Att regeringen Löfven utmanas av oppositionen i opinionsmätningarna är mycket positivt. Den rådande regeringen har på ett flertal områden försämrat företagsklimatet i Sverige, överhettat ekonomin och bedrivit oansvarig politik. Speciellt på det ekonomiska området. Allt detta måste omgående få ett slut. Samtidigt måste Moderaterna bli tydligare kring hur de egentligen hade tänkt sig att regera framöver, om de vinner valet.

Fortfarande lider Moderaterna brist på precisering i hur, och kanske värst om, de verkligen har en plan för en ny regering. Att valet av Kristersson ingjutit hopp i Moderaterna är tydligt. Att han också lyckats charma svenska folket, genom sin blandning av en ledig talarstil kombinerad med lugn saklighet, visar den senaste opinionsmätningen med all tydlighet.

Att Kristersson vill se ett bättre företagsklimat i Sverige är lovande. Moderaterna klubbade vid sin senaste stämma en lång rad förslag som skulle ha en positiv effekt för svensk ekonomi och svenska företagare. Vid sidan av reformerad arbetsmarknad föreslogs även nya skattesänkningar.

Samtidigt är Kristersson i många av de stora frågorna än mer otydlig än sin företrädare Anna Kinberg Batra. Med vilken regeringskonstellation ska han regera framöver? Hur ser egentligen partiets relation till Sverigedemokraterna ut? Anna Kinberg Batra öppnade upp för att hon vill ta makten med stöd av Sverigedemokraterna, och att man precis som med alla andra partier kan förhandla så länge man inte komprometterar sina egna kärnvärden.

Ulf Kristerssons linje har varit klart mindre tydlig. Han kan tänka sig att få stöd av SD, men utesluter samtidigt att man kan förhandla i några frågor. Senare har han dock öppnat för att man möjligen kan samarbeta på lokal nivå. Här måste partiet ge besked.

Moderaterna och Alliansen har kommit med en hel del lovvärda förslag. Men det börjar bli dags att också konkretisera hur man har tänkt sig regera framöver, om man av väljarna får det förtroendet.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Att regeringen bestämt håller fast vid ränteavdraget må vara förståeligt. Magdalena Andersson är avig mot en höjning. En avtrappning av avdraget skulle snabbt kunna få negativa effekter för många hushåll. Skattetrycket för hushållen skulle stiga och utgifterna bli högre. Kombinerat med en eventuell räntehöjning framöver skulle effekterna bli mycket kännbara och negativa framöver.

Samtidigt är det inte svårt att ge bostadsminister Peter Eriksson rätt. En avtrappning av avdraget vore på sin plats. Samtidigt som Riksbanken pressat ned reporäntan och räntorna överlag håller sig på låga nivåer gynnar staten kraftigt låntagande genom att göra räntebetalningarna ännu lättare. Enligt ministern är det önskvärt att ”marknaden kyls ned lite”. Flera ekonomer har också varnat för situationen. Finansinspektionen anses för tandlös när det kommer till stabilitetskrav. Svenska folket vill också se politiskt agerande. Sex av tio svenskar vill idag se ett amorteringskrav, rapporterade Svenska Dagbladet nyligen.

Tyvärr är det mycket osannolikt att Socialdemokraterna skulle göra något för att avhjälpa problemet innan valet. Hela Sveriges nuvarande ekonomiska politik är i nuläget inställd på ett överordnat mål: att Socialdemokraterna ska bli omvalda. En extremt utgiftsökande statsbudget kombineras med största möjliga försiktighet i en lång rad frågor av största ekonomiska vikt framöver.

Hoppet får istället sättas till en borgerlig regering framöver. Samtliga borgerliga partier utom Moderaterna är för att fasa ut ränteavdraget. Om Moderaterna går med på en utfasning, skulle detta med fördel kunna kombineras med partiets förslag om att genomföra ett ytterligare jobbskatteavdrag. En sådan reform skulle innebära en skatteväxling. Ränteavdragets avtrappning skulle kompenseras av höjda intäkter från arbete.

Att något måste göras åt bostadsmarknaden är uppenbart. Att som Peter Eriksson säger ”försöka kyla av marknaden” är önskvärt. Problemet för tillfället är bara att regeringen han själv sitter i spjärnar emot det så kraftigt.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

2017 ser ut att kunna summeras som ett mycket blandat år valmässigt. Medan de etablerade partierna på sina håll gjorde dåliga val, har andra visat att det visst går att återbygga förtroendet för den politiska mitten.

Under våren indikerade valutfallen runt om i Europa på en kris för de större partierna. Presidentvalet i Österrike stod för första gången inte mellan de två etablerade partierna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna, utan mellan en miljöpartist och en nationalist. För första gången sedan efterkrigstiden stod valet i Frankrike mellan en nationalist och en liberal. I valet i Nederländerna kollapsade de regerande Socialdemokraterna, samtidigt som liberalerna gjorde ett bra val.

Valen efter sommaren har dock visat på en annan utveckling för de stora partierna. I Norge blev Moderaternas systerparti Høyre, i koalition med Fremskrittspartiet, omvalda. I Österrike gick Kristdemokraterna med sin mycket unge kanslerskandidat Sebastian Kurz kraftigt framåt. Partiet har nu också meddelat att man avser bilda regering med nationalistiska FPÖ. Det enda landet där den negativa trenden höll i sig var Tyskland, där Angela Merkels Kristdemokrater backade med nästan nio procentenheter.

Vad visar detta?

Utvecklingen ger vid handen att det inte finns något ödesbestämt i att de stora mer mittenorienterade partierna ska falla. Många har varnat för en sådan utveckling. Att den politiska mitten i land efter land ska marginaliseras eller kollapsa. En sådan utveckling hade varit förödande. Detta hade utrangerat möjligheten till politiska kompromisser framöver, och förlamat parlamenten. Följden av detta skulle också bli, och har tyvärr redan blivit i vissa europeiska länder, att extremismen gror på bägge av de politiska kanterna.

Helhetsbilden blir istället att de stora partierna är lika relevanta som tidigare, om de tar väljarnas åsikter och intressen på allvar. Faran för ett parti är varken att vara stort eller att vara förankrad i mitten – utan politiska projekt utan folklig förankring. Politiker av alla kulörer måste helt enkelt bara våga röra på sig, och respektera väljarna.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

Att överhetta statsfinanserna är sällan en god idé. Att låta kostnaderna skena för dagen samtidigt som man struntar i morgondagens eventuella inkomster. Detta är nu den väg socialdemokraterna väljer att föra in Sverige på. Uppvaknandet riskerar att bli allt annat än muntert.

Konjunkturinstitutets senaste prognos från 10/10 visar tydligt vad som händer när man, som regeringen, för en oansvarig ekonomisk politik.

De första raderna i institutets sammanfattning av framtidsläget kan låta trevliga. ”De ljusa utsikterna för industrin ökar också investeringarna betydligt och exporten blir en stark tillväxtmotor.” Detta gäller dock bara kortsiktigt och tyvärr slutar rapportens positiva nyheter där.

Konjunkturinstitut fortsätter: ”Regeringens kraftigt underfinansierade budget för 2018 bedöms inte ligga i linje med överskottsmålet. Därför kommer det att krävas en åtstramande finanspolitik redan 2019 så att överskottsmålet nås. Om det offentliga välfärdsåtagandet dessutom ska bibehållas på 2018 års nivå, krävs det även budgetförstärkningar på ca 30 miljarder kronor.”

Detta är en förödande kritik mot regeringens politik. Magdalena Andersson och Socialdemokraterna väljer att satsa kortsiktigt för att göra väljarna på gott humör. Samtidigt struntar man i verkligheten efter valet.

Detta är djupt oansvarigt. Ett starkt och välfungerande Sverige byggs inte genom tillfälliga och snabba uppgångar. Det byggs genom att människor arbetar och att statens inkomster används på ett ansvarsfullt sätt. Detta är också förutsättningen för en långsiktigt fungerande välfärd. Att investera i kortsiktiga höjningar av bidrag är inte ansvarsfullt.

Skattehöjningar kommer, antagligen oberoende av regering, bli nödvändiga framöver. Detta inte för att göra nödvändiga investeringar, i välfärdens kärnverksamhet eller för att hjälpa ekonomin, utan för att välfärden ska kunna bevaras på sin nuvarande nivå.

Regeringen bör ta Konjunkturinstituts varningar på största allvar och lägga om politiken omgående.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Regeringen ändrar nu reglerna kring postförsändelser. Från att tidigare krävt att postleverans inom landet ska ta ett minst dygn ändras nu lagen till att kräva leverans inom minst två dygn. Detta samtidigt som kritiken mot det statsägda bolaget antagligen aldrig varit större.

Regeringen, och Peter Erikssons, motiverar detta med att posten nu visserligen blir långsammare men att leveransen i fortsättningen förhoppningsvis ska bli säkrare. Det man kan läsa sig till är att Eriksson med detta framförallt avser är den juridiska säkerheten. Inte att breven verkligen kommer fram, inte att servicen blir bättre för medborgarna. Det han menar är att antalet brev som har kommit fram i tid tidigare varit så lågt att man brutit mot lagen. Genom en lagändring hoppas regeringen nu istället att mer post ska komma fram inom den tid som lagen kräver.

Detta kan knappast vara en rimlig strategi. Kritiken har stigit kraftigt på sista tiden, och sällan har nog så många varit missnöjda med punktligheten i postens leverans av brev och paket. Att den offentliga postgången fungerar väl är ett allmänintresse. Detta både för privatpersoner och för företagare som behöver få fram det material de skickar i tid. Att hänvisa till e-post och internet är inte heller en hjälp. Samtidigt som mycket material inte går att skicka via internet, kan detta inte tillåtas vara en ursäkt för att ett statligt bolag försämrar sina rutiner.

Likaså är det oklart varför svenska staten ska samäga Postnord med den danska staten. Situationen för verksamheten befinner sig i ett långt mer prekärt läge på den danska sidan gränsen – vilket nu går ut över de svenska kunderna och skattebetalarna. Att verksamheten mellan länderna skiljer sig åt är inte heller konstigt. Ett litet platt land som Danmark har helt andra möjligheter att effektivisera sin verksamhet än ett stort och glesbefolkat land som Sverige. En långt mer framkomlig väg hade alltså varit att separera bolagen och låta respektive land själv välja optimal lösning.

Trots att allt färre personer sänder fysiska brev förblir posten en viktig kommunikationsväg. Att inte ta detta på allvar, och som regeringen investera i snigelpost, kan knappast sägas vara en rimlig framtidsstrategi.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Situationen inom Alliansen har förändrats hastigt. Och det verkar som att Allianspartiernas politik nu är betydligt mer synkad än den var för bara några månader sedan. Detta är positivt. En stark Alliansregering är en mer trolig garant för att Sverige fortsatt ska ha ett gott företagsklimat och för att förhindra att skattetrycket skenar iväg.

Samtidigt som situationen inom Liberalerna stabiliserats efter att Jan Björklund vunnit maktstriden mot utmanaren Birgitta Ohlsson sitter Ebba Busch Thor säkert politiskt i Kristdemokraterna. Desto mer har det rört på sig inom de två andra borgerliga partierna.

Efter att Ulf Kristersson valdes till moderatledare den 1 oktober, utan någon uppenbar motkandidat, har även nya partitoppar presenterats. Ny ekonomisk-politisk talesperson blir vice partiledare Elisabeth Svantesson, som nu blir Magdalena Anderssons huvudkonkurrent om finansministerposten. Tidigare migrationsminister Tobias Billström blir moderaternas gruppledare i riksdagen.

Under gårdagen presenterade Moderaterna också sin skuggbudget. Denna visar att partiet har flyttat tillbaka fokuset mot mer traditionella moderatfrågor, där den största frågan blir ett nytt jobbskatteavdrag. Om det skulle genomföras skulle det bli det sjätte i ordningen. Likaså vill man avsätta resurser för att korta vårdköer och höja polislöner. Trots att jobbskatteavdraget lanserades av Fredrik Reinfeldt, får utvecklingen i partiet som helhet ses som en återgång till tiden före ”Nya moderaterna”. Moderaternas ekonomiska politik ligger nu återigen närmare de andra borgerliga partiernas.

Även har Centerpartiet genomgått en intressant förändring. Partiet höll i helgen sin partistämma i Malmö och enades om ny politik.  Centerpartiet vill precis som Moderaterna se sänkningar av inkomstskatten. Miljöfrågan var givetvis också prioriterad och Centerpartiet vill nu se skattesänkningar på vindkraft och eldrivna transporter. Mest intressant för Alliansen som helhet är dock Centerpartiets försiktiga förskjutning i migrationspolitiken. Från att tidigare hårt ha försvarat Migrationsöverenskommelsen från 2015, sluten mellan regeringen och de borgerliga partierna, har partiet nu börjat acceptera en mer långsiktig linje. Partiet öppnar nu upp för att prioritera kvotflyktingar, något man tidigare stretat emot inför. Med mycket små steg närmar man sig alltså de andra allianspartiernas migrationspolitisk.

Dessa två parallella förändringar inom Alliansen öppnar upp för en långt bättre möjlighet att samarbeta framöver. Tidigare har det skorrat betänkligt. Jan Björklund talade om möjligheten att samarbeta med Socialdemokraterna och Annie Lööf var den första att blåsa av misstroendeförklaringen mot Peter Hultqvist. Håller situationen i sig, finns alla möjligheter att foga samman en Alliansregering efter valet 2018.

Hugo Fiévet
Hugo.fievet@dnv.se

Public Service-kommittén ska ha kommit med ett förslag till hur public service ska finansieras i framtiden. Häromdagen läckte Jan Scherman att TV-licensen kan komma att ersättas av en public service-skatt, som ska betalas av alla vuxna med en viss inkomstnivå. Enligt Scherman kommer skatten vara försiktigt progressiv med ett tak som motsvarar drygt hälften av dagens licensavgift.

För finansieringen av Public Service är en skatt att föredra framför dagens licensavgifter. En skatt garanterar intäkter och minskar beroendet av att Radiotjänsts 300 medarbetare lyckas dra in de nödvändiga pengarna varje år. Höga chefer på SVT och SR har länge föredragit finansiering via licensavgifter med motiveringen att det säkrar public service oberoende gentemot politikerna. Kommitténs förslag är att oberoendet ska säkras genom att ingen från regering, departement eller riksdag ska kunna rekryteras till styrelserna i SVT, SR eller UR.

Så är alla problem ur världen nu? Svaret beror på vad man egentligen tycker är public service problem. Gissningsvis är gemene man inte så oroad över att SVT ska bli mer politiskt färgat. Tvärtom så ifrågasätts snarare det så kallade ”oberoendet” i rapporteringen. Många anser att rapporteringen i SVT är alldeles för vänstervriden och politiskt vinklad redan idag. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på journalisternas politiska sympatier.

Ett problem för public service är att man inte vet vilket ben man vill stå på, eller vilken USP man vill marknadsföra. Å ena sidan används argument som att SR och SVT är livsviktiga i sin roll att förmedla ”samhällsinformation”. Å andra sidan vet man ju mycket väl att samhällsinformationen, i form av nyheter, granskningsreportage och direktsändning från Riksdagen, skulle kosta svenska folket blott en spottstyver i skattepengar.

För att kunna motivera en hög skattesats/licensavgift måste man helt enkelt satsa på svindyra sporträttigheter, melodifestivaler och HBO-serier (som HBO Nordics kunder redan betalar för via ett separat abonnemang). SVT köper alltså in program som kommersiella kanaler vill sända, från produktionsbolag som också säljer till privata marknaden. Detta är ett slöseri med skattepengar och snedvrider konkurrensen. Och för det vill man ha rejält betalt från hushållen, som inte har något val utan måste hosta upp pengarna till Radiotjänst.

För ett hushåll kostar public service ungefär lika mycket som två streamingtjänster tillsammans. Är det ett pris som gemene svenskt hushåll är berett att betala? Knappast. Och det verkar inte public service tro heller. För det är ju inga som helst problem att göra SVT till betalkanaler. Då skulle man verkligen se vilka som var beredda att betala för programmen. En kanal med ”samhällsinformation” skulle kunna ligga kvar i det så kallade marknätet. Eller så sparar man bara P1 för det ändamålet.

Att ändra finansieringsformen från licens till skatt ändrar tyvärr inte på faktumet att svenska folket även fortsatt måste betala för kanaler som de inte vill betala för. Den stora ändringen är att de som idag undanhåller sitt TV-innehav från Radiotjänst kommer tvingas betala i framtiden. För möjligheten att stänga ned SVT för de som inte betalar är ju inget alternativ som politikerna vill debattera…

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Idag har den nya socialdemokratiska budgeten för 2018 presenterats. I mycket är det en typisk modern socialdemokratisk budget. Med allt vad detta innebär.

Magdalena Andersson väljer som tidigare att fortsätta en linje med en mycket expansiv ekonomisk politik. Hela 40 miljarder ökar utgifterna med. Detta trots varningar från Konjunkturinstitutet att reformutrymmet antagligen är långt mindre än vad regeringen antar.

Det genomgående draget är att skatten höjs. Regeringen höjer skatten på sparande, t.ex. blir det nu dyrare att ha investeringssparkonton. Likaså höjer man skatten för utlandssvenskar. Framförallt för utlandsboende pensionärer. Likaså höjer regeringen förmånsvärdet på bilar. Flygskatten blir också kvar i förslaget. Med andra handen sänker regeringen två skatter. Dels för pensionärer överlag. Dels gör man en skattereduktion i sjuk- och aktivitetsersättningen.

Även om sänkningen av pensionärsskatten är positiv är regeringens tendens tydlig. Sparande missgynnas. Förbättringar för företagare lyser helt med sin frånvaro. Stefan Löfvén och Magdalena Andersson enda egentliga intresse verkar vara att öka konsumtionen i Sverige – med hopp om att så länge som möjligt hålla kvar högkonjunkturen.

Det andra som kan sägas är att budgeten massivt ökar bidragen och transfereringarna. Bostadstilläggen höjs, underhållstödet utökas och studiemedlet skrivs upp ytterligare. Dessa prioriteringar är mycket märkliga. Välfärden i Sverige står inför stora utmaningar. Problemet är dock inte främst transfereringarna utan personalrekrytering till sjukvård, polis och försvar. Regeringen väljer visserligen med sin expansiva politik att förstärka även här – men huvudfokuset ligger någon annanstans.

Fokus ligger långt från statens kärnverksamhet i bred bemärkelse. De områden där svenska folket främst vill se en upprustning är inom lag och ordning samt sjukvården. Istället riktar regeringen sina investeringar på ett sätt som inte så lite liknar valfläsk för att värva nya socialdemokratiska väljare.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Under oktober månad sker två viktiga val i Sveriges närhet som kommer ha stor inverkan på den politiska utvecklingen i Europa framöver.

Först ut är norrmännen som går till valurnorna den 11 september. Den nuvarande borgerliga regeringen ledd av Erna Solberg har goda chanser att bli omvald. Regeringen är en koalitionsregering mellan Høyre (motsvarar Moderaterna) och Fremskrittspartiet som kan liknas vid svenska Ny Demokrati – en blandning av en ekonomiskt liberal politik med en mycket restriktiv migrationspolitisk. Den sittande regeringen stöds även i parlamentet av Venstre (motsvarande Liberalerna) och Kristelig Folkeparti (motsvarande Kristdemokraterna.) Precis som i Sverige är socialdemokraterna, Arbeiderpartiet, traditionellt det största partiet i norsk politik och har varit så sedan den allmänna rösträttens införande. I år ser det dock ut att kunna bli en ändring. Även om Arbetarpartiet i majoriteten av mätningarna leder marginellt över Høyre ligger de mycket jämnt i mätningarna.

Det norska valet blir, trots att Norge inte är med i EU, viktigt även för Sverige. Speciellt den infekterade frågan om migrationen, extra aktuell efter turerna kring den norska invandringsministerns besök i Rinkeby, kommer att ge ett avtryck även i Sverige. Hur kan en framtida svensk regeringskoalition egentligen se ut? Och går ens Fremskrittspartiet att jämföra med Sverigedemokraterna? Hur det går för den borgerliga sidan och socialdemokraterna i Norge kan även bli en temperaturmätare inför utvecklingen i Sverige om ganska precis ett år.

Veckan efter det norska valet, går även Tyskland till val den 24 september. Den politiska situationen i Tyskland skiljer sig visserligen på många sätt från den svenska, samtidigt som Tyskland också visar på konstellationer som kan komma att bli möjliga i Sverige. Sedan förra valet 2013 har de tyska kristdemokraterna regerat tillsammans med socialdemokraterna i en storkoalition. Även om samarbetet har fungerat långtifrån smärtfritt visar det att denna typ av lösningar samtidigt är möjliga.

Vad är då valprognosen? Det mesta tyder på att Angela Merkel och kristdemokraterna kommer att vinna valet. Efter en stark nedgång under sommaren 2015, framförallt i spåren av förbundskanslerns hantering av flyktingkrisen, dök hennes parti kraftigt. Parallellt med det steg nyskapade Alternativ für Deutschland, ett invandringskritiskt parti till höger om kristdemokraterna. I slutet av 2016 lanserade även socialdemokraterna Martin Schulz, den tidigare talmannen i Europaparlamentet, som sin kandidat inför valet.

Under sommaren har dock situationen till stor del återgått till det normala i tysk politik. Angela Merkel har tagit igen väsentligt bland de förlorade väljarna, Schultz-effekten uteblev och AfD har stabiliserats på kring 8%, vilket förvisso skulle ta dem in i förbundsdagen, men siffrorna är långt under opinionssiffrorna förra året på kring 15%. Valet i Tyskland visar således att stabilitet efterfrågas och att tyskarna verkar ha en fundamental tilltro till Angela Merkel trots den omfattande turbulensen de gångna åren. För Europa som helhet innebär det även en säkerhet för EU-projektet, vilket svajat betänkligt efter Brexit och flyktingkatastrofen.

Prognoserna inför det norska och tyska valet pekar alltså åt olika håll vad gäller koalitionsregeringars framtid och EU-projektets attraktivitet. Vad vi vet är dock att bägge valen kommer sätta ett stort avtryck inför och efter det svenska riksdagsvalet 2018.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

I lördags meddelande regeringen att man delvis backar från sitt budgetförslag. Nu vill man inte längre strama åt brytpunkten i den statliga inkomstskatten och förändra 3:12-reglerna. Detta är ett mycket välkommet besked som Den Nya Välfärden jobbat hårt för.

När det kommer till flygskatten väljer man dock att att gå vidare, men mildrar förslaget något och sänker den föreslagna skattesatsen med ungefär en tredjedel. Den Nya välfärden har tidigare skrivit om de negativa konsekvenserna av denna skatt och varför den inte borde genomföras alls.

Det kan samtidigt noteras att regeringen Löfven utvecklat en märklig fotföring när det kommer till hur hans regering väljer att föra i det politiska spelet.

När oppositionen hotar med att mistroendeförklara tre av hans ministrar väljer han att sparka två av de tre utpekade ministrarna.

När oppositionen hotar med fler misstroendeförklaringar väljer regeringen att slopa två av de tre kritiserade skatteförslagen i budgeten.

Regeringen går sedan vidare med en flygskatt som nu reducerats något.

Stefan Löfvén måste berömmas för sitt skickliga politiska manövrerande i ett osäkert parlamentariskt läge. På samma gång lämnar hans ekonomiska piruetter mycket övrigt att önska. En långt bättre politik hade varit att regeringen förde fram ekonomiska reformer som skapade bättre förutsättningar för Sveriges ekonomi och företagare.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se