Syftet med alkoholskatten är att begränsa konsumtionen av rusdrycker. Tanken är att folk låter bli spriten, eller dricker mindre, när spriten blir dyrare. I Sverige har man tagit i ordentligt för att få bukt med drickandet. Ingenstans är alkoholskatterna så höga som här. Och myndigheterna menar att politiken fungerar. Skatten gör att folk, i viss mån i alla fall, avhåller sig från att dricka. Om skatten sänktes och spritpriserna sjönk till EU-nivå skulle superiet, enligt myndigheternas troligen korrekta uppfattning, ta fart och folkhälsan drabbas.

Kontentan är att en rejäl skatt kan bli en rejäl broms på konsumtionen av den beskattade varan. Det är en enkel och övertygande tanke.

Underligt nog är denna enkla och övertygande tanke som bortblåst från arbetsmarknadspolitiken. Skatten på arbete är precis lika hög som skatten på sprit, i varje fall på marginalen för de flesta heltidsanställda. Den som tjänar 25 000 kronor i månaden får ut ungefär hälften. Arbetsgivaren betalar omkring 9 000 kronor i arbetsgivaravgifter. Nästan två tredjedelar av vad en anställd kostar en arbetsgivare tar staten. För en anställd med lägre lön tar staten hälften av vad han kostar arbetsgivaren.

Om en rejäl skatt stoppar superiet, varför skulle då inte samma rejäla skatt stoppa sysselsättningen?

Den totala arbetslösheten uppgår idag till ungefär 20 procent – och mycket mer för invandrare – om man räknar alla vuxna som inte medverkar i arbetslivet oavsett om de rubriceras som arbetslösa, sjuka, förtidspensionerade eller något annat. En arbetslös är, för det mesta, en person vars arbetskraft inte efterfrågas. Ligger det inte nära till hands att föreställa sig att efterfrågan på arbetskraft, liksom på sprit, skulle öka om straffskatten sänktes och priset sjönk?

Regeringen vill ha tillväxt. Tillväxt ger fler jobb och ökade inkomster till stat och kommun. Ökade offentliga intäkter är nödvändiga för att bevara välfärden. Tillväxt åstadkoms inte minst genom att fler människor kommer i arbete.

Märkvärdigt nog tycks inte regeringen förstå hur den ska få fart på sysselsättningen. Den förstår hur den kan öka efterfrågan på sprit, nämligen genom att sänka skatten på sprit. Men den verkar inte förstå att efterfrågan på arbetskraft kan ökas på precis samma sätt, nämligen genom att sänka skatten på arbete. Den enklaste metoden är att sänka arbetsgivaravgifterna.

Ännu underligare blir det när man hör att regeringen visserligen vill ha tillväxt, men inte om det skulle innebära att eventuella åtgärder gjorde företagen glada. Förut kunde vi tänka oss sänkta skatter, säger företrädare för regeringen, men nu är näringslivets förtroende kört i botten på grund av Skandia-direktörernas fadäser, så därför kan vi inte gå näringslivet till mötes.

Om direktörerna alltså inte gjort bort sig hade regeringen kunnat sänka skatten, få fart på jobben och tillväxten och därmed säkrat välfärden. Men nu går alltså inte det. Så om välfärden kraschar är det direktörernas fel, kan man tänka. Regeringen riskerar välfärden för att den är arg på några direktörer. Man tror inte det är sant, men det kommer direkt från hästens mun.

Det här är inte bra, varken för välfärden, tillväxten, de arbetslösa eller regeringens anseende. Arbetsmarknadspolitiken borde gå i skola hos nykterhetspolitiken. Sänk arbetsgivaravgifterna rejält!

Patrik Engellau
Ordförande, Stiftelsen Den Nya Välfärden

Stiftelsen Den Nya Välfärden | www.dnv.se