16 april 2009

Årets ekonomiska vårproposition ansvarsfull för framtiden

Den ekonomiska vårpropositionen fullföljer den ansvarslinje som drogs upp i förra höstens budgetproposition. Tyngdpunkten ligger på sysselsättningen och åtgärder för att mildra effekterna i Sverige av den ekonomiska världskrisen. Propositionen är ansvarsfull i den meningen, att den inriktas på den långsiktiga ekonomiska utvecklingen i vårt land. Regeringen har avstått från att populistiskt teckna situationen i ljusare färger än vad tillgängliga fakta motiverar, något som det finns skäl att berömma mot bakgrund av att vi har allmänna val nästa år. Konkret satsar regeringen på en aktiv arbetsmarknadspolitik genom dels fler arbetsförmedlare och coacher för att upprätthålla sökaktiviteter för dem som nyligen blivit arbetslösa, dels resurser för att bibehålla och utveckla de arbetslösas kompetens. Antalet långtidsarbetslösa som får stöd inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin ökas kraftigt, liksom jobbgarantin för ungdomar.

Ett andra led i åtgärder mot lågkonjunkturen är väsentligt ökade statsbidrag till kommunsektorn, sju miljarder kronor för år 2010 och därefter ett permanent tillskott på fem miljarder kronor. Här finns det anledning att sätta ett frågetecken för effekterna av dessa tillskott. Staten får ju liksom kommunsektorn lägre skatteinkomster och högre utgifter för samhällsåtaganden till följd av lågkonjunkturen. Huvudansvaret för kommunsektorns ekonomi måste därför ligga på kommunerna själva, och det finns ingen garanti för att kommunerna använder tillskotten på ett sätt som långsiktigt skapar förutsättningar för en positiv ekonomisk utveckling i kommunsektorn, när konjunkturen vänder.

Den snabbaste vägen att inför en kommande konjunkturförbättring öka sysselsättningen är att stödja de mindre och medelstora företagens möjligheter att utvecklas och att stimulera nyföretagande. Det kan ske relativt billigt och borde därför kunna övervägas även i en stram ekonomi. Men här söker man förgäves i vårpropositionen efter insatser. Det är en svaghet som kan få mycket negativa följder framöver.

En annan svaghet är enligt min mening den närmast religiösa dyrkan av ”den svenska modellen” som regeringen ägnar sig åt. Det är sannolikt förklaringen till att propositionen helt saknar hänvisning till det ansvar som arbetsmarknadens parter har för att bidra till att mildra den djupa lågkonjunkturen. Ett rimligt krav på parterna vore att kollektivavtalen konjunkturanpassades så att de återspeglade den solidaritet som fackföreningarna så ofta åberopar.

Att storföretagens ledningar i sina krav på förmåner inte visar någon solidaritet med vare sig sina företag eller sina anställda (företagens främsta resurs, enligt högtidstalen) är i dag allmänt känt. Men det är mindre uppmärksammat att arbetsmarknadens parter godtar, att ett antal anställda ställs helt utan arbete och inkomster för att de som får behålla sina anställningar skall kunna behålla samma löner som sattes i högkonjunkturen. En konjunkturanpassning av kollektivavtalen skulle kunna innebära, att de anställda sänkte sina löner i lågkonjunkturer för att färre skulle behöva avskedas. Att finna parametrar för att reglera nedsättning respektive uppräkning av lönerna torde inte erbjuda oöverstigliga hinder. Men här tiger regeringen.

Finansministern har trots allt gjort ett gott jobb. Oppositionen presenterar inga realistiska alternativ. Enligt en nyligen offentliggjord opinionsundersökning har regeringens ekonomiska krispolitik betydligt större tilltro än oppositionens. Det beror nog inte huvudsakligen på oppositionens ledare utan främst på hur oppositionens ekonomiske talesman agerar. Väljarna nöjer sig inte med det ständigt upprepade mantrat: för lite och för sent.

Dagens djupa lågkonjunktur är internationell. Den kan mildras men inte hejdas. Till syvende och sidst kommer vi alla att känna av nedgången. Det viktiga är då, som regeringen säger i vårpropositionen, att krisens bördor fördelas rättvist. Även om uppfattningarna om vad som är rättvist varierar mellan olika uttolkare av rättvisebegreppet, har regeringen i fråga om konkreta åtgärder försteget att själv kunna definiera begreppet.