16 juni 2009

Därför svek väljarna i EU-valet

Valdeltagandet i EU-valet den 7 juni i år blev visserligen något högre än i förra EU-valet, cirka 44 procent. Men det är generande lågt, både jämfört med deltagandet i de nationella allmänna valen och med hänsyn till de ansträngningar som partierna gjorde att förmå väljarna att rösta. Många undrar säkert över skälen till detta ointresse för ett val som ändå har stor inverkan på den politik som varje medlemsstat har möjlighet att föra. Några förklaringar ligger trots allt nära till hands.

En omständighet som har diskuterats mycket i några partier är avsaknaden av en tydlig avgränsning av vilka frågor som skall behandlas på EU-nivå och vilka som skall vara förbehållna nationella parlament. Här har EU hittills kommit till korta. Genom att ägna sig åt detaljfrågor, som till exempel gurkors krökning och andra liknande småsaker, och samtidigt blunda för övergripande internationella frågor har EU dragit ett löjets skimmer över gemenskapens förmåga att ge sig i kast med de svåra problem som möter en sammanslutning av självständiga nationalstater i vitt skilda ekonomiska och demokratiska utvecklingsstadier. Dessa problem har EU bortsett från både vid östutvidgningen och vid genomförande av den fria rörligheten för arbetskraft inom gemenskapen. Självklart kommer då EU att ständigt möta svårigheter av den typ som den kända Laval-domen visar på. För valdeltagandet är sådana oklarheter naturligtvis inte gynnsamma.

I samma riktning talar det förhållandet, i varje fall i Sverige, att partierna nominerar huvudsakligen B-politiker som kandidater till Sveriges platser i Europaparlamentet. Det ger väljarna felaktiga signaler i fråga om betydelsen av parlamentet och därmed också av valet till parlamentet. Sannolikt skulle valdeltagandet bli högre, om våra mest framstående politiker kandiderade till platserna i Europaparlamentet. I så fall skulle väljarna få en klar anvisning på vilken betydelse svenska politiker tillmätte valet, något som säkerligen skulle stimulera valdeltagandet.

Något helt annat, som kan ha påverkat valdeltagandet, är de enorma ersättningar i form av arvoden, andra ersättningar och pensioner som dessa B-politiker kommer att uppbära. Nivåerna ligger högt över vad svenska riksdagsledamöter får, och de är knappast underbetalda särskilt i fråga om livslånga pensioner även efter förhållandevis kort tid i riksdagen. Väljarna till Europaparlamentet kan rent av uppfatta valet som ett avgörande av vem eller vilka som skall tillåtas att bli rika och få sin försörjning på denna för vanliga löntagare mycket höga nivå fram till döddagar. En sådan inställning från väljarnas sida inspirerar naturligtvis inte till deltagande i valet. Men ersättningsfrågorna är inget som svenska parlamentariker kan påverka, säger politikerna. Rätt så. Men då måste väljarna samtidigt fråga sig, om svenska parlamentariker i Europaparlamentet över huvud taget har någon påverkan på beslut som parlamentet fattar. För väljaren är det logiskt att anta att så inte är fallet och att valet därför inte har någon reell betydelse. Alltså avstår väljarna från att rösta.

Europaparlamentets allmänna anseende är dessutom inte det bästa. Till det bidrar i hög grad den på fransk chauvinism grundade flyttningen av hela parlamentet mellan Bryssel och Strassburg (som i grunden har tyska anor). Flyttningen, som sker varje session, kostar ansenliga summor av EU:s, och därmed våra, pengar. Den bidrar också till att ytterligare sänka parlamentets anseende ner till en rent löjlig nivå. Det är förklarligt, att väljarna inte finner det värt att anstränga sig för att delta i val till en församling som de finner det svårt att ha respekt för.

Även andra faktorer har förstås kunnat påverka valdeltagandet i EU-valet. Men dem som jag har angett här är så uppenbara att parlamentet i eget intresse måste göra något för att ändra förutsättningarna för valet. Som det är nu riskerar parlamentet att förlora sin legitimitet.

Vi som röstade vet i alla fall att vi har räddat ett antal personer från den svenska fattigdomen.

---