Vänsterpartiet har kallats för ”dörrmatta” många gånger de senaste dagarna. Partiets kapitulering inför Centerpartiets och Liberalernas krav har av analytiker beskrivits som ett strategiskt misstag. Lars Ohly menade att Vänsterpartiet mister sin relevans för all framtid om de går med på uppgörelsen. För hur kan ett socialistiskt parti på ett så uppenbart sätt svika sina väljare och förvänta sig stöd i nästa val? Hur kan Jonas Sjöstedt sälja ut sin själ bara för att stoppa Ulf Kristerssons statsministerambitioner? Vore det inte bättre om en M+KD-regering får vara avsändare för en liberal ekonomisk politik än att Sjöstedt välsignar samma politik genom att släppa fram Löfven? Denna Stefan Löfven som undergräver socialdemokraternas existensberättigande genom att offra sin ideologiska övertygelse för att få sitta en mandatperiod till…
Men kanske är Vänsterpartiets agerande inte så irrationellt som det verkar vid första anblick.
Jag förutsätter nämligen att Vänsterpartiet känner sina egna väljare bättre än statsvetarna och förståsigpåarna gör. De vet antagligen på ett ungefär hur deras väljare reagerar på centerpartiets och liberalernas krav. Och kanske har slutsatsen varit att väljarna helst vill se honom trycka på gul knapp under fredagens statsministeromröstning.
I sin marknadsföring är Vänsterpartiet ett parti för arbetare. Ett parti som ska kämpa för arbetares rättigheter och verka för bättre villkor på arbetsmarknaden. Ett parti som ska hålla kapitalisternas utsugande i schack. Men av någon anledning så är stödet bland arbetare inte alls så starkt som det borde vara, givet partiets profilering.
Enligt SVT:s vallokalundersökning fick Vänsterpartiet 10 procent av rösterna bland de som identifierar sig som arbetare. För Socialdemokraterna var siffran 31%. Sverigedemokraterna fick 26%. Och Moderaterna, som av Vänsterpartiet framställs som arbetarnas eviga fiende, fick 13%.
Vänsterpartiets stöd bland LO-medlemmar ligger på 9% enligt vallokalundersökningen. Moderaterna har 11% och Sverigedemokraterna 24%. Även i LO-kollektivet verkar fler föredra Moderaterna.
Tittar man på fackförbundet SACO:s medlemmar så röstar 10 procent på Vänsterpartiet, medan Socialdemokraterna får 25% och Sverigedemokraterna blott 9%. Akademiker är alltså snäppet mer benägna att rösta på Vänsterpartiet än vad arbetare är. Och betydligt mindre benägna att rösta på Sverigedemokraterna.
Är det då en fråga om landsbygd mot storstad? Nej! I glesbefolkade Kiruna kommun röstade 13,46% på Vänsterpartiet i riksdagsvalet. I tätbefolkade Stockholms kommun var det 13,12%. I hippa valdistriktet Nytorget på Södermalm röstade över 19 procent på Vänsterpartiet. Så höga siffror hade ingett respekt även i de rödaste valkretsarna i Norrbotten.
Men så höga siffror får inte partiet bland grovarbetare i Gällivare eller Jokkmokk. Arbetare som äter sin medhavda matsäck i brukets matsal. Så höga siffror får partiet snarare av människor som avnjuter en skaldjursplateau på Urban Deli eller en picknick på Nytorgets konstgräsmatta.
Och kanske går det att skönja en förklaring till varför Vänsterpartiet till syvende och sist kan gå med på en liberal ekonomisk politik. Många av deras väljare är nämligen varken arbetare eller utsatta offer för kapitalistisk utsugning. Tvärtom är de välutbildade storstadsbor som råkar värdesätta antirasism, feminism och miljö snarare än klasskamp. Väljare som tidigare röstat på Feministiskt Initiativ eller Miljöpartiet och som nu vurmar för Vänsterpartiet istället. Väljare som struntar i marknadshyror eftersom de bor i bostadsrätter som är värda uppemot 100 000 kronor kvadratmetern.
Och varför skulle dessa väljare ha något emot en grön skatteväxling? Höjda bränslekatter påverkar ju inte dom som reser med tunnelbana. Och vem tackar nej till ett tredubblat och utvidgat RUT när vardagspusslet ska gå ihop? Och varför ska man bry sig om arbetsrätten när man har en fast anställning som CSR Manager och ett flott hörnkontor?
Självklart raljerar jag en smula, men kärnan i budskapet är att en stor andel av vänsterpartiets väljare är redo att ge upp den ekonomiska politiken om partiet istället får prägla politiken gällande anti-rasism och HBTQ-frågor. Och antagligen har Jonas Sjöstedt förstått detta när han slutligen gick med på att trycka gult på fredag.
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se