Elpriserna kan sänkas omedelbart.

I elområde 4 har elpriset legat på drygt 1 krona per kilowatt den senaste veckan. Det är det lägsta priset sedan början på augusti. Den främsta anledningen till det låga priset är att exportkablarna till Danmark och Polen varit stängda för underhåll. För så enkelt kan man tydligen sänka priset på svensk el – om man vill.

Det finns ingen politisk vilja att sänka elpriset just nu. Enligt EU:s regelverk måste Sverige exportera så länge det finns en efterfråga och kapacitet i kablarna. Den statliga myndigheten Svenska Kraftnät har vid flera tillfällen sagt att en exportbegränsning skulle slå tillbaka mot Sverige eftersom vi faktiskt behöver importera elektricitet några timmar om året. Enligt myndigheten är Sverige beroende av goda relationer med exportmarknaden enligt principen ge och ta.

Men det är förstås bara trams. Medan svenskarna ruineras av elbolagen går elexporten på högvarv. Sverige är EU:s största exportör av el. Mellan januari och augusti exporterade Sverige närmare 24 TWh, motsvarande hela årsproduktionen för Forsmarks kärnkraftverk. Ett vanligt år importerar Sverige el under blott 30-40 timmar, men tydligen är dessa timmar så avgörande att politikerna är beredda att acceptera elbrist under alla andra timmar på året. Hur den kalkylen går ihop är det nog ingen normal människa som förstår.

Ringhals 4 är nu stängd för underhåll, efter att reaktorn råkat ut för en ”olycka” när den skulle sättas igång efter ett driftstopp i juli månad. Men det är brukligt att kärnkraftsreaktorer stängs när vintern är på väg. Fenomenet har ifrågasatts under mer än ett decennium, men vi behöver inte haka upp oss på olyckliga sammanträffanden just nu. Låt oss istället ifrågasätta påståendet om att Sverige behöver importera el under årets kallaste dagar.

Vilket land förväntas kunna exportera el till Sverige i vinter? Ska Danmark göra det? Danmark, som är beroende av att vinden blåser, kommer inte kunna exportera el när det är minusgrader och vindstilla. Ska Polen då kliva fram och exportera till oss? Polen, där majoriteten av hushållen inte har tillräckligt med kol för att klara vintern och där människor tvingas elda sopor i kaminerna. Eller ska Tyskland, som precis fått sina sista livlinor sprängda på Östersjöns botten, komma till undsättning? Samma Tyskland som nu lånar 200 miljarder Euro för att subventionera medborgarnas elräkningar och som förväntar sig rullande elavbrott och avindustrialisering. Vågar vi hoppas på Tyskland, när deras största energibolag meddelat att exportstopp kan bli aktuellt i vinter? Ska andra länder kunna vägra att exportera till oss medan vi måste exportera till dem?

Det är uppenbart att det bästa för Sverige är att stänga ner exportkablarna och bli självförsörjande på el. Då återstår enbart problemet med de få timmar vi inte har tillräckligt med el. Hur ska vi lösa det?

Byggandet av kärnkraft är absolut nödvändigt men kommer ta åratal, även om politikerna kan förmå sig själva att säga ja. Men det finns en lösning som kan sättas igång snabbt och effektivt. En lösning som inte kräver att vi blir beroende av främmande makt för vår elförsörjning.

Lösningen ligger kraftvärmeverken, som ger el och fjärrvärme till kommuninvånare i hela vårt avlånga land. Kraftvärmeverk kan producera el och fjärrvärme dygnet runt, året runt, oavsett väder. De behöver inte nya elledningar för att kopplas på nätet och kan till och med försörja en stad med energi ifall stamnätet skulle skadas av sabotage. Eftersom kraftverken i fråga kan bränna sopor löser de också problemen med sopberg som andra länder brottas med.

Kraftvärmeverk har en verkningsgrad på över 90 procent och kan drivas med i princip vilket förbränningsbart bränsle som helst. Detta innebär en stor flexibilitet och möjlighet till självförsörjning av förbränningsbart material. Under 2020 användes enbart en tredjedel av den installerade effekten under den timme på året då elförbrukningen var som störst. Om kraftvärmeverken användes fullt ut skulle vi kunna frigöra elproduktion motsvarande en kärnkraftsreaktor. Att kraftvärmeverken finns i södra Sverige, där elpriset är som högst, gör inte saken sämre.

Idag står kraftvärmeverken för blott 8-10 procent av den producerade elen. Politikerna har velat hålla andelen låg eftersom kraftvärme anses öka utsläppen av växthusgaser. Därför bestämde politikerna att införa en avfallsförbränningsskatt och överprissatta utsläppsrätter i syfte att göra kraftvärmeverken mindre konkurrenskraftiga jämfört med de miljövidriga och kraftigt subventionerade utlandsägda vindkraftverken.

Man kan förstås tycka att jag raljerar och att avfallsförbränningsskatten infördes år 2020 för att gynna miljön, men då har man inte läst utredningen till lagförslaget. ”En skatt på avfall som förbränns skulle med andra ord bli rent fiskal, dvs. inte på ett verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt styra mot en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering” står det klart och tydligt på sidan 22. Utredningen avrådde regeringen från att införa skatten, men med Centerpartiets och Liberalernas hjälp gick förslaget igenom riksdagen. De nu tillträdande regeringspartierna M och KD lade ned sina röster. Sverigedemokraterna, som i skrivande stund verkar acceptera att stå utanför den tillträdande regeringen, röstade nej.

Straffskatterna på kraftvärmeverk har sågats av både Finansdepartementet och Skatteverket, men kritiken har ännu inte lett till någon politisk handling. Moderaterna och Socialdemokraterna har under galgen meddelat att de vill ta bort avfallsförbränningsskatten, men det återstår att se om samma individer som fattat besluten är beredda att rätta sina misstag under denna mandatperiod.

Att rädda Sverige undan elbrist är som sagt inte särskilt komplicerat eller svårt. Det går att göra över en natt om man så vill. Men då måste politikerna vara beredda att tjäna sitt folk istället för att knäböja inför Bryssel och elbolagen. Eftersom vi vet att elexporten höjer priserna på el här i Sverige så måste elexporten avslutas omedelbart, särskilt i elområde 3 och 4.

EU vill att medlemsländerna ska skära ned sin elförbrukning med 10 procent. För Sveriges del går detta bara hand i hand med en avindustrialisering. Våra politiker måste nu ta ställning i frågan om EU. Ska Sveriges välstånd bevaras eller ska övriga medlemsländer i EU rädda sig själva på vår bekostnad? Ska utförsäljningen av vårt land fortsätta eller ska vi ta tillbaka makten och rädda oss själva från avindustrialisering och fattigdom? Politikerna har länge försökt slippa ta ställning i dessa ödesfrågor, men nu kan sveket mot svenska folket inte längre döljas. Kommande vinter lär visa var politikernas lojalitet egentligen ligger.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Början på slutet för EU

EU står inför den största utmaningen i organisationens historia. Inflation och rusande energikostnader hotar att krossa välståndet i samtliga medlemsländer. Det är tveksamt om Sverige kan klara sig igenom krisen som medlem i unionen.

Det finns en mängd faktorer som lett till den nuvarande energikrisen. Den vansinniga miljöpolitiken har lett till att säker och miljövänlig kärnkraft fasats ut till förmån för den opålitliga och miljövidriga vindkraften. Den av politiker omhuldade prissättningsmodellen på el har medfört en överföring av miljarder från folket och företagen till några få monopolister som omsätter rekordbelopp medan alla andra går på knäna. Men det finns en viktig faktor som knappt någon vill prata om. Nämligen att sanktionerna mot Ryssland skadar oss mer än de skadar Ryssland.

EU (som i princip utgörs av Natos medlemsländer) förväntade sig att sanktionerna mot Ryssland skulle avgöra kriget och leda till Putins fall. Förväntningarna om en ekonomisk härdsmälta blev dock aldrig uppfyllda. Rubeln har inte varit så här stark sedan kriget började år 2014 samtidigt som Rysslands anseende i världen ökar. En lång rad länder vill ansluta till samarbetsorganisationer som BRICS och Shanghai Cooperation Organisation, där Putin blir välkomnad som en hjälte som leder omställningen till en multipolär värld där USA inte kan bestämma dagordningen. Och till skillnad från européerna så kommer ryssarna inte att behöva ransonera gas och el i vinter. Istället kommer Ryssland att öka sin export av gas, kol, olja, konstgödsel, mat och annat som världens länder efterfrågar (förutom västvärldens ledare, som istället efterfrågar avindustrialisering och ekonomisk depression).

Vi som lever i väst lever inte bara i en åsiktskorridor. Vi lever även i en mycket liten filterbubbla, styrd av politiker och mainstreammedier som skickligt undanhåller vad som händer i världen. Ytterst få människor orkar läsa medier som ligger utanför filterbubblan. Det är därför gemene svensk inte känner till att en majoritet av världens länder fortfarande handlar med Ryssland. Eller att Kinas kommunistparti ser på kriget i Ukraina som ett destabiliserande proxykrig mellan Nato och Ryssland, där en oansvarig, känslostyrd västlig elit försöker skapa kaos, krig och misär för alla, inklusive sin egen befolkning.

Det är uppenbart att Bryssels förhoppningar om Rysslands nära förestående undergång och internationella isolering varit felaktiga. Frågan är vad som sker nu?

En del av svaren går att finna i de uttalanden som EU givit så här långt. Förra veckan hade världens kanske mäktigaste kvinna, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, en kanondag på jobbet. I sitt årliga linjetal meddelade von der Leyen att ”sanktionerna är här för att stanna”. Detta innebär att Europa kommer lida av energibrist och råvarubrist långt efter att kriget i Ukraina fått en lösning.

Det går nämligen inte att ersätta den ryska pipeline-gasen med flytande gas från Qatar eller USA utan att acceptera en prishöjning på flera hundra procent i kombination med mycket lägre volymer. Ny kärnkraft tar år att bygga och det politiska motståndet är fortfarande stort i många länder. Slutsatsen blir att energikrisen är här för att stanna i många år framöver, med nedläggning och avindustrialisering som följd. Men energikrisen är bara en av anledningarna till att EU riskerar att kollapsa.

”Hittills har Team Europe gett över 19 miljarder euro i ekonomiskt stöd”, sa von der Leyen, med en tydlig anspelning på lagsport.  Hon tillade att det krigsdrabbade Ukraina exporterar el till Europa, något som enligt henne ”gynnar båda parter”. EU-kommissionen kommer arbeta för att Ukraina ”ska få sömlös tillgång till EU:s inre marknad, och vice versa.” Målet är att Ukraina ska få ett snabbspår till fullvärdigt EU-medlemskap.

Den som följt EU:s utvidgning österut vet att klyftorna mellan väst och öst kan vara stora. Tiggare bemannar nu många butiksentréer i vårt avlånga land. Och då får man betänka att Rumänien och Bulgarien (som tiggarna ofta kommer ifrån) är mycket rika länder jämfört med Ukraina.

Ukraina var redan innan kriget Europas fattigaste land, med en bruttonationalinkomst per capita på ungefär samma nivå som El Salvador eller Indonesien.  En genomsnittlig månadslön låg på under 5 000 kronor – innan kriget. Landets ekonomi behöver nu tillskott på åtminstone fem miljarder dollar varje månad för att kompensera för uteblivna skatteintäkter. Ukraina är totalt beroende av utländskt stöd för att klara livhanken, på mer än ett sätt. Att återuppbygga Ukraina beräknas i nuläget kosta åtminstone 350 miljarder dollar, men i praktiken så kommer den siffran visa sig vara många gånger större. Hur dessa pengar ska hostas fram är det ingen som vill tänka på, men i slutändan är det alltid svenska skattebetalare som blir lämnade med notan.

Det bistra faktumet är att Sverige inte mäktar med att betala för Ukrainas EU-medlemskap. Vi har inte ens råd att rädda vår egen industri från energipriserna som EU tvingar på oss. Hur ska vi ha råd att återuppbygga Ukraina när vi inte ens har råd att rädda oss själva från undergång?

Det finns en naiv tanke bland politikerklassen som går ut på att kaos går att kontrollera. EU har nämligen en expansionistisk agenda som sträcker sig långt bortom Ukraina. Ursula von der Leyen slog fast att även västra Balkan, Moldavien och Georgien hör hemma i EU. ”Ni är en del av vår familj, er framtid är inom vår union, och unionen är inte komplett utan er!” utbrast hon under sitt linjetal. Det krävs inte mycket kunskap om global politik för att förstå att en sådan strategi kommer leda till militära konflikter och ekonomiska åtaganden, inte minst från Sverige, i generationer framöver.

Det finns således bara två realistiska val för Sverige. Antingen gör vi ingenting och låter EU:s expansionistiska imperiedrömmar ruinera oss fullständigt. Eller så slår vi näven i bordet, hävdar vår suveränitet och tar tillbaka makten, inte minst över energipolitiken och prissättningen på el. Det är hög tid för våra politiker att redan nu börja distansera sig från Bryssels destruktiva politik. Att vänta tills unionen kraschar fullständigt riskerar bara förlänga lidandet för svenska folket och orsaka skador som inte går att reparera.

Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv

Varför nästa regering inte vill lösa samhällsproblemen

De kommande fyra åren kan bli den tuffaste mandatperioden i modern historia. Elpriser, bränslepriser, inflation, brottslighet och migration utgör alla en olöslig knut för nästa regering.

Sveriges problem är inte ingenjörsmässiga. Vi saknar inte den teknologiska eller organisatoriska kompetensen som krävs för att lösa samhällsproblemen. Tvärtom så har vi ofta alldeles för många förslag på lösningar, så många att de skymmer sikten och förvirrar väljarna. Riktiga lösningar är dock extremt sällsynta, istället är det oftast skenmanövrar och dimridåer som läggs fram av politikerklassen.

Det räcker med att titta på elpriserna som stuckit iväg till nivåer som riskerar att avindustrialisera Sverige och sätta människor på bar backe. En rätt så allvarlig fråga kan man tycka. En fråga som är så pass allvarlig att politikerna borde vända på varje sten för att rädda vårt arma land.

Men någon sådan krisinsikt verkar inte finnas. Visst har Nooshi Dadgostar förespråkat ”Sverigepriser” på el, men hon är rätt ensam om att tycka att det är en bra idé. Den ledande tanken bland riksdagspartierna är tvärtom att den så kallade elmarknaden måste bevaras och beskyddas från ingrepp. Om marknaden vill ha ett pris på tio kronor per kWh så får det vara så. Skattebetalarna ska hålla tyst och punga ut 250 miljarder kronor i kreditgarantier till de elbolag som samtidigt skickar hederliga människor till kronofogden när dessa inte klarar att betala ockerpriserna. Det här beror inte på att riksdagspartierna saknar förståelse för att marknaden är havererad. Det handlar bara om att de inte har någon lust att lösa problemet.

För problemet kan enbart lösas om vår regering är beredd att ta en konflikt med Bryssel. Det är enbart genom att ställa sig utanför en gemensam elmarknad som Sverige kan komma ur de extrema elpriserna. Eftersom Sverige i år kan titulera sig EU:s största elexportör kommer övriga länder i unionen att knorra rejält om vi använder vårt överskott för att pressa ner priserna för svenska konsumenter. Enligt EU:s logik ska Sverige lägga sig platt, agera dörrmatta och låta andra länder parasitera på vår billiga el medan vår egen industri går i konkurs. Den logiken skriver våra politiker också under på.

Det finns tyvärr ingen som helst vilja bland riksdagens partier att gå emot EU i någon viktig fråga. Det är exempelvis därför som Sverigedemokraterna i sina preliminära regeringsförhandlingar inte kräver att asylrätten rivs upp. Ett sådant förslag hade ju de EU-vurmande Moderaterna ändå aldrig gått med på, vilket gör att förslaget istället läggs i malpåse tills opinionen är mogen. Men eftersom SD tappat sin EU-skepsis så kanske den dagen aldrig kommer.

EU:s problem är permanenta. Det finns nämligen ingen nämnvärd politisk vilja i Europa att lösa samhällsutmaningar såsom energikrisen. Tvärtom så gör Europas regeringar allt de kan för att vägra energileveranser från Ryssland, driva upp elpriserna och låta skattebetalarna stå för notan. Det är en högst oansvarig politik som skadar oss mer än Ryssland. Men det är också en politik som vi måste ställa upp på i egenskap av EU- och Nato-medlemmar. Det var länge sedan Sverige var ett autonomt och suveränt land.

Sveriges framtid hänger på om politikerna kan förmå sig själva att känna en gnutta empati med väljarna de säger sig företräda. Det är i slutändan en fråga om lojalitet till sitt folk och sitt land. Förhoppningsvis kan politikerna förmå sig själva att sätta svenska folkets välmående i första rummet för en gångs skull. Omväxling förnöjer, som man brukar säga.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv

Hur ska svenskarna överleva de höga elpriserna?

Elpriserna driver företag i konkurs, ökar inflationen och krossar vårt välstånd. Med bara månader kvar till vintern är situationen akut. Därför kräver vi svar från politikerna. Hur är det tänkt att svenskarna ska överleva den kommande vintern?

De rekordhöga elpriserna har fått både regering och opposition att enas om vikten av åtgärder.
En lösning som riksdagspartierna lagt fram är olika sorters subventioner som syftar till att berika elbolagen på skattebetalarnas bekostnad. Till exempel vill regeringen dela ut omkring 90 miljarder kronor till svenska elkunder. Pengarna kommer inte användas till att bygga ny kärnkraft utan för att elbolagen ska kunna fortsätta ta ut överpriser och göra rekordvinster samtidigt som staten får in hutlöst med skatt och momsintäkter. Politikerna försöker sälja in det så kallade elprisstödet som om det vore en gåva till folket, men i själva verket är det skattebetalarna som betalar notan för subventionerna.

De höga elpriserna är ingen slump utan beror på politiska beslut som är skapade för att gynna elbolagen som verkar i en så kallad ”marknadsekonomi”. Elmarknaden är dock inte särskilt marknadsmässig. Tvärtom så är elmarknaden ett hopkok av subventioner till olönsam elproduktion (som vindkraft) och stora hinder för lönsam kraftproduktion (kärnkraft). Elhandelsmarknaden försvaras av riksdagspartierna, fastän den används för att manipulera priserna, exploatera kundernas utsatta läge och göra miljardvinster på kuppen. Alltmedan företag och privatpersoner kämpar för sin överlevnad.

Hade Sverige behållit kärnkraften och låtit elpriserna vara oberoende av andra länders energipolitik så hade vi aldrig haft någon elbrist och svenskarna hade inte varit beroende av statens välvilja för sin överlevnad.  Politikernas val att göra Sverige beroende av andra länders politik har gjort vårt land en otjänst, men skadan går att reparera.

Det finns ingen tid att spilla! Företag och hushåll är desperata och behöver besked redan nu.
Våra förslag till politikerna är följande:
– Priset på el ska spegla produktionskostnaden. Därför vill vi se en reglering av elpriset med max en krona per kilowattimme inkl moms och skatt.

– För att åstadkomma detta bör skatterna på el sänkas till EU:s miniminivå, vilket innebär en sänkning från dagens ca 45 öre per kWh till 0,6 öre.

– Kärnkraften bör byggas ut skyndsamt i syfte att göra hela Sverige självförsörjande på el under årets alla dagar.

– Subventioner till kraftproduktion ska inte ske i kraftslag som är väderberoende. Subventioner till vindkraft bör tas bort snarast.

– Elnätet bör rustas upp och dimensioneras efter framtidens elbehov.

– Uppdelningen av Sverige i fyra elområden bör avskaffas.

– Sveriges välstånd är en alldeles för viktig fråga för att överlämna till EU. Alla regleringar bör granskas och omvärderas. Om regleringarna skadar svenska elkonsumenter bör de tas bort och ersättas.

– Sverige måste snarast lämna eller omförhandla villkoren på elbörsen Nord Pool. Om detta inte sker riskerar Sverige att avindustrialiseras inom några få år på grund av att elbolagen tillåtits använda ”marknadskrafterna” för att berika sig själva på andras bekostnad.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv

Kan Turkiets nej förstöra narrativet och rädda MP?

Allt såg ut att gå som på räls. Nato skulle välkomna oss med öppna armar och vi skulle få en gräddfil in i gemenskapen redan i sommar. Men samma dag som vi tackar ja till det generösa erbjudandet meddelar Turkiet att de inte vill ha med oss i klubben eftersom vi stödjer terrorister.

Entusiasmen omvandlades till en gnagande oro. Natomedlemskapet kunde ju bli en sorts revansch för nederlaget 2003, då svenska folket röstade nej till att införa euron som valuta. Den gången vann nej-sidan med 55 procent, men folket har sedan dess stärkts i sin uppfattning om att behålla kronan som valuta och idag finns det ingen politiker som vågar föreslå en anslutning till euron.

Valet om euron blev en lärdom för politikerna. Om Sverige skulle ansluta sig till en överstatlig organisation i framtiden så skulle det vara tvunget att ske snabbt och utan folkomröstning.
En folkomröstning ger bara nejsidan en chans att föra fram motargument som sedan övertygar väljarkåren om att inte rösta som politikerna vill. Till exempel finns motargumentet som säger att ett Natomedlemskap inte ger några som helst ”säkerhetsgarantier” och att den som tror att en rysk invasion av Gotland per automatik avfyrar USA:s kärnvapenmissiler mot Moskva har blivit vilseledd. Med mera.

Men nu är det ju så att varje medlemsland i Nato bestämmer hur mycket eller hur lite de vill hjälpa ett angripet medlemsland. Solidariteten och garantierna som organisationen lovar är i själva verket mer som en option där varje land har en möjlighet, men ingen skyldighet, att hjälpa andra medlemsländer. Turkiet har visat att de förstår detta förhållande och har därför börjat kräva eftergifter för att Sverige och Finland ska släppas in.

I Sverige har den politiska klassen spelat förvånade över Turkiets hållning, men det var känt sedan länge att Turkiet hade reservationer. Svenska Dagbladet skrev redan den 27 april att Turkiet och Kroatien skulle bli svåra att övertala och att de skulle kräva något i gengäld som de inte kunnat få annars. Till Sveriges förtret så kan det även finnas fler länder som kommer rösta nej, men som ännu inte trätt fram. Länder som kanske väljer att titta på och se hur det går för Turkiet innan de bestämmer sig för att ställa ultimatum.

Många toppolitiker i Europa och USA har sagt att Turkiet kommer ge med sig om man ger dem lite mutor, men det är förstås bara spekulationer. Turkiet har inga bra incitament att släppa in Sverige och Finland eftersom detta skulle irritera Ryssland, eskalera konfliktnivån i Europa och på så sätt minska säkerheten för de nuvarande medlemmarna i försvarsalliansen. Ryssland står för femtio procent av Turkiets gasimport, förser Erdogans försvar med avancerat luftvärn och anses vara en pålitlig strategisk partner som hjälper landet bygga kärnkraftverk. Sverige vill inte ens sälja vapen till Turkiet.

Oavsett om det går att ändra Turkiets hållning så kommer detta antagligen inte ske innan landet går till val i juni nästa år. Just nu verkar väljaropinionen i Turkiet inte vilja släppa in Sverige i Nato. Vi har alltså en lång tid av väntan framför oss, vilket vår regering och riksdag visste redan innan vi lämnade in vår ansökan.

Regeringen, riksdagsledamöter och många så kallade experter var alltså inte uppriktiga när de sade att det var superbråttom att ansöka om medlemskap i Nato. De ville bara inte medge att de inte hade säkrat Turkiets stöd. Det var bättre att skicka in en ansökan om medlemskap innan valet, eftersom man hoppades att detta skulle stänga dörren för en öppen debatt. I deras ögon är det just långa debatter som leder till nederlag. Det fanns en stor risk för ”desinformation” sade politikerna och mainstreammedia.

Sverige har nu, tillsammans med resten av västvärlden, satsat allt på ett kort. Alla bojkotter och vapensändningar till Ukraina har syftat till att Ryssland ska avbryta invasionen och dra sig tillbaka.
Om bojkotterna och vapensändningarna inte uppnår detta faller hela narrativet som ett korthus.
Om allmänheten börjar uppfatta konflikten i Ukraina som ett proxykrig istället för en kamp mellan gott och ont eller demokrati vs diktatur kan opinionen vända oerhört snabbt. Detsamma gäller ifall Ryssland vinner kriget och erövrar de områden man sagt sig vilja ta. Eller om bojkotterna skadar västvärlden mer än de skadar Ryssland (vilket de tyvärr gör).

Det rådande narrativet hänger således på en skör tråd, vilket förklarar brådskan med att skicka in en ansökan innan valet. De partier som tjänar på brådskan är de enda Natomotståndarna i riksdagen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som kan ta röster från exempelvis C och S. Miljöpartiet, som länge legat under riksdagsspärren, kan med hjälp av Natomotståndet klara sig över fyra procent och återigen bli kungamakare inför nästa regeringsbildning. Detta vill varken S eller M, som drog en lättnadens suck när Miljöpartiet hoppade av regeringen i höstas då moderaternas budget röstades fram med hjälp av SD.

Med knappt fyra månader kvar till valet finns det förstås ingen garanti för att MP klarar fyraprocentspärren. Men om Natofrågan skulle rädda Miljöpartiet kommer sossarnas och borgarnas segerrus förvandlas till en mardröm. Miljöpartiet kan påverka nästa regering att genomföra en politik som den inte vill genomföra. Vad sägs om ett stopp för ny kärnkraft, förbud mot fossildrivna bilar år 2030, högre bränslepriser, mer vindkraft, högre elpriser, elbrist, högre inflation och mer massinvandring.

Ulf Kristersson och Magdalena Andersson kommer onekligen få det kämpigt att försvara en sådan politik för väljarna. Men ett tips är att skylla på Putin och rysk desinformation. Det brukar ju alltid funka….

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Glöm aldrig vad politikerna gjorde mot företagen

Faktumet att regeringen släppte restriktionerna medan vårdavdelningarna gick på knäna bevisar att restriktioner och smittspridning inte hade med varandra att göra. Restriktionerna och vaccinationskampanjen var bara ett försök av politikerna att visa sig handlingskraftiga. Det ofattbart höga priset betalades av företagen och folket.

Under pandemin har politikerna uppmanat svenska folket att bojkotta företag för att minska smittspridningen. Regeringen uppmanade folket att inte spendera pengar i fysiska butiker, hotell, evenemang. restauranger eller resa bort på semester. Politikerna brydde sig inte om ifall kundbortfallet ledde till konkurser, vilket många företag tvingades till när kunderna slutade komma in i affärslokalen.

Många svenskar trotsade rekommendationerna och fortsatte konsumera och spendera pengar i företag som därför överlevde. Ett stort tack till alla er som hjälpte till att rädda företagen trots att politikerna ville motsatsen.

För att hedra minnet av de företag som gick i konkurs är det viktigt att vi aldrig glömmer den skada politikerna åsamkat företagarsverige. För om vi inte granskar och ifrågasätter hur politikerna skötte denna pandemi kommer vi antagligen få ännu tuffare åtgärder nästa gång. Det får inte hända.

Sedan början av pandemin har antalet intensivvårdsplatser minskat i Sverige. Problemet går att härleda till personalbristen, ett problem som svensk sjukvård brottats med länge. De senaste tio åren har en fjärdedel av vårdplatserna försvunnit. Sverige har blott 5 intensivvårdsplatser per 100 000 invånare, vilket placerar oss i botten av EU. Som jämförelse har Norge 8,5 platser medan Tyskland har 33 platser per 100 000 invånare. Svensk sjukvård var i ett så pass utsatt läge innan pandemin bröt ut att den så kallade kurvan behövde plattas till ordentligt för att undvika en vårdkollaps. Årtionden med brist på politisk handlingskraft skulle nu tas igen med överdrivna exempel på handlingskraft. Restriktioner skulle införas, bestämde politikerna. Men fler vårdplatser blev det aldrig och vården fortsatte därför vara känslig för smittspridning, särskilt under vinterhalvåret.

Restriktionerna som varit på plats till och från sedan 2020 gjorde dock ingen större skillnad för det slutgiltiga utfallet. Redan i ett tidigt skede stod det klart att restriktioner bara kunde fördröja men inte stoppa smittan. Restriktionerna hade dock en annan uppgift, nämligen att hindra flockimmunitet på naturlig väg (vilket ansågs alltför farligt) och istället vänta på ett experimentellt vaccin från läkemedelsindustrin. Vaccinen skulle skapa flockimmunitet, förhindra massdöd och rädda vården, sade politikerna.

Den överdrivna rädslan för det influensaliknande coronaviruset lamslog allt. I Europa hade människor tvingats sitta i husarrest och grundläggande demokratiska friheter hade avskaffats. Att bekämpa coronaviruset var viktigare än allt annat. Kosta vad det kosta vill, tänkte politikerna. Det fanns ingen tid att undersöka om vaccinen fungerade eller om de orsakade biverkningar.

När bolag som Biontech och Moderna meddelade att de hade tagit fram de allra första fungerande coronavaccinen så blev världens ledare överlyckliga, förstås. Nu var frälsningen här och den gnälliga pöbeln, som mist jobb och livsverk på grund av nedstängningarna, förväntades nu känna tacksamhet över att få ett experimentellt vaccin i armen. Det spelade ingen roll att inget fungerande läkemedel (eller vaccin) någonsin släppts med den så kallade mRNA-tekniken tidigare. Eller att Biontech och Moderna aldrig släppt några godkända produkter på marknaden tidigare. Den som ställde frågor om vaccinen eller vaccinationsprogrammet var (och anses fortfarande vara) en kättare som bör stämplas som ”anti-vaxxare” och förnekare av vetenskap. Narrativet var att ”riktig vetenskap” inte får ifrågasättas, precis som att migrationspolitiken inte fick ifrågasättas en gång i tiden. Vi skulle ju bara lita på politikerna.

När vaccinet nödgodkändes skulle vården prioritera. I stället för att låta vårdpersonal stanna kvar på sina avdelningar prioriterade regeringen att vaccinera hela befolkningen, med full vetskap om att över 99 procent aldrig skulle bli allvarligt sjuka av coronaviruset. Även barn vaccinerades, trots att barn så gott som aldrig får några besvär av covid. Sjuksköterskor utplacerades vid vaccinationslokaler och pengarna, som vården äskat om i årtionden, flödade nu ut i kampanjer för att förmå befolkningen att visa på solidaritet och ta en spruta i armen. Allt medan svårt sjuka människor fick sina diagnoser och operationer uppskjutna på grund av resursbrist.

Det överambitiösa vaccinprogrammet tog resurser av övrig vård och ökade vårdskulden. Politikerna satsade 22 miljarder kronor, inte på högre löner och bättre arbetsvillkor för vårdpersonal, utan för att okynnestesta befolkningen med dyra och opålitliga PCR-tester. Som om ett svar på ett tre dagar gammalt covidtest skulle kunna hjälpa smittspårningen. Okynnestestandet saknade funktion men skulle genomföras ändå, även om det så krävde att taxichafförer behövde åka kors och tvärs över regionerna för att leverera testkit. För politikerna hade ju bestämt att covid var en samhällsfarlig sjukdom, precis som Ebola och därför måste smittspåras.

Restriktionerna motiverades med att vården måste hinna vaccinera fler. Att den nödvändiga flockimmuniteten enbart kunde komma från vaccin och inte från smitta. Vaccinationsprogrammet prioriteras fortfarande, trots att 90 procent av den vuxna befolkningen och så gott som alla riskgrupper redan fått sin andra dos för länge sedan och alla riskgrupper redan erbjudits en tredje dos.

Varje dag med restriktioner innebar fler konkurser, högre skuldsättning och fler uppsagda – till ingen nytta! För nu vet vi hur historien slutade. De flesta svenskar har fått eller kommer få covid under vintern 2021/22. Vaccinen stoppar inte smittspridningen nämnvärt, snarare visar statistik från Folkhälsomyndigheten att vaccinerade smittar mer än ovaccinerade.

Källa: Folkhälsomyndighetens veckorapport v 5

När vi vet att vaccinerade blir smittade i lika hög utsträckning som ovaccinerade så kan vi ju koncentrera oss på att bara skydda riskgrupperna. Vi tar ju inte vaccin för att slippa bli smittade eller för att inte smitta. Nej enligt politikerna tar vi vaccin för att skydda oss själva mot allvarlig sjukdom, trots att majoriteten människor faktiskt aldrig hamnar på sjukhus för covid, inte ens bland de som i statistiken står som covidpatienter. Dessutom hann den smittsamma omikronvarianten skapa immunitet hos befolkningen snabbare än vaccinen.

Det är lätt att vara efterklok, men om politikerna nöjt sig med att vaccinera riskgrupperna så hade vi kunnat öppna upp samhället mycket tidigare. Alternativet fanns på bordet hela tiden, men regeringen (och även riksdagen) valde att jaga ett godtyckligt vaccinationsmål istället. De hängde målet framför oss och antydde att de skulle släppa restriktionerna när tillräckligt många vaccinerade sig. Det gick så långt att regeringen införde vaccinpass i syfte att få de ovaccinerade att ta sig till vaccinationslokalen. Alltså ett medicinskt tillstånd för att få beträda en lokal där majoriteten är vaccinerade. Inte ens de vanligtvis så företagsvänliga Moderaterna kunde dölja sin förtjusning och föreslog vaccinpass för bland annat restauranger, gym och marknader, gärna från noll deltagare om Moderaterna själva fick bestämma.

”Det är ingen mänsklig rättighet att gå på restaurang” var ett argument som vissa framförde, men det argumentet är förstås bara trams. Det är visst en mänsklig rättighet att gå på restaurang eftersom det är upp till restaurangägaren att bestämma vem som får äta i lokalen. Den dagen staten bestämmer vilka kunder en företagare får ha så lever du inte i en demokratisk rättsstat längre.

Svenska folket förväntas nu glömma allt som skett de senaste två åren. Det vore inte första gången politikerna gör så. Besluten under pandemin har ju trots allt fattats av samma politiker som tyckte att massinvandring behövdes för att rädda pensionerna och att vindkraft var en bra ersättning för kärnkraft.

Men vi har en moralisk skyldighet att påminna om offren för coronapolitiken. Att inte glömma alla de företagare som sett sina livsverk krossas i påtvingad konkurs för att rikspolitikerna försökte visa överdriven handlingskraft. Företagare som betalar mer i skatt än vad som är moraliskt försvarbart, men som ändå väljer att fortsätta anställa och bygga det välstånd som ger välfärd till medborgarna. Dessa företagare förtjänar svar på alla frågor, hur jobbiga de än är. Företagen måste veta ifall de drevs i fördärvet helt i onödan. Inte minst för att denna förödande ödeläggelse inte ska upprepas i framtiden.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Vi måste tala klarspråk om corona

Hur länge ska vi leva med restriktioner? Hur många vaccindoser ska vi ska ta? När är det tänkt att coronaviruset ska nedgraderas till ett säsongsvirus? Hur länge ska allmänheten behöva skydda vården från kollaps? Alla dessa frågor kräver ett svar, men svaret från politikerna uteblir. Det finns en anledning till det.

Restriktionerna som regeringen inför den 23 december kommer skada företagare och deras anställda. Restriktionerna är onödiga, har inget slutdatum och sänker ribban för när åtgärder ska få sättas in i framtiden.

Företagens överlevnad är beroende av en förnuftig och ärlig coronapolitik. Därför måste jag våga ifrågasätta regeringens politik utan hänsyn till åsiktskorridoren. Nedan har jag samlat några frågor och svar för den som undrar vad allt egentligen handlar om.

Hur länge ska vi leva med restriktioner?
– Vi kommer få leva med restriktioner så länge politikerna tycker det är nödvändigt. Det går nämligen inte att utrota ett influensavirus som Sars-cov-2. Det räcker med att titta på Hong Kong-influensan från 1968 och Spanska sjukan från 1918 som återkommer år efter år i muterad form och skördar livet på gamla och sjuka. Det finns förvisso influensavaccin, men dessa vaccin har en extremt dålig effekt, även när viruset varit i cirkulation i över hundra år. Anledningen är att virusen muterar så fort att nya vaccin behöver tas fram kontinuerligt. Låter det bekant?

Vi ser en oerhörd smittspridning i Europa, trots en vaccinationsgrad på cirka 90 procent av den vuxna befolkningen. Är covidvaccinen en bluff?
– Nej covidvaccinen är ingen bluff, men förväntningarna på vaccinen har varit orimligt höga.

Covidvaccinen skulle skydda mot ett coronavirus, vilket inget vaccin lyckats med tidigare. För att klara denna svåra uppgift var vaccintillverkarna tvungna att utnyttja en ny och oprövad teknologi som aldrig använts med framgång tidigare. Inget vaccin har tidigare lyckats skydda mot influensor på samhällsnivå, vilket covidvaccinen skulle göra. Att vaccintillverkarna skulle lyckas med alla dessa bedrifter på första försöket vore ju för bra för att vara sant. Därför ser vi nu att även fullvaccinerade blir sjuka och smittar, vilket gör vaccinpassen överflödiga.

Hur många vaccindoser är det meningen att vi ska ta?
– Regeringen vill att vi ska ta en tredje dos. Och i Israel har 60-plussare nu möjlighet att ta en fjärde dos. Pfizer och Moderna har lovat släppa ett nytt vaccin mot omikronvarianten redan i vår. Med tanke på hur snabbt coronaviruset muterar kommer det nog finnas en ursäkt att vaccinera sig flera gånger om året framöver, för den som så önskar.

Valet kan mycket väl stå mellan att antingen fortsätta ta vaccinet kontinuerligt resten av livet eller sluta ta vaccinet och istället lära sig leva med den lilla risk viruset medför. Precis som vi lärt oss leva med säsongsinfluensor, vinterkräksjukor, förkylningar och andra åkommor som hör livet till. Det rimliga vore att samma grupper som tar vaccin mot säsongsinfluensa även tänker sig att ta covidvaccinet, medan resten av befolkningen låter bli. Att ha en stående vaccinationskampanj för alla år efter år tar nämligen resurser från mer akut vård.

Men om vaccinen tappar effekt, varför rekommenderar politikerna en tredje dos?
– För att skydda vården från kollaps, skulle politikerna säga. Men pandemin har pågått i två år nu och vården är i ett sämre skick än när pandemin började, vilket gör att regeringen kan fortsätta införa restriktioner och dra ut på lidandet för alla svenskar.

Dessutom bygger varje politiskt beslut på tidigare beslut. Politikerna förstår att restriktionerna skapat missnöje och skadat människor på ett cyniskt sätt. I Sverige har restriktionerna varit väldigt milda jämfört med resten av Europa. Följaktligen har vi en lägre smittspridning idag jämfört med resten av kontinenten tack vare naturlig immunitet. Svenska politiker behöver således inte hetsa fullt lika mycket mot ovaccinerade och känner inte heller att de behöver stänga ner samhället i syfte att rättfärdiga tidigare misstag.

På kontinenten är det annorlunda. I lockdownländerna behöver politikerna hitta syndabockar i högre utsträckning för att kunna ursäkta att man satt befolkningen i husarrest och förstört ekonomin. Därför är tonläget högre där, med hot om nya lockdowns ständigt hängandes över en allt desperatare befolkning. För att skydda sig själva från folkets vrede behöver politikerna fortsätta skrämma upp befolkningen och rikta missnöjet mot ovaccinerade eller turister. Eller införa tvångsvaccinering, trots vetskapen om att en tvångsvaccinering inte gör någon skillnad på längre sikt.

Men vad ska politikerna då göra?
– Politikerna bör inse att alla åtgärder som syftar till att bekämpa smittspridning bara fördröjer spridningen av viruset. Det som kvarstår är att ”hålla kurvan” och skydda vården från kollaps.

I början av pandemin, när regeringen fortfarande lyssnade på Anders Tegnell, fanns det en förståelse för att vården behöver rustas upp. Det pratades om att öppna fältsjukhus i Älvsjömässan och att utbilda avskedade flygvärdinnor till sjuksköterskor. Men av de stora löftena blev det ingenting. Tvärtom har vi idag minskat vår tolerans för hur många som ska ligga inne på vårdavdelningarna innan vi utlyser restriktioner och inför stabsläge på sjukhusen. Sjukvårdens motståndskraft mot influensor är sämre än på mycket länge.

Detta är bekymrande. Om politikerna hävdar att vi ska skydda vården från kollaps, fastän vården blir allt mer känslig för inlagda patienter, kommer vi tvingas leva med restriktioner i resten av våra liv. För man behöver vara ordentligt naiv för att tro att detta är den sista pandemin vi kommer se.

Svenska folket har spelat med i politikernas spel länge nog. Alla har gjort uppoffringar och företagen är de som tvingats offra mest. Nu räcker det! Coronaviruset är ingenting mystiskt eller konstigt. Det är bara ett influensavirus som råkar vara extra smittsamt.

Politikerna ska därför inte komma undan med restriktioner år efter år utan att bli ifrågasatta. Det är dags för politikerna att berätta exakt hur de planerar att hantera coronaviruset under 2022, 2023 och framåt.

Samtliga riksdagspartier bör ta fram en pandemipolitik. Väljarna behöver veta exakt i vilken grad demokratiska rättigheter kommer begränsas under influensapandemier. Detta behövs inte minst för att veta hur partierna ser på företagandets villkor framöver.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Hur kan vi ha elbrist år 2021?

Man kan skriva långa avhandlingar om varför Sverige står inför en elbrist som hotar jobb, tillväxt och i förlängningen även liv och hälsa. Men om man ska summera det hela i en mening så blir svaret: För att politikerna vill att vi ska ha det så.

För politik är att vilja och politik är att välja. De flesta rationella människor vill ha en god tillgång till el. Förklaringen är enkel. Elektricitet är förutsättningen för välstånd och utan elektricitet så skulle vi tvingas leva med förindustriell standard. Det skulle innebära en misär som de flesta svenskar har svårt att föreställa sig. Att förhindra elbrist borde därför ligga i toppen av politiska prioriteringar – nu och för alltid.

Ändå står vi här, med alarmerande besked om kärnkraftverk som kan tvingas stänga om inte frågan om kärnbränsleförvaringen blir löst, med allt fler kommuner som tvingas säga nej till företagsetableringar och en industri som inte vågar investera. Och allt beror på att politikerna i riksdag och regering vill ha det så.

Regeringen, med Miljöpartiet som drivande parti, har suttit på händerna under många år och sett förfallet. De har struntat i varningarna och istället drivit sin egen agenda. En agenda som i huvudsak handlat om dygdsignalering och symbolpolitik, där måttstocken varit hur många ryggdunkningar de kunnat få av andra, lika verklighetsfrånvända medlemmar i den egna bubblan. Och de som lever i den bubblan lever i en annan verklighet än alla vi andra.

I bubblan rikspolitikerna befinner sig i förnekar man problem. Det spelar ingen roll om alla experter säger en sak, för miljö- och klimatminister Per Bolund är övertygad om att just han vet bäst. Han vill förbjuda försäljningen av fossildrivna bilar redan år 2025, ett förslag som skulle förstöra livet för människor på landsbygden och för alla människor som inte har råd eller möjlighet att ha elbil. Till de som inte har möjlighet att ladda en elbil räknar jag majoriteten av de som bor i lägenhet, och det är många.

Miljöpartiet är svåra att förstå. De har inte givit någon vettig förklaring till varför de vill jävlas med vanliga människor och varför de vill krossa det välstånd som generationer av hårt arbetande svenskar byggt upp. Partiet brukar ursäkta sig med att de vill ha en bra miljö, men sanningen är att partiet inte bryr sig särskilt mycket om vår planet. Och då syftar jag inte bara på hyckleriet, som när det uppdagades att jämställdhetsministern och miljöpartisten Märta Stenevis make äger tre fossildrivna lyxbilar, medan hon själv förespråkar ett totalförbud för sådana bilar. Jag tänker snarare på vad som komma skall.

För när vintern kommer och Sverige tvingas importera el från kolkraftverk i Europa kommer koldioxidutsläppen att öka. Och när svenskarna går över till elbilar måste sällsynta metaller brytas i fattiga länder, med enorm miljöförstöring som bieffekt. När inblandningen av så kallade biobränslen ökar i bensin och diesel kan vi komma behöva importera bränsle tillverkat av palmolja, med all den skogsskövling i tropikerna som det medför. Och när näten inte klarar att leverera elen som företag och privatbostäder behöver kommer vi till slut behöva stänga ned samhället och sitta i skoteroverallen inomhus. Vad är poängen i allt detta?

Det är svårt att se en poäng och det är svårt att förstå vad som rör sig i huvudet på miljöpartisterna i riksdag och regering. Jag är inte ens säker på att de själva vet vad de vill, annat än att de vill attrahera storstadsväljare som lever i samma verklighetsfrånvända bubbla. Jag tror inte att Miljöpartiet (och andra partier som förespråkar en oansvarig politik) hatar vanliga människor. Men det är svårt att hävda att de inte känner ett djupt förakt…

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Regeringens coronapolitik skadar framtidens företagarklimat.

Regeringens ständiga hot om fler coronarestriktioner skadar företagarklimatet och riskerar att orsaka en större skada på samhället än själva viruset. Coronabekämpningen är ytterst viktig, men politikerna bör inte försöka hindra smittspridningen till vilket pris som helst.

Regeringen har kritiserats för att vara otydlig gällande rekommendationer, restriktioner och det ekonomiska stödet till företag. Men kritiken till trots så har regeringen faktiskt varit väldigt tydlig i sin syn på företagare som ett slags problem i smittbekämpningen. De företagarfientliga uttalanden som politiker (från samtliga riksdagspartier) slängt ur sig i dessa coronatider hade skapat ett ramaskri för bara ett drygt år sedan.

Till exempel har statsministern uppmanat svenskarna att inte gå i butiker, köpcentrum eller gym. Dessutom ska svenskarna undvika att besöka lokaler där folk samlas. Restaurangerna är tydligen så pass farliga mötesplatser att de måste stänga efter ett visst klockslag.

Sådana uttalanden får konsekvenser. Det är allmänt känt att företag utan kunder går i konkurs förr eller senare. När regeringen uppmanar folket att låta bli att spendera pengar på fysiska platser så driver de således företag mot ruinens brant, till ingen nytta.

Det finns nämligen ingen vetenskaplig grund för att de utpekade branscherna skulle utgöra smittohärdar i Sverige. Enligt Folkhälsomyndigheten är det relativt ovanligt att människor smittas i butiker, restauranger eller liftköer. Att skuldbelägga företagen och deras kunder för smittspridning är därför ohederligt och antyder att regeringens smittbekämpningspolitik famlar i blindo.

Det är förstås inte fel av regeringen att anta en generell försiktighetsprincip, men denna princip måste vägas mot andra intressen, till exempel företagens överlevnad och kommande generationers möjligheter att driva företag, få en anställning och leva ett drägligt liv. En politik som bara fokuserar på att minska smittspridningen till vilket pris som helst kommer antagligen förlänga livet för gamla och sjuka men riskerar samtidigt få förödande konsekvenser för yngre generationer.

De länder i Europa som stängde ned skadade sina ekonomier men smittspridningen tog fart igen när länderna öppnades upp. Det är därför besynnerligt att Sveriges regering inför nya restriktioner och samtidigt börjar hota med nedstängningar nu, nästan ett år efter att länder på kontinenten påbörjade sin första nedstängning. En sådan omotiverad upptrappning krossar framtidshoppet i en tid då just framtidshoppet håller många företag vid liv.

Forskarna är ense om att vi kan vänta oss fler pandemier i framtiden. Om politikerna inför hårda restriktioner varje gång en ny influensa sprider sig så innebär det att en del branscher inte kommer kunna existera i framtiden. I alla fall inte utan massivt ekonomiskt stöd under långa perioder.

Hur ska företagare våga lita på att regeringen inte stänger ner samhället och gör företagen totalt beroende av ekonomiskt stöd redan om några år? Hur ska vi kunna motivera unga människor att starta företag under sådana förutsättningar? Dagens politik utformar framtidens företagarklimat.

Företag behövs, inte minst för att skapa de jobb och skatteintäkter som ska finansiera sjukvården i framtiden. Regeringen bör därför införa en försiktighetsprincip även för nya restriktioner och återupprätta framtidstron hos företagare, som även de uppbär en samhällsbärande funktion.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Uppmuntrar regeringen till fler konkurser?

Många klagar på regeringens otydliga kommunikation gällande coronarekommendationer.
Men kritiken till trots så har regeringen faktiskt varit tydlig i sin inställning till företagare. Statsministern har uppmanat svenskarna att inte gå i butiker, köpcentrum eller gym. Dessutom ska svenskarna vara väldigt försiktiga när de besöker restauranger och andra ställen där folk samlas. Restaurangerna är tydligen så pass farliga att de inte får ha öppet efter klockan 22:30.

Statsministerns hårda uppmaning till folket leder till en rad följdfrågor. Det första man bör fråga sig är hur statsministern hade tänkt att exempelvis butiker ska överleva om kunderna inte kommer innanför dörren?

Det går inte att komma ifrån faktumet att butiker utan kunder kommer att gå i konkurs förr eller senare. Och med tanke på att vi redan genomlevt tre kvartal med coronapandemin så har butikerna knappt några finansiella möjligheter att överleva pandemin.

Den andra frågan man bör ställa sig är hur Stefan Löfven ser på företagens kunder?
Statsministern vill begränsa smittspridningen och minska trycket på vården. Därför passar han på att skälla på människor som ”inte sköter sig”. Men de människor som ”inte sköter sig” är samtidigt de människor som spenderar pengar och på så sätt håller företagen vid liv. Det är människor som faktiskt tar ett ansvar, ett ansvar som politikerna är motvilliga att själva ta.

Att ha ett svartvitt synsätt där alla som inte vidtar maximala skyddsåtgärder mot corona är moraliskt klandervärda är ohederligt. För när politikerna inte gör tillräckligt för att stötta företag som håller på att duka under, just på grund av de coronarestriktioner som politikerna infört, ja då är det tur att det faktiskt finns privatpersoner som hjälper företagarna överleva krisen.  

Och är det verkligen så att butiker och restauranger agerar som smittspridningsplatser?
Jag har inte hittat någon exakt statistik, men tittar man på Folkhälsomyndighetens rapport från vecka 45 som behandlar utbrott under vecka 39, framstår svaret som nej!

Av 471 utbrott med minst två bekräftade fall av covid-19 har bara 10 utbrott sannolikt skett i samband med restaurang- eller krogbesök. Butiker särredovisas inte i veckorapporten, vilket antyder att det inte sker så många utbrott i den miljön heller. Kanske har statsministern någon annan information, men då vore det lämpligt att dela den informationen med folket för att öka förståelsen för de hårda angreppen.

De företagarfientliga uttalanden som politiker (från samtliga riksdagspartier) slänger ur sig i dessa coronatider saknar motstycke i modern historia. Denna smutskastning måste upphöra.
Sveriges företagare är inte osolidariska, och det är inte deras kunder heller.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se