dess stärkts i sin uppfattning om att behålla kronan som valuta och idag finns det ingen politiker som vågar föreslå en anslutning till euron.

Valet om euron blev en lärdom för politikerna. Om Sverige skulle ansluta sig till en överstatlig organisation i framtiden så skulle det vara tvunget att ske snabbt och utan folkomröstning.
En folkomröstning ger bara nejsidan en chans att föra fram motargument som sedan övertygar väljarkåren om att inte rösta som politikerna vill. Till exempel finns motargumentet som säger att ett Natomedlemskap inte ger några som helst ”säkerhetsgarantier” och att den som tror att en rysk invasion av Gotland per automatik avfyrar USA:s kärnvapenmissiler mot Moskva har blivit vilseledd. Med mera.

Men nu är det ju så att varje medlemsland i Nato bestämmer hur mycket eller hur lite de vill hjälpa ett angripet medlemsland. Solidariteten och garantierna som organisationen lovar är i själva verket mer som en option där varje land har en möjlighet, men ingen skyldighet, att hjälpa andra medlemsländer. Turkiet har visat att de förstår detta förhållande och har därför börjat kräva eftergifter för att Sverige och Finland ska släppas in.

I Sverige har den politiska klassen spelat förvånade över Turkiets hållning, men det var känt sedan länge att Turkiet hade reservationer. Svenska Dagbladet skrev redan den 27 april att Turkiet och Kroatien skulle bli svåra att övertala och att de skulle kräva något i gengäld som de inte kunnat få annars. Till Sveriges förtret så kan det även finnas fler länder som kommer rösta nej, men som ännu inte trätt fram. Länder som kanske väljer att titta på och se hur det går för Turkiet innan de bestämmer sig för att ställa ultimatum.

Många toppolitiker i Europa och USA har sagt att Turkiet kommer ge med sig om man ger dem lite mutor, men det är förstås bara spekulationer. Turkiet har inga bra incitament att släppa in Sverige och Finland eftersom detta skulle irritera Ryssland, eskalera konfliktnivån i Europa och på så sätt minska säkerheten för de nuvarande medlemmarna i försvarsalliansen. Ryssland står för femtio procent av Turkiets gasimport, förser Erdogans försvar med avancerat luftvärn och anses vara en pålitlig strategisk partner som hjälper landet bygga kärnkraftverk. Sverige vill inte ens sälja vapen till Turkiet.

Oavsett om det går att ändra Turkiets hållning så kommer detta antagligen inte ske innan landet går till val i juni nästa år. Just nu verkar väljaropinionen i Turkiet inte vilja släppa in Sverige i Nato. Vi har alltså en lång tid av väntan framför oss, vilket vår regering och riksdag visste redan innan vi lämnade in vår ansökan.

Regeringen, riksdagsledamöter och många så kallade experter var alltså inte uppriktiga när de sade att det var superbråttom att ansöka om medlemskap i Nato. De ville bara inte medge att de inte hade säkrat Turkiets stöd. Det var bättre att skicka in en ansökan om medlemskap innan valet, eftersom man hoppades att detta skulle stänga dörren för en öppen debatt. I deras ögon är det just långa debatter som leder till nederlag. Det fanns en stor risk för ”desinformation” sade politikerna och mainstreammedia.

Sverige har nu, tillsammans med resten av västvärlden, satsat allt på ett kort. Alla bojkotter och vapensändningar till Ukraina har syftat till att Ryssland ska avbryta invasionen och dra sig tillbaka.
Om bojkotterna och vapensändningarna inte uppnår detta faller hela narrativet som ett korthus.
Om allmänheten börjar uppfatta konflikten i Ukraina som ett proxykrig istället för en kamp mellan gott och ont eller demokrati vs diktatur kan opinionen vända oerhört snabbt. Detsamma gäller ifall Ryssland vinner kriget och erövrar de områden man sagt sig vilja ta. Eller om bojkotterna skadar västvärlden mer än de skadar Ryssland (vilket de tyvärr gör).

Det rådande narrativet hänger således på en skör tråd, vilket förklarar brådskan med att skicka in en ansökan innan valet. De partier som tjänar på brådskan är de enda Natomotståndarna i riksdagen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som kan ta röster från exempelvis C och S. Miljöpartiet, som länge legat under riksdagsspärren, kan med hjälp av Natomotståndet klara sig över fyra procent och återigen bli kungamakare inför nästa regeringsbildning. Detta vill varken S eller M, som drog en lättnadens suck när Miljöpartiet hoppade av regeringen i höstas då moderaternas budget röstades fram med hjälp av SD.

Med knappt fyra månader kvar till valet finns det förstås ingen garanti för att MP klarar fyraprocentspärren. Men om Natofrågan skulle rädda Miljöpartiet kommer sossarnas och borgarnas segerrus förvandlas till en mardröm. Miljöpartiet kan påverka nästa regering att genomföra en politik som den inte vill genomföra. Vad sägs om ett stopp för ny kärnkraft, förbud mot fossildrivna bilar år 2030, högre bränslepriser, mer vindkraft, högre elpriser, elbrist, högre inflation och mer massinvandring.

Ulf Kristersson och Magdalena Andersson kommer onekligen få det kämpigt att försvara en sådan politik för väljarna. Men ett tips är att skylla på Putin och rysk desinformation. Det brukar ju alltid funka….

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Glöm aldrig vad politikerna gjorde mot företagen

Faktumet att regeringen släppte restriktionerna medan vårdavdelningarna gick på knäna bevisar att restriktioner och smittspridning inte hade med varandra att göra. Restriktionerna och vaccinationskampanjen var bara ett försök av politikerna att visa sig handlingskraftiga. Det ofattbart höga priset betalades av företagen och folket.

Under pandemin har politikerna uppmanat svenska folket att bojkotta företag för att minska smittspridningen. Regeringen uppmanade folket att inte spendera pengar i fysiska butiker, hotell, evenemang. restauranger eller resa bort på semester. Politikerna brydde sig inte om ifall kundbortfallet ledde till konkurser, vilket många företag tvingades till när kunderna slutade komma in i affärslokalen.

Många svenskar trotsade rekommendationerna och fortsatte konsumera och spendera pengar i företag som därför överlevde. Ett stort tack till alla er som hjälpte till att rädda företagen trots att politikerna ville motsatsen.

För att hedra minnet av de företag som gick i konkurs är det viktigt att vi aldrig glömmer den skada politikerna åsamkat företagarsverige. För om vi inte granskar och ifrågasätter hur politikerna skötte denna pandemi kommer vi antagligen få ännu tuffare åtgärder nästa gång. Det får inte hända.

Sedan början av pandemin har antalet intensivvårdsplatser minskat i Sverige. Problemet går att härleda till personalbristen, ett problem som svensk sjukvård brottats med länge. De senaste tio åren har en fjärdedel av vårdplatserna försvunnit. Sverige har blott 5 intensivvårdsplatser per 100 000 invånare, vilket placerar oss i botten av EU. Som jämförelse har Norge 8,5 platser medan Tyskland har 33 platser per 100 000 invånare. Svensk sjukvård var i ett så pass utsatt läge innan pandemin bröt ut att den så kallade kurvan behövde plattas till ordentligt för att undvika en vårdkollaps. Årtionden med brist på politisk handlingskraft skulle nu tas igen med överdrivna exempel på handlingskraft. Restriktioner skulle införas, bestämde politikerna. Men fler vårdplatser blev det aldrig och vården fortsatte därför vara känslig för smittspridning, särskilt under vinterhalvåret.

Restriktionerna som varit på plats till och från sedan 2020 gjorde dock ingen större skillnad för det slutgiltiga utfallet. Redan i ett tidigt skede stod det klart att restriktioner bara kunde fördröja men inte stoppa smittan. Restriktionerna hade dock en annan uppgift, nämligen att hindra flockimmunitet på naturlig väg (vilket ansågs alltför farligt) och istället vänta på ett experimentellt vaccin från läkemedelsindustrin. Vaccinen skulle skapa flockimmunitet, förhindra massdöd och rädda vården, sade politikerna.

Den överdrivna rädslan för det influensaliknande coronaviruset lamslog allt. I Europa hade människor tvingats sitta i husarrest och grundläggande demokratiska friheter hade avskaffats. Att bekämpa coronaviruset var viktigare än allt annat. Kosta vad det kosta vill, tänkte politikerna. Det fanns ingen tid att undersöka om vaccinen fungerade eller om de orsakade biverkningar.

När bolag som Biontech och Moderna meddelade att de hade tagit fram de allra första fungerande coronavaccinen så blev världens ledare överlyckliga, förstås. Nu var frälsningen här och den gnälliga pöbeln, som mist jobb och livsverk på grund av nedstängningarna, förväntades nu känna tacksamhet över att få ett experimentellt vaccin i armen. Det spelade ingen roll att inget fungerande läkemedel (eller vaccin) någonsin släppts med den så kallade mRNA-tekniken tidigare. Eller att Biontech och Moderna aldrig släppt några godkända produkter på marknaden tidigare. Den som ställde frågor om vaccinen eller vaccinationsprogrammet var (och anses fortfarande vara) en kättare som bör stämplas som ”anti-vaxxare” och förnekare av vetenskap. Narrativet var att ”riktig vetenskap” inte får ifrågasättas, precis som att migrationspolitiken inte fick ifrågasättas en gång i tiden. Vi skulle ju bara lita på politikerna.

När vaccinet nödgodkändes skulle vården prioritera. I stället för att låta vårdpersonal stanna kvar på sina avdelningar prioriterade regeringen att vaccinera hela befolkningen, med full vetskap om att över 99 procent aldrig skulle bli allvarligt sjuka av coronaviruset. Även barn vaccinerades, trots att barn så gott som aldrig får några besvär av covid. Sjuksköterskor utplacerades vid vaccinationslokaler och pengarna, som vården äskat om i årtionden, flödade nu ut i kampanjer för att förmå befolkningen att visa på solidaritet och ta en spruta i armen. Allt medan svårt sjuka människor fick sina diagnoser och operationer uppskjutna på grund av resursbrist.

Det överambitiösa vaccinprogrammet tog resurser av övrig vård och ökade vårdskulden. Politikerna satsade 22 miljarder kronor, inte på högre löner och bättre arbetsvillkor för vårdpersonal, utan för att okynnestesta befolkningen med dyra och opålitliga PCR-tester. Som om ett svar på ett tre dagar gammalt covidtest skulle kunna hjälpa smittspårningen. Okynnestestandet saknade funktion men skulle genomföras ändå, även om det så krävde att taxichafförer behövde åka kors och tvärs över regionerna för att leverera testkit. För politikerna hade ju bestämt att covid var en samhällsfarlig sjukdom, precis som Ebola och därför måste smittspåras.

Restriktionerna motiverades med att vården måste hinna vaccinera fler. Att den nödvändiga flockimmuniteten enbart kunde komma från vaccin och inte från smitta. Vaccinationsprogrammet prioriteras fortfarande, trots att 90 procent av den vuxna befolkningen och så gott som alla riskgrupper redan fått sin andra dos för länge sedan och alla riskgrupper redan erbjudits en tredje dos.

Varje dag med restriktioner innebar fler konkurser, högre skuldsättning och fler uppsagda – till ingen nytta! För nu vet vi hur historien slutade. De flesta svenskar har fått eller kommer få covid under vintern 2021/22. Vaccinen stoppar inte smittspridningen nämnvärt, snarare visar statistik från Folkhälsomyndigheten att vaccinerade smittar mer än ovaccinerade.

Källa: Folkhälsomyndighetens veckorapport v 5

När vi vet att vaccinerade blir smittade i lika hög utsträckning som ovaccinerade så kan vi ju koncentrera oss på att bara skydda riskgrupperna. Vi tar ju inte vaccin för att slippa bli smittade eller för att inte smitta. Nej enligt politikerna tar vi vaccin för att skydda oss själva mot allvarlig sjukdom, trots att majoriteten människor faktiskt aldrig hamnar på sjukhus för covid, inte ens bland de som i statistiken står som covidpatienter. Dessutom hann den smittsamma omikronvarianten skapa immunitet hos befolkningen snabbare än vaccinen.

Det är lätt att vara efterklok, men om politikerna nöjt sig med att vaccinera riskgrupperna så hade vi kunnat öppna upp samhället mycket tidigare. Alternativet fanns på bordet hela tiden, men regeringen (och även riksdagen) valde att jaga ett godtyckligt vaccinationsmål istället. De hängde målet framför oss och antydde att de skulle släppa restriktionerna när tillräckligt många vaccinerade sig. Det gick så långt att regeringen införde vaccinpass i syfte att få de ovaccinerade att ta sig till vaccinationslokalen. Alltså ett medicinskt tillstånd för att få beträda en lokal där majoriteten är vaccinerade. Inte ens de vanligtvis så företagsvänliga Moderaterna kunde dölja sin förtjusning och föreslog vaccinpass för bland annat restauranger, gym och marknader, gärna från noll deltagare om Moderaterna själva fick bestämma.

”Det är ingen mänsklig rättighet att gå på restaurang” var ett argument som vissa framförde, men det argumentet är förstås bara trams. Det är visst en mänsklig rättighet att gå på restaurang eftersom det är upp till restaurangägaren att bestämma vem som får äta i lokalen. Den dagen staten bestämmer vilka kunder en företagare får ha så lever du inte i en demokratisk rättsstat längre.

Svenska folket förväntas nu glömma allt som skett de senaste två åren. Det vore inte första gången politikerna gör så. Besluten under pandemin har ju trots allt fattats av samma politiker som tyckte att massinvandring behövdes för att rädda pensionerna och att vindkraft var en bra ersättning för kärnkraft.

Men vi har en moralisk skyldighet att påminna om offren för coronapolitiken. Att inte glömma alla de företagare som sett sina livsverk krossas i påtvingad konkurs för att rikspolitikerna försökte visa överdriven handlingskraft. Företagare som betalar mer i skatt än vad som är moraliskt försvarbart, men som ändå väljer att fortsätta anställa och bygga det välstånd som ger välfärd till medborgarna. Dessa företagare förtjänar svar på alla frågor, hur jobbiga de än är. Företagen måste veta ifall de drevs i fördärvet helt i onödan. Inte minst för att denna förödande ödeläggelse inte ska upprepas i framtiden.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Vi måste tala klarspråk om corona

Hur länge ska vi leva med restriktioner? Hur många vaccindoser ska vi ska ta? När är det tänkt att coronaviruset ska nedgraderas till ett säsongsvirus? Hur länge ska allmänheten behöva skydda vården från kollaps? Alla dessa frågor kräver ett svar, men svaret från politikerna uteblir. Det finns en anledning till det.

Restriktionerna som regeringen inför den 23 december kommer skada företagare och deras anställda. Restriktionerna är onödiga, har inget slutdatum och sänker ribban för när åtgärder ska få sättas in i framtiden.

Företagens överlevnad är beroende av en förnuftig och ärlig coronapolitik. Därför måste jag våga ifrågasätta regeringens politik utan hänsyn till åsiktskorridoren. Nedan har jag samlat några frågor och svar för den som undrar vad allt egentligen handlar om.

Hur länge ska vi leva med restriktioner?
– Vi kommer få leva med restriktioner så länge politikerna tycker det är nödvändigt. Det går nämligen inte att utrota ett influensavirus som Sars-cov-2. Det räcker med att titta på Hong Kong-influensan från 1968 och Spanska sjukan från 1918 som återkommer år efter år i muterad form och skördar livet på gamla och sjuka. Det finns förvisso influensavaccin, men dessa vaccin har en extremt dålig effekt, även när viruset varit i cirkulation i över hundra år. Anledningen är att virusen muterar så fort att nya vaccin behöver tas fram kontinuerligt. Låter det bekant?

Vi ser en oerhörd smittspridning i Europa, trots en vaccinationsgrad på cirka 90 procent av den vuxna befolkningen. Är covidvaccinen en bluff?
– Nej covidvaccinen är ingen bluff, men förväntningarna på vaccinen har varit orimligt höga.

Covidvaccinen skulle skydda mot ett coronavirus, vilket inget vaccin lyckats med tidigare. För att klara denna svåra uppgift var vaccintillverkarna tvungna att utnyttja en ny och oprövad teknologi som aldrig använts med framgång tidigare. Inget vaccin har tidigare lyckats skydda mot influensor på samhällsnivå, vilket covidvaccinen skulle göra. Att vaccintillverkarna skulle lyckas med alla dessa bedrifter på första försöket vore ju för bra för att vara sant. Därför ser vi nu att även fullvaccinerade blir sjuka och smittar, vilket gör vaccinpassen överflödiga.

Hur många vaccindoser är det meningen att vi ska ta?
– Regeringen vill att vi ska ta en tredje dos. Och i Israel har 60-plussare nu möjlighet att ta en fjärde dos. Pfizer och Moderna har lovat släppa ett nytt vaccin mot omikronvarianten redan i vår. Med tanke på hur snabbt coronaviruset muterar kommer det nog finnas en ursäkt att vaccinera sig flera gånger om året framöver, för den som så önskar.

Valet kan mycket väl stå mellan att antingen fortsätta ta vaccinet kontinuerligt resten av livet eller sluta ta vaccinet och istället lära sig leva med den lilla risk viruset medför. Precis som vi lärt oss leva med säsongsinfluensor, vinterkräksjukor, förkylningar och andra åkommor som hör livet till. Det rimliga vore att samma grupper som tar vaccin mot säsongsinfluensa även tänker sig att ta covidvaccinet, medan resten av befolkningen låter bli. Att ha en stående vaccinationskampanj för alla år efter år tar nämligen resurser från mer akut vård.

Men om vaccinen tappar effekt, varför rekommenderar politikerna en tredje dos?
– För att skydda vården från kollaps, skulle politikerna säga. Men pandemin har pågått i två år nu och vården är i ett sämre skick än när pandemin började, vilket gör att regeringen kan fortsätta införa restriktioner och dra ut på lidandet för alla svenskar.

Dessutom bygger varje politiskt beslut på tidigare beslut. Politikerna förstår att restriktionerna skapat missnöje och skadat människor på ett cyniskt sätt. I Sverige har restriktionerna varit väldigt milda jämfört med resten av Europa. Följaktligen har vi en lägre smittspridning idag jämfört med resten av kontinenten tack vare naturlig immunitet. Svenska politiker behöver således inte hetsa fullt lika mycket mot ovaccinerade och känner inte heller att de behöver stänga ner samhället i syfte att rättfärdiga tidigare misstag.

På kontinenten är det annorlunda. I lockdownländerna behöver politikerna hitta syndabockar i högre utsträckning för att kunna ursäkta att man satt befolkningen i husarrest och förstört ekonomin. Därför är tonläget högre där, med hot om nya lockdowns ständigt hängandes över en allt desperatare befolkning. För att skydda sig själva från folkets vrede behöver politikerna fortsätta skrämma upp befolkningen och rikta missnöjet mot ovaccinerade eller turister. Eller införa tvångsvaccinering, trots vetskapen om att en tvångsvaccinering inte gör någon skillnad på längre sikt.

Men vad ska politikerna då göra?
– Politikerna bör inse att alla åtgärder som syftar till att bekämpa smittspridning bara fördröjer spridningen av viruset. Det som kvarstår är att ”hålla kurvan” och skydda vården från kollaps.

I början av pandemin, när regeringen fortfarande lyssnade på Anders Tegnell, fanns det en förståelse för att vården behöver rustas upp. Det pratades om att öppna fältsjukhus i Älvsjömässan och att utbilda avskedade flygvärdinnor till sjuksköterskor. Men av de stora löftena blev det ingenting. Tvärtom har vi idag minskat vår tolerans för hur många som ska ligga inne på vårdavdelningarna innan vi utlyser restriktioner och inför stabsläge på sjukhusen. Sjukvårdens motståndskraft mot influensor är sämre än på mycket länge.

Detta är bekymrande. Om politikerna hävdar att vi ska skydda vården från kollaps, fastän vården blir allt mer känslig för inlagda patienter, kommer vi tvingas leva med restriktioner i resten av våra liv. För man behöver vara ordentligt naiv för att tro att detta är den sista pandemin vi kommer se.

Svenska folket har spelat med i politikernas spel länge nog. Alla har gjort uppoffringar och företagen är de som tvingats offra mest. Nu räcker det! Coronaviruset är ingenting mystiskt eller konstigt. Det är bara ett influensavirus som råkar vara extra smittsamt.

Politikerna ska därför inte komma undan med restriktioner år efter år utan att bli ifrågasatta. Det är dags för politikerna att berätta exakt hur de planerar att hantera coronaviruset under 2022, 2023 och framåt.

Samtliga riksdagspartier bör ta fram en pandemipolitik. Väljarna behöver veta exakt i vilken grad demokratiska rättigheter kommer begränsas under influensapandemier. Detta behövs inte minst för att veta hur partierna ser på företagandets villkor framöver.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Hur kan vi ha elbrist år 2021?

Man kan skriva långa avhandlingar om varför Sverige står inför en elbrist som hotar jobb, tillväxt och i förlängningen även liv och hälsa. Men om man ska summera det hela i en mening så blir svaret: För att politikerna vill att vi ska ha det så.

För politik är att vilja och politik är att välja. De flesta rationella människor vill ha en god tillgång till el. Förklaringen är enkel. Elektricitet är förutsättningen för välstånd och utan elektricitet så skulle vi tvingas leva med förindustriell standard. Det skulle innebära en misär som de flesta svenskar har svårt att föreställa sig. Att förhindra elbrist borde därför ligga i toppen av politiska prioriteringar – nu och för alltid.

Ändå står vi här, med alarmerande besked om kärnkraftverk som kan tvingas stänga om inte frågan om kärnbränsleförvaringen blir löst, med allt fler kommuner som tvingas säga nej till företagsetableringar och en industri som inte vågar investera. Och allt beror på att politikerna i riksdag och regering vill ha det så.

Regeringen, med Miljöpartiet som drivande parti, har suttit på händerna under många år och sett förfallet. De har struntat i varningarna och istället drivit sin egen agenda. En agenda som i huvudsak handlat om dygdsignalering och symbolpolitik, där måttstocken varit hur många ryggdunkningar de kunnat få av andra, lika verklighetsfrånvända medlemmar i den egna bubblan. Och de som lever i den bubblan lever i en annan verklighet än alla vi andra.

I bubblan rikspolitikerna befinner sig i förnekar man problem. Det spelar ingen roll om alla experter säger en sak, för miljö- och klimatminister Per Bolund är övertygad om att just han vet bäst. Han vill förbjuda försäljningen av fossildrivna bilar redan år 2025, ett förslag som skulle förstöra livet för människor på landsbygden och för alla människor som inte har råd eller möjlighet att ha elbil. Till de som inte har möjlighet att ladda en elbil räknar jag majoriteten av de som bor i lägenhet, och det är många.

Miljöpartiet är svåra att förstå. De har inte givit någon vettig förklaring till varför de vill jävlas med vanliga människor och varför de vill krossa det välstånd som generationer av hårt arbetande svenskar byggt upp. Partiet brukar ursäkta sig med att de vill ha en bra miljö, men sanningen är att partiet inte bryr sig särskilt mycket om vår planet. Och då syftar jag inte bara på hyckleriet, som när det uppdagades att jämställdhetsministern och miljöpartisten Märta Stenevis make äger tre fossildrivna lyxbilar, medan hon själv förespråkar ett totalförbud för sådana bilar. Jag tänker snarare på vad som komma skall.

För när vintern kommer och Sverige tvingas importera el från kolkraftverk i Europa kommer koldioxidutsläppen att öka. Och när svenskarna går över till elbilar måste sällsynta metaller brytas i fattiga länder, med enorm miljöförstöring som bieffekt. När inblandningen av så kallade biobränslen ökar i bensin och diesel kan vi komma behöva importera bränsle tillverkat av palmolja, med all den skogsskövling i tropikerna som det medför. Och när näten inte klarar att leverera elen som företag och privatbostäder behöver kommer vi till slut behöva stänga ned samhället och sitta i skoteroverallen inomhus. Vad är poängen i allt detta?

Det är svårt att se en poäng och det är svårt att förstå vad som rör sig i huvudet på miljöpartisterna i riksdag och regering. Jag är inte ens säker på att de själva vet vad de vill, annat än att de vill attrahera storstadsväljare som lever i samma verklighetsfrånvända bubbla. Jag tror inte att Miljöpartiet (och andra partier som förespråkar en oansvarig politik) hatar vanliga människor. Men det är svårt att hävda att de inte känner ett djupt förakt…

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Regeringens coronapolitik skadar framtidens företagarklimat.

Regeringens ständiga hot om fler coronarestriktioner skadar företagarklimatet och riskerar att orsaka en större skada på samhället än själva viruset. Coronabekämpningen är ytterst viktig, men politikerna bör inte försöka hindra smittspridningen till vilket pris som helst.

Regeringen har kritiserats för att vara otydlig gällande rekommendationer, restriktioner och det ekonomiska stödet till företag. Men kritiken till trots så har regeringen faktiskt varit väldigt tydlig i sin syn på företagare som ett slags problem i smittbekämpningen. De företagarfientliga uttalanden som politiker (från samtliga riksdagspartier) slängt ur sig i dessa coronatider hade skapat ett ramaskri för bara ett drygt år sedan.

Till exempel har statsministern uppmanat svenskarna att inte gå i butiker, köpcentrum eller gym. Dessutom ska svenskarna undvika att besöka lokaler där folk samlas. Restaurangerna är tydligen så pass farliga mötesplatser att de måste stänga efter ett visst klockslag.

Sådana uttalanden får konsekvenser. Det är allmänt känt att företag utan kunder går i konkurs förr eller senare. När regeringen uppmanar folket att låta bli att spendera pengar på fysiska platser så driver de således företag mot ruinens brant, till ingen nytta.

Det finns nämligen ingen vetenskaplig grund för att de utpekade branscherna skulle utgöra smittohärdar i Sverige. Enligt Folkhälsomyndigheten är det relativt ovanligt att människor smittas i butiker, restauranger eller liftköer. Att skuldbelägga företagen och deras kunder för smittspridning är därför ohederligt och antyder att regeringens smittbekämpningspolitik famlar i blindo.

Det är förstås inte fel av regeringen att anta en generell försiktighetsprincip, men denna princip måste vägas mot andra intressen, till exempel företagens överlevnad och kommande generationers möjligheter att driva företag, få en anställning och leva ett drägligt liv. En politik som bara fokuserar på att minska smittspridningen till vilket pris som helst kommer antagligen förlänga livet för gamla och sjuka men riskerar samtidigt få förödande konsekvenser för yngre generationer.

De länder i Europa som stängde ned skadade sina ekonomier men smittspridningen tog fart igen när länderna öppnades upp. Det är därför besynnerligt att Sveriges regering inför nya restriktioner och samtidigt börjar hota med nedstängningar nu, nästan ett år efter att länder på kontinenten påbörjade sin första nedstängning. En sådan omotiverad upptrappning krossar framtidshoppet i en tid då just framtidshoppet håller många företag vid liv.

Forskarna är ense om att vi kan vänta oss fler pandemier i framtiden. Om politikerna inför hårda restriktioner varje gång en ny influensa sprider sig så innebär det att en del branscher inte kommer kunna existera i framtiden. I alla fall inte utan massivt ekonomiskt stöd under långa perioder.

Hur ska företagare våga lita på att regeringen inte stänger ner samhället och gör företagen totalt beroende av ekonomiskt stöd redan om några år? Hur ska vi kunna motivera unga människor att starta företag under sådana förutsättningar? Dagens politik utformar framtidens företagarklimat.

Företag behövs, inte minst för att skapa de jobb och skatteintäkter som ska finansiera sjukvården i framtiden. Regeringen bör därför införa en försiktighetsprincip även för nya restriktioner och återupprätta framtidstron hos företagare, som även de uppbär en samhällsbärande funktion.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Uppmuntrar regeringen till fler konkurser?

Många klagar på regeringens otydliga kommunikation gällande coronarekommendationer.
Men kritiken till trots så har regeringen faktiskt varit tydlig i sin inställning till företagare. Statsministern har uppmanat svenskarna att inte gå i butiker, köpcentrum eller gym. Dessutom ska svenskarna vara väldigt försiktiga när de besöker restauranger och andra ställen där folk samlas. Restaurangerna är tydligen så pass farliga att de inte får ha öppet efter klockan 22:30.

Statsministerns hårda uppmaning till folket leder till en rad följdfrågor. Det första man bör fråga sig är hur statsministern hade tänkt att exempelvis butiker ska överleva om kunderna inte kommer innanför dörren?

Det går inte att komma ifrån faktumet att butiker utan kunder kommer att gå i konkurs förr eller senare. Och med tanke på att vi redan genomlevt tre kvartal med coronapandemin så har butikerna knappt några finansiella möjligheter att överleva pandemin.

Den andra frågan man bör ställa sig är hur Stefan Löfven ser på företagens kunder?
Statsministern vill begränsa smittspridningen och minska trycket på vården. Därför passar han på att skälla på människor som ”inte sköter sig”. Men de människor som ”inte sköter sig” är samtidigt de människor som spenderar pengar och på så sätt håller företagen vid liv. Det är människor som faktiskt tar ett ansvar, ett ansvar som politikerna är motvilliga att själva ta.

Att ha ett svartvitt synsätt där alla som inte vidtar maximala skyddsåtgärder mot corona är moraliskt klandervärda är ohederligt. För när politikerna inte gör tillräckligt för att stötta företag som håller på att duka under, just på grund av de coronarestriktioner som politikerna infört, ja då är det tur att det faktiskt finns privatpersoner som hjälper företagarna överleva krisen.  

Och är det verkligen så att butiker och restauranger agerar som smittspridningsplatser?
Jag har inte hittat någon exakt statistik, men tittar man på Folkhälsomyndighetens rapport från vecka 45 som behandlar utbrott under vecka 39, framstår svaret som nej!

Av 471 utbrott med minst två bekräftade fall av covid-19 har bara 10 utbrott sannolikt skett i samband med restaurang- eller krogbesök. Butiker särredovisas inte i veckorapporten, vilket antyder att det inte sker så många utbrott i den miljön heller. Kanske har statsministern någon annan information, men då vore det lämpligt att dela den informationen med folket för att öka förståelsen för de hårda angreppen.

De företagarfientliga uttalanden som politiker (från samtliga riksdagspartier) slänger ur sig i dessa coronatider saknar motstycke i modern historia. Denna smutskastning måste upphöra.
Sveriges företagare är inte osolidariska, och det är inte deras kunder heller.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Vad handlar kritiken om?


I förhållande till befolkningens storlek har Sverige haft betydligt fler döda än Danmark och Finland.
De höga dödstalen per capita har orsakat en kritikstorm mot regeringens smittbekämpningsstrategi. Aldrig tidigare har så många virologer, immunologer och epidemiologer fått så mycket spaltutrymme att kritisera regeringen och Folkhälsomyndigheten.

Kritikerna menar att regeringen borde göra som andra länder i Europa och stänga ner samhället för att få ner dödstalen. Dessutom, menar de, bör regeringen sluta agera enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer och fatta egna, drastiska nedstängningsbeslut. Regeringen har än så länge, inte hörsammat kritiken. Sverige fortsätter vara ett av de öppnaste länderna i västvärlden.

Sveriges (och övriga Europas) strategi har som bekant gått ut på att försöka skydda sjukvården från kollaps genom att hålla antalet Covid-19-patienter på en nivå som sjukvården kan hantera. Sjukvården har förvisso varit under stor press, men än så länge har sängplatserna på intensivvårdsavdelningarna räckt till.

I nuläget är det oklart om någon endaste patient dött på grund av att vården varit överbelastad. Sverige har, än så länge, lyckats med att trycka ner kurvan och skyddat sjukvården från kollaps. Sveriges höga dödstal må ha många förklaringar, men de som smittades i denna första våg hade antagligen blivit smittade långt innan ett vaccin tas fram. Att skylla dödsfallen på strategin är därför inte hederligt.

Så varför fortsätter kritikerna tjata om nedstängning? Många experter menar att coronasmittan kommer att spridas i vågor. Viruset kan mycket väl återkomma som säsongsinfluensa under många år framöver.

Förhoppningarna om ett vaccin inom kort är inget annat än just förhoppningar. Det finns ingen garanti att ett sådant vaccin tas fram inom 18 månader – eller någonsin. För vi lever ständigt och jämt med olika former av coronavirus och hittills har inget vaccin tagits fram för något av dessa virus. SARS och MERS var coronavirus och det finns än idag inget vaccin mot dessa smittor.

I skrivande stund har de som kritiserar Sveriges strategi inte förklarat varför någon skulle gynnas av att smittas i exempelvis november istället för nu. Hur många 88-åringar tror sig vara bättre rustade att tackla viruset när de fyllt 89?

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Nu räcker det!

Coronaviruset har fått Sverige att tvärnita.
Många företag har redan varslat eller sagt upp personal på grund av arbetsbrist. Det handlar om tiotusentals jobb. Och fler kommer bli uppsagda framöver.

Regeringens stimulanspaket räcker inte långt. Privata banker har redan sagt att de inte kommer att använda sig utav de 500 miljarder kronor som Riksbanken vill låna ut via dem. Företag som behöver låna pengar skulle ändå inte ha fått låna eftersom bankerna inte vill ta risker. I dagsläget vet ingen exakt hur permitteringsstöden kommer fungera eller påverka företagen. Hur sjuklöneansvaret fungerar i praktiken är inte heller klarlagt. Stimulanspaketet har inte gjort mycket för att lugna småföretagare.

”Vi måste första allvaret” sa Kerstin Hessius, Vd:n för tredje AP-fonden i gårdagens Aktuellt.
Hon varnar för att Sverige riskerar att hamna i en depression som liknar 20-talets Tyskland eller 30-talets USA, med en arbetslöshet på uppemot 40%…

Jag har sagt det förr men det måste sägas igen: Det finns ett liv efter Corona. En ekonomisk depression kommer orsaka större skada än vad viruset någonsin mäktar med. Vi måste kunna finansiera sjukvården även efter att pandemin lagt sig och det låter sig inte göras om närmare halva befolkningen saknar arbete. Ett ruinerat land kan inte betala för sjukvård över huvud taget.

Vi måste sansa oss. Sverige bör inte bekämpa smittan till varje pris. Coronasmittan är inte zombieapokalypsen. Mänsklighetens överlevnad står inte på spel, även om massmedia vinklar det så. Åtgärderna Sverige vidtar måste därför vägas mot annat än bara smittspridning.

Självklart ska vi försöka ”platta till kurvan” så gott det går. Men om detta innebär att Sverige står still i månader, eller kanske uppemot ett år så är det inte värt det. Punkt!

Åtgärder som skolstängningar och reseförbud bygger på mycket osäker vetenskap. Vi vet inte om de hjälper eller om de är verkningslösa för att minska smittspridningen. Det vi däremot vet är att åtgärderna som politikerna genomför och den oro som sprids har mycket negativa konsekvenser för ekonomin och jobben.  

Osäkerheten måste skingras. Företagen måste veta hur lång tid de förväntas härda ut. Regeringen måste fastställa ett datum eller åtminstone klargöra vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att restriktionerna ska lyftas och rekommendationerna gällande isolering slopas.

Företagen måste ha stöd för att klara sig igenom denna kris. Stödpaketet regeringen lanserade är inte tillräckligt. Företagen kan inte låna sig igenom krisen. Anstånd med skatteinbetalningar bör ersättas av ett slopat krav på skatteinbetalningar. Dessutom bör regeringen skyndsamt ta över en stor del av företagens kostnader, exempelvis genom kraftiga lönesubventioner.

Staten måste se till att människor som tillhör riskgrupper får all hjälp de behöver för att kunna isolera sig medan resten av befolkningen bygger upp en flockimmunitet.

Inte minst behöver vi ta ett steg tillbaka och tänka på vad det egentligen är vi håller på med. Hur reagerar vi och resten av världen på pandemier under vanliga år? En vanlig säsongsinfluensa som sprider sig över jordklotet kan döda uppemot 650 000 människor. I Italien kan 20 000 dö av influensan under en säsong, betydligt fler än de 3 400 som hittills dött till följd av Covid-19. Men då är det ingen politiker som skriker i högan sky och kräver total nedstängning och inställda evenemang. Så varför är politiker beredda att kasta förnuftet överbord och drabbas av panik just nu?

Är vi så fredsskadade att vi inte kan väga risker mot varandra? Att vi inte klarar att prioritera i svåra tider eftersom vi låter paniken ta över? Att hysteriska politiker väljer att visa handlingskraft genom att efterapa åtgärder som saknar vetenskapligt stöd?

Under andra världskriget framställde brittiska regeringen den numera berömda affischen med texten ”Keep Calm and Carry On”. Affischen användes aldrig i någon större utsträckning, men budskapet är mer aktuellt än någonsin under efterkrigstiden. Vi kan inte låta Coronasmittan stänga ner vår ekonomi. Smittan ska inte tillåtas krossa vårt välstånd, vår välfärd eller våra företag.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Företagen behöver hjälp nu!

Europas ledare är stressade. Coronapandemin har lett till åtgärder som man tidigare förknippade med krig eller möjligtvis en zombieapokalyps. Huruvida åtgärderna är rätt eller fel går inte att recensera i skrivande stund. Men med det sagt så står det i alla fall klart att företag i Sverige kommer att påverkas av pandemin. En del företag kommer att drabbas extremt hårt. En del företag har redan tvingats varsla halva personalstyrkan.

Viruset är vad det är. Många kommer bli smittade, kanske en majoritet av befolkningen redan i denna våg. Det är kanske troligt, oavsett karantän, stängda skolor eller stängda gränser.

För en politiker så kan drakoniska skyddsåtgärder verka vara en bra idé eftersom de visar på handlingskraft. Det är bättre att ta i för mycket nu för att slippa ta en diskussion i framtiden om huruvida man agerade för slappt och därför orsakade onödiga dödsfall.

Men samtidigt kan en ledare inte bara ta hänsyn till sig själv och opinionen. En ledare måste ta ansvar för sitt folks framtid. Det finns ett liv efter coronapandemin. Våra ledare måste tänka på vilket samhälle vi ska ha efter att pandemin lagt sig. Ska vi komma ur pandemin med en ekonomi i spillror, med otaliga konkurser och massarbetslöshet? Eller ska vi komma ur pandemin med en ekonomi som är lite skadeskjuten men i huvudsak intakt? Med ett näringsliv som härdat ut en liten recession men som i det stora hela är rustad att sätta hjulen i rullning och producera på samma nivåer som innan pandemin bröt ut.

Att minska takten i smittspridningen gynnar sjukvården. Men åtgärderna som syftar till att minska smittspridningen kan samtidigt få förödande konsekvenser för alla andra sektorer i samhället. Regering och riksdag måste bestämma sig redan nu. Det finns ingen tid att spilla. Om våra politiker inte ser till att företagen får undantag, stöd och lättnader under denna pandemi riskerar vi konsekvenser som är långt värre än de Covid-19 orsakar.

Redan nu bör följande förslag genomföras:

Slopa sjuklöneansvaret
Regeringen vill att alla som uppvisar symptom som kan tyda på Covid-19 ska stanna hemma i två veckor. I dagens prekära läge ska företag inte behöva ta kostnaden för två veckors sjukskrivning. Låt Försäkringskassan ta över kostnaden från första sjukdagen.

Slopa arbetsgivaravgifter och preliminärskatt
Regeringens förslag om anstånd med betalning av arbetsgivaravgifter och preliminärskatt för två månader räcker inte. Oerhört många företag kommer att drabbas av försenade leveranser, sjuk personal, problem med krediter och likviditet. Anstånd antyder att företagen ska ta igen förlusterna i ett senare skede, något som är ytterst osäkert. I detta läge är det därför bäst att slopa kravet på inbetalning av arbetsgivaravgifter och preliminärskatt en månad i taget.

Kompensera företag som lider förluster på grund av restriktioner och reseförbud
Många näringar har fått avbokningar eller tvingats ställa in evenemang på grund av politiska beslut de inte kan rå över. Dessa företag bör bli kompenserade för intäktsbortfallet så snart som möjligt. Regeringen bör snabbutreda hur dessa företag kan kompenseras för inkomstbortfall under kommande månader och finna ett sätt att ersätta företagen för att säkra deras överlevnad och förhindra uppsägningar på grund av arbetsbrist.

Säkra krediter och lån till företag
När hela Europa stänger ner ökar oron och osäkerheten. Regeringen har redan nu lovat 500 miljarder kronor till privata banker för att företag ska kunna låna pengar billigt under krisen.
Regeringen måste dock se till att även små företag får ta del av lånen.
Historiskt har bankerna varigt ovilliga att låna ut pengar till små företag. Och när de väl gjort det har räntan varit orimligt hög.

När nu bankerna fått regeringens och riksbankens förtroende att stimulera ekonomin och bevilja lån så måste regeringen även se till att pengarna kommer småföretagen till del. Stimulansen får inte bara bli en livboj åt bankerna på alla andra företags bekostnad. Om bankerna visar sig vara ovilliga att låna ut pengar till livskraftiga bolag så får staten se till att pengarna förmedlas via kanaler som staten kan kontrollera.

Hur ska detta finansieras?
Staten kan låna till extremt låg ränta. Lån ökar statsskulden men ökar inte skattebetalarnas börda på kort sikt. Om en ökad statsskuld kan förhindra att livskraftiga företag går i konkurs så är det en bra lösning på kort sikt.

Jag har full förståelse för att politiker inte vill öka skuldbördan. Om politikerna måste prioritera bör därför små företag med upp till 30 anställda få ta del av åtgärderna i första skedet.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Vi är annorlunda

I dag släpps vår tidning. Den speglar vårt arbete för ett bättre företagarklimat och ett bättre Sverige.
I tidningen kan man läsa om klassiska företagarfrågor såsom sänkta arbetsgivaravgifter och minskat regelkrångel, men även om samhällsproblem som berör företagare och allmänheten i stort.

Bläddrar man i tidningarna som vi publicerat de senaste åren och så märker man att lag och ordning, samhällskontraktet och invandring tar upp mer och mer plats i tidningen. Det beror inte på att de problem som stod i fokus för 30 år sedan är lösta. För så är det absolut inte. Som en företrädare för företagare har vi mycket kvar att uträtta gällande skattetryck, LAS, sjuklöneregler och administrativ börda. Och myndigheter snedvrider konkurrensen, precis som tidigare. Men utöver dessa problem så har det tillkommit nya problem, som tyvärr inte får så mycket uppmärksamhet av andra företagarorganisationer.

Det skjuts med automatvapen på öppen gata. Bombdåd sker nästan dagligen. Grova överfallsvåldtäkter gör att kvinnor inte vågar gå ut på kvällarna. Ungdomar rånas under förnedrande former. Företagare blir rånade, bestulna, hotade och misshandlade. Och majoriteten av dessa brott kan härledas till att Sverige under årtionden bedrivit västvärldens generösaste migrationspolitik.

Rapporten ”Invandring och brottslighet – ett trettioårsperspektiv” redogör för misstänkta gärningsmäns ursprung. Personer med utrikes bakgrund står för en majoritet av brotten i absoluta tal. Att det förhåller sig så är ingen munter läsning. Det finns ingen belåtenhet i att kunna säga ”vad var det jag sa”. Tvärtom så är det deprimerande att våra politiker har låtit det gå så långt. Att de inte valde ett annat sätt att hjälpa människor i nöd. Ett sätt som skulle kunna hjälpa fler för mindre skattepengar och ett sätt som inte ledde till att brottsligheten ökade i Sverige.

Vi på Den Nya Välfärden pratar med tusentals företagare varje månad. Vi vet att småföretagare är politiskt intresserade. De har en mycket bra arbetsmoral. De är sociala och nyfikna människor som är öppna för förändring. Men de är bekymrade över samhällsutvecklingen. Och det är jag också. Därför kommer jag fortsätta att opinionsbilda i frågor som våra stödföretagare vill att vi ska driva, även om andra företagarorganisationer fortsätter låtsas att året är 1989.

 

 

 

 

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se