Att folk flyttar från ett land till ett annat brukar vara en lönsam historia både för mottagarlandet och invandrarna. Så har det också varit i Sverige fram till mitten av nittonhundraåttiotalet. Sedan dess har invandringen varit en förlustaffär för folkhushållet. Det beror på att för få invandrare jobbar.
Problemet är åtminstone trefaldigt. För det första kostar invandrarna pengar för staten och därmed i sista hand för skattebetalarna eftersom de försörjs av staten när de inte försörjer sig själva. För det andra utsätts invandrare för onödiga lidanden i de alltmer segregerade och problemtyngda bostadsområden där de hamnar. För det tredje går Sverige miste om en massa nyttigt arbete.
Frågan är vem som är skyldig till detta missförhållande. Tre parter är inblandade: invandrarna, svenskarna och politikerna. Ur den svenska debattens undervegetation hörs röster som skyller på invandrarna. Dessa röster har fel. Från den politiska maktens höjder hörs röster som skyller på svenskarna. Även dessa röster har fel. Vår uppfattning är att detta svenska dilemma har skapats av politikerna.
Hårdraget skulle vi till och med kunna hävda att de svenska politiker som genom årtiondena symboliserat den svenska invandrarpolitiken Alva Myrdal, Anna-Greta Leijon, Georg Andersson, Anita Gradin, Birgit Friggebo, Leif Blomberg, Ulrica Messing och andra tillsammans bidragit mer, visserligen oavsiktligt och trots motsatta intentioner, till invandrarfientligheten i Sverige än någonsin några förvirrade extremister.
Invandrarpolitiken handlar om människors passage av två svenska gränser, dels den yttre nationsgränsen, dels den inre gränsen till arbetsmarknaden. Politikerna har sett till att det är lättare att passera den yttre gränsen än den inre. Därför har det blivit stockning i området mellan gränserna. I statistiken uppträder detta som låg sysselsättningsfrekvens för invandrare.
Man kan lösa problemet på olika sätt. Ett sätt är att höja den yttre gränsen (vilket skett i Sverige på senare år) och att uppmuntra dem som sluppit in att återvandra (vilket inte skett i Sverige, men väl föreslagits). Men så löser man inte Sveriges förväntade framtida förgubb- och förgummningsproblem. Att sätta stopp för invandringen är att beröva Sverige möjligheten att dra nytta av driftiga och arbetssugna invandrare.
Vi anser för det första att Sverige bör öppnas för arbetskraftsinvandring och för det andra att den inre gränsen den gräns som i alltför många fall håller invandrare borta från arbetsmarknaden bör sänkas.
Att sänka den inre gränsen betyder bland annat att stimulera människor att söka sig in på arbetsmarknaden. Bidragssystemet måste förändras så att det blir svårare att försörja sig utan arbete. Det betyder inte att bidragsnivåerna, till exempel socialbidragets kronbelopp, behöver sänkas. Vi föreslår en helt annan ordning, som innebär att arbetsföra inte erhåller några försörjningsbidrag alls, utan i stället hänvisas till en statlig jobbgaranti.
Skatterna bör sänkas för så att det blir billigare att anställa folk och så att fler vill jobba mer. Arbetsrätten fungerar som ett skyddssystem för insiders. Invandrare är outsiders. Arbetsrätten bör reformeras. De rättigheter som arbetsrätten skapar bör tillkomma individer, inte organisationer.
Det handlar kort sagt om radikala förändringar av den gamla svenska politiska modellen, det nationella folkhemmet. Folkhemmet byggdes för en annan, nu svunnen tid. Det samhällsbygget utmanas av internationaliseringen. Invandrarna är en del av internationaliseringen, inte bara på det uppenbara viset att de kommer från andra nationer, utan framför allt i en annan och sorgligare bemärkelse, nämligen att deras problem är resultatet av svenska politikers ovilja att anpassa Sverige till förändrade förhållanden.