Att skaffa sig själv ett arbete är i första hand den enskildes ansvar. Men ibland går det inte. Då bör staten träda in för att hjälpa till. I Sverige har arbetslinjen länge varit regeln. Den innebär att staten ska ersätta arbetslösa för utfört arbete, inte betala ut arbetsfria bidrag för den arbetslöses försörjning. Staten måste i handling understryka att det i ett gott samhälle finns bruk för alla människor.
Jobbgarantin innebär att staten lovar att arrangera arbete till alla som accepterar den jämförelsevis låga lön som erbjuds - två basbelopp om året. Ett basbelopp är 39 300 kronor. Två basbelopp om året blir 393 kronor om dagen eller 7 860 kronor i månaden.(1)
Detta samhällsarbete är vad staten erbjuder till exempel efter det att någon fått sin tolvmånaders arbetslöshetsersättning. Men man behöver inte ha gått igenom en arbetslöshetsperiod för att bli engagerad. Jobbgarantin står alltid till förfogande för alla medborgare.
Räkneexempel:
Nisse tjänar 72 000 kronor om året på garantijobbet.
40 000 är skattefritt till följd av Den Nya Välfärdens
grundavdrag. På återstoden försvinner omkring 12 000
kronor i skatt. Netto blir Nisses årslön 60 000 kronor om året
eller 5 000 kronor i månaden.
Den reformpolitik som föreslås
här kommer att minska arbetslösheten rejält. De ekonomiska
beräkningarna utgår försiktigtvis från en halvering av den totala
arbetslösheten. I beräkningarna har personer i garantijobb räknats
som arbetslösa, vilket underskattar den positiva effekten för staten
eftersom staten har intäkter av jobbgarantin.
Finansministerns
ruta
Mer
om jobbgarantin.
(1)Om man räknar med 200 arbetsdagar om året
och 20 arbetsdagar i månaden.
|
|
|
 |
en skattereform |
|
en bidragsreform |
|
en reform av den offentliga produktionen |
|
en ny arbetsrätt |
Läs också
"Finansministerns"
sammanfattning Opinionsundersökning
