I ett utspel varnar fackförbundet Kommunal genom sin jurist Oskar Taxén för vad som beskrivs som en juridifiering av svensk offentlig förvaltning – d.v.s. att jurister och tjänstemän på delvis eget bevåg genom bl.a. ”aktivism” ska ha tillskansat sig makt på politikens bekostnad. Debattinlägget mynnar ut i ett krav på att regeringen ska tillsätta en särskild kommission för att ”analysera juridifieringen och för att reda ut rollerna i gränslandet mellan juridik och politik”.
Till stöd för att denna till synes allvarliga varning om en långtgående maktförskjutning redovisas i artikeln ett antal exempel.
- Bland annat framhålls i artikeln att sista ordet i beslut som rör invandringsärenden i dag ligger hos specialdomstolar och inte såsom tidigare hos regeringen. Det är dock svårt att se på vilket sätt detta skulle utgöra någon maktöverföring från politiker till jurister och tjänstemän. Tidigare avgjordes migrationsärenden av tjänstemän i ämbetsverken och i Regeringskansliet. Den politiska inblandningen i dessa ärenden var i praktiken minimal, eller tror artikelförfattaren att regeringen satt och diskuterade och bedömde enskilda migrationsärenden vid sina ordinarie torsdagssammanträden? Enligt nu gällande ordning – som kritiserats för juridifiering – försäkras istället den sökande migranten att efter en första bedömning av Migrationsverkets tjänstemän även få en opartisk domstolsprövning där domstolen består av en majoritet politiskt utsedda nämndemän. Domstolens beslut kan enbart överklagas till Migrationsöverdomstolens juristdomare vid rättegångsfel eller i fråga om principiellt betydelsefulla rättsfrågor. I praktiken har således den faktiska beslutsmakten i dessa frågor kommit att överföras från tjänstemän i ämbetsverk och kanslihus till lokalpolitiskt förtroendevalda nämndemän – vilket närmast torde kunna beskrivas som en omvänd juridifiering.
- Vidare påstås i artikeln att Riksbanken ska ha ”utvidgat sin uppgift” till att inte bara handla om inflationsbekämpning utan även hushållens skulder, en positionsförändring som uppges ska ha kostat den svenska ekonomin tiotusentals jobb. Enligt riksbankslagen har emellertid Riksbanken just bland annat uppgiften att bevaka kreditmarknaden och kan därmed knappast anses ha ”utvidgat sin uppgift” avseende hushållens krediter. Vidare styrs banken av ett eget politiskt organ, Riksbanksfullmäktige, som väljs direkt av riksdagen. Det är mot denna bakgrund svårt att se på vilket sätt Riksbankens aktuella verksamhet kan utgöra exempel på en maktöverföring från politiken till jurister och tjänstemän. Det framgår heller inte på vilket sätt Riksbanken ska ha vidtagit åtgärder i fråga om hushållens skulder som har kostat ”den svenska ekonomin tiotusentals jobb”.
- I ett ytterligare exempel beskyller Kommunal-facket Högsta domstolen för ”aktivism” och att domstolen ”på eget bevåg” ska ha ”sänkt straffvärdet för narkotikabrott” samt ha ”undanröjt ett stort antal domar för grova skattebrott”. Det är också i dessa fall mycket svårt därifrån att härleda något slag juridifiering.
Vad domstolen gjort är att den på området för narkotikastraffmål har försökt skapa en mer enhetlig straffmätning genom att i ett antal vägledande avgöranden justera den tidigare, ofta spretiga, underrättspraxis där domstolar och enskilda domare sammanställt egna listor och tabeller för påföljdsbestämningen. Straffen har genom Högsta domstolens avgöranden därmed kommit att normeras i enlighet med de straffskalor som riksdagen fastslagit i narkotikastrafflagen. Eftersom det utgör en huvuduppgift för Högsta domstolens att just skapa enhetlighet i rättspraxis kan detta knappast tillskrivas domstolen något slags ”aktivism” eller att domstolen ”på eget bevåg” ska ha tillskansat sig makt från politiken. Tvärtom följer det av grundlag ett generellt förbud för politiker att utöva egen rättskipning eller att lägga sig i hur domstolarna ska döma i de enskilda fallen.
Även i fråga om domstolens förfaranden vid grova skattebrott förefaller artikelförfattaren mycket illa påläst. Vad Högsta domstolen gjort är att den har anpassat svensk rättspraxis till de rättssäkerhetskrav som ytterst följer av den s.k. Europakonventionen. Domstolen har med hänvisning till det för alla rättsstater grundläggande förbudet mot dubbelbestraffning (”ne bis in idem”) rivit upp ett antal avgöranden där straff även utmätts i tidigare processer. Detta har dock inte skett av domstolen ”på eget bevåg” utan som anpassning till den konventionspraxis som har kommit att utvecklas till stöd för de mänskliga rättigheterna och som en konsekvens av ett riksdagsbeslut att sedan 1995 genomföra Europakonventionen som svensk nationell lag.
Kommunal-fackets utfall med påstående om att Högsta domstolen skulle ha ägnat sig åt ”aktivism” – ett begrepp som normalt används för att beteckna medvetna aktiviteter genom utomparlamentariska, och ibland rent olagliga metoder – framstår mot denna bakgrund som uppseendeväckande.
Kommunalfackets inlägg reser den befogade frågan vad en analys av juridifieringen och utredning av rollerna i gränslandet mellan juridik och politik egentligen ska syfta till och vad nuvarande system, där den yttersta garanten för rättsäkerhet och mänskliga rättigheter utgörs av rätten till en opartisk domstolsprövning och av att oberoende myndigheter tillämpar de av riksdagen beslutade lagarna, i så fall skulle komma att ersättas med.
Pär Cronhult,
Chefjurist, Den Nya Välfärden