Brottsligheten påverkar också företagarklimatet

Handlarna i Husby centrum har meddelat att de kommer att stänga sina butiker i protest mot den ökande kriminaliteten. De vill att politikerna och poliserna tar tillbaka Husby centrum och skyddar både medborgarna och näringslivet. Hur länge butikerna kommer hållas stängda är ännu inte bestämt, utan något företagarna gemensamt ska komma överens om. Trots uteblivna inkomster väljer de alltså att stänga igen butikerna. Det är en tydlig signal att gränsen är nådd.

Problemet är tyvärr inte nytt. Redan för tio år sedan varnade Företagarombudsmannen vid Den Nya Välfärden för den negativa utvecklingen. Företagarombudsmannen skrev då:

Sedan 1970-talet har antalet brott relaterade till företagare mångfaldigats. Butiksrånen är fyra gånger så många, andelen väpnade rån är dubbelt så stor. Antalet taxirån har fyrdubblats. Antalet rån mot värdetransportsrån har ökat med knappt 150 procent under de senaste 10 åren. 

Den negativa utvecklingen med ökad kriminalitet och en minskad kontroll över utanförskapsområden har fortsatt. Det talas om att kriminella helt och hållet tar över delar av vissa utanförskapsområden och att Polisen inte lyckas återta kontrollen.

Denna utveckling är inte bara ett problem för rättsstaten som sådan, utan också i allra högsta grad för näringslivet och företagarklimatet. Och inte minst för de boende i områdena.

Kvällsposten berättade i går om att socialkontoret i Mönsterås flyttas till hemlig plats efter allvarliga hot mot personalen. ”Anledningen är tumult och dödshot mot arbetsplatsen”, skriver tidningen. Den akuta åtgärden är förståelig, men det är ett allvarligt problem om myndigheter flyttas istället för att Polisen garanterar verksamhetens säkerhet. Det är att lämna walk over till de kriminella.

Vi riskerar nu att se samma utveckling med företag i utanförskapsområden. Om brottsligheten blir för påtaglig för företagarna finns det två utvägar: antingen flyttar de verksamheten därifrån eller slår igen. I Tensta Centrum har det redan börjat.

Att påstå att det är hög tid att ta tag i brottsligheten är en underdrift. Det var hög tid redan för tio år sedan. Den ökade brottsligheten drabbar alla som försöker göra rätt för sig och måste stoppas. Det går inte att vänta längre.

Mattias Holmström

Mattias Holmström
mattias.holmstrom@dnv.se

Sluta se äldre företagare som fifflare

Tänk om regeringen hade föreslagit att alla arbetstagare över 55 års ålder skulle ha sju karensdagar istället för en vid sjukdom. Tänk om motiveringen för denna åldersdiskriminering var att förhindra obehörigt utnyttjande av sjukförsäkringen. Det hade blivit ett ramaskri. Förslaget hade antagligen åkt rakt ner i papperskorgen.

Arbetstagare över 55 års ålder förväntas nämligen inte fuska med sjukförsäkringen mer än någon annan. Däremot förväntar sig politiker att egenföretagare som uppnått denna ålder fifflar. Efter 55 års ålder är egenföretagaren nämligen tvungen att acceptera sju karensdagar medan en arbetstagare har en karensdag. Medan arbetstagaren har sjuklönen säkrad från andra sjukdagen får företagaren betala ur egen ficka i en vecka. Man kan med goda skäl fråga sig varför en företagare behandlas annorlunda än arbetstagare. Det verkar som att politiker inte tycker att diskriminering av företagare är diskriminerande.

På frågan om varför äldre företagare inte kan välja en karensdag svarade den tidigare socialförsäkringsministern Ulf Kristersson att det behövdes en spärr för att förhindra spekulation och obehörigt utnyttjande av sjukförsäkringen. Nuvarande socialförsäkringsministern Annika Strandhäll har hittills inte kommit med besked om regeringen kommer genomföra någon förändring. Orättvisan kommer bestå under överskådlig framtid.

Många egenföretagare har inte råd att vara sjuka och politikerna verkar ha tagit vara på detta fenomen. Sedan 2013 kan egenföretagare därför välja en karenstid upp till 90 dagar. Moroten är att en längre karenstid ger lägre egenavgifter till sjukförsäkringen. Men för de flesta företagare står inte någon procent lägre avgift i proportion till den höga risk som en längre karenstid medför. Väldigt få löntagare skulle välja 4 000 kronor mer i plånboken varje år i utbyte mot att de avstår ersättning i 90 dagar om de blir långtidssjuka. Politiker verkar dock förvänta sig att företagare accepterar sådana villkor.

Regeringen säger att den vill ha ett bättre företagarklimat och betonar vikten av att fler startar företag. Politiker poängterar ständigt att vi behöver förlänga våra yrkesliv och jobba upp i åldrarna. Men den praktiska politik som förs går tvärt emot dessa målsättningar.

Att vara egenföretagare är oftast mer riskfyllt än att vara anställd och äldre arbetstagare blir knappast motiverade att starta eget om trygghetssystemet är alldeles för diskriminerande gentemot dem. I årtionden har Socialdemokraterna förespråkat rättvisa. Nu är det dags för att bekänna färg. Det är dags för en rättvis sjukförsäkring som inte diskriminerar företagare.

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se

Vad ska Sverige göra vid Brexit?

Den 23 juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte.
För Sverige kan konsekvenserna bli omfattande. Enligt Stockholms Handelskammare är Storbritannien Sveriges fjärde största handelspartner med en varuexport på cirka 85 miljarder kronor.
Enbart Stockholms län exporterar för 27 miljarder kronor. Det utgör närmare 9 procent av länets varuexport. Handeln med Storbritannien är utan tvekan oerhört viktig för Sverige.

Storbritannien har historiskt varit mer positivt till frihandel än många andra länder i Europa. I EU har landet pushat för att unionen ska teckna nya frihandelsavtal. Det är ingen tillfällighet att förespråkarna för ”leave” och ”stay” bägge använder frihandelsargument. Stay-sidan menar att Storbritannien behöver tillgång till den öppna marknaden medan leave-sidan menar att ett utträde ger landet möjlighet att teckna egna frihandelsavtal, något som EU-medlemskapet omöjliggör.

Om britterna röstar för att lämna EU behöver Storbritannien förhandla fram ett nytt handelsavtal med unionen. Leave-förespråkarna menar att landet kan få samma avtal som Norge eller Island.
Starka röster inom EU har dock påpekat att ett förmånligt avtal inte alls är självklart och antytt att ett utträde ur unionen medför försämrade handelsförbindelser.

EU är ingenting utan medlemsländerna. Det är den generella riktningen som medlemsländerna väljer som blir unionens linje. Vid ett brittiskt utträde kommer Sverige hamna i en svår sits. Å ena sidan vill vi ju kunna sälja så mycket som möjligt av våra varor och tjänster till Storbritannien. Ett förmånligt handelsavtal ligger i Sveriges intresse. Å andra sidan kan EU vilja ha vårt stöd i en kraftfull markering mot Storbritannien, i syfte att avskräcka självständighetsrörelser i andra EU-länder.

Utrikesminister Margot Wallström har inte uttalat sig om vilken linje Sverige ska välja, men konstaterade i DN att: ”Storbritannien ska inte tro att det bara är att hoppa på det avtal som redan finns för EES-länderna.”

Det är svårt att veta om hon talar för de andra EU-länderna eller för Sveriges position. Förhoppningsvis arbetar hon för Sveriges bästa om den dagen kommer då vi måste välja.

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se

Efter Uberpop – dags att se över anställningsstöden

Som förespråkare av marknadsekonomi ser jag positivt på Ubers beslut att lägga ner den omstridda tjänsten Uberpop i Sverige. Bolag som snedvrider konkurrensen och bryter mot lagen ska bort från marknaden.

Sedan 1990 är taxibranschen i Sverige avreglerad.  Det råder fri etableringsrätt och fri prissättning. Men även en avreglerad bransch behöver vissa spelregler. Till exempel måste bolagen som verkar i branschen följa lagen. Detta gör inte Uber med tjänsten Uberpop.

Till skillnad från Ubers andra tjänster, såsom UberX och Uberblack, så menar bolaget att Uberpop inte är en taxitjänst utan en ”samåkningstjänst”. Men samåkning innebär att chauffören bestämmer destinationen, inte passagerarna. Uberpop är därför inget annat än svarttaxi, oavsett vad Uber själva anger. Dessutom har svenska domstolar vid 27 tillfällen slagit fast att Uberpop är just taxi och inte samåkning.

Men det slutar inte där. Taxiförbundet släppte nyligen en granskning av Uberpop. Taxiförbundet anlitade ett säkerhetsföretag att företa resor med Uberpop för att kartlägga verksamheten. Av 118 förare som granskats framkom att 29 personer dömts för brott. Hela 37 procent av de granskade förarna förekommer i kriminella sammanhang. Brotten omfattar sådana saker som grovt rattfylleri, stöld, misshandel och olaga frihetsberövande. En del förare hade även dömts för trafikbrott. Tre procent av bilarna hade körförbud.

Majoriteten av de granskade förarna betalar inte skatt eftersom 76 procent saknar bolagsengagemang eller F-skattebevis. De återstående 24 procent förare som har någon form av bolagsengagemang kan i teorin betala skatt, men eftersom Skatteverket inte har någon koll på vilka körningar de genomfört är det inte särskilt troligt.

Det finns de som tycker att Uberpop ska finnas kvar med motiveringen att kravet på taxiförarlegitimation och trafiktillstånd härstammar från en tid innan delningsekonomin fanns och att Uberpop går i bräschen för denna nya, sköna värld. Men detta är bara trams. För debatten bör inte handla om huruvida inträdesbarriärerna i taxibranschen är för höga (det är de inte), utan om Uberpop ska ha rätt att ta marknadsandelar med hjälp av lagbrott.

När Uberpop nu sätter sig på läktaren bör politikerna se över hur konkurrensen ser ut i övrigt inom taxibranschen. Politikerna kan börja med att titta på anställningsstöden. I en rapport från Arbetsförmedlingen framkommer att vissa taxibolag som nyttjar bidragen har en tredubbel större vinstmarginal än snittet i branschen. På vissa orter har mer än hälften av taxiföretagen bidrag från Arbetsförmedlingen. Dessutom saknades underlag för cirka 30 procent av de slumpvist utvalda utbetalningarna som granskats.

Detta är djupt oroväckande. Dags för politiker att agera!

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se

Vill Miljöpartiet förnedras eller förnyas?

Kommande helg går Miljöpartiets kongress av stapeln. Media har i huvudsak fokuserat på valet av ett nytt kvinnligt språkrör. Men valet av språkrör berör i huvudsak de närmast sörjande – nämligen partiets medlemmar. De som inte är medlemmar i partiet borde lyfta blicken och fokusera mer på det där andra, som också ska avhandlas på kongressen – nämligen MP:s politik.

När man går igenom listan på propositioner och motioner till stämman framkommer en intressant bild av ett parti som tar ut svängarna och tänker utanför den berömda boxen.

Högt blandas med lågt. Till de mer intressanta förslagen hör något som motionärerna kallar ”Sverigetjänst” – en möjlighet för den asylsökande att bidra med sin arbetskraft under asylutredningen pågår. Så fort en person placeras i ett asylboende ska aktuella arbetsuppgifter påbörjas. Exempelvis kan personen börja röja skog, renhålla, sköta asylboendet eller hjälpa till vid katastrofer. Arbetet kan pågå fyra timmar per dag och är oavlönat. Motionärerna menar att syftet med Sverigetjänst är att ”de allra flesta flyktingar som kommer till Sverige vill bidra till det svenska samhället som tack för att de får skydd”. Dessutom ska flyktingarna få lära sig svenska på jobbet, inträdet på arbetsmarknaden underlättas och den psykiska ohälsan bland flyktingarna minska.

Partistyrelsen yrkar avslag på motionen, bland annat med motiveringen att asylsökande ska ha arbeten de kan försörja sig på. Här finns det skäl att vara kritisk mot partistyrelsen som avfärdar en idé så lättvindigt. Hade argumentet varit att oavlönade flyktingar riskerar att konkurrera ut privata näringsidkare eller på annat sätt snedvrida konkurrensen hade jag förstått dem. Men att förlita sig på att integrationen ska snabbas på med hjälp av bättre processer för validering eller att det redan idag finns möjlighet att arbeta för asylsökande är bara trams. Partistyrelsen visar härmed att den är just så pass verklighetsfrånvänd som kritikerna länge menat.

Det finns ett par andra ljuspunkter bland motionerna. Flera motioner menar att en grön stad förutsätter en förtätning. Detta kan låta självklart, men i den allmänna debatten kring stadsplanering glöms detta faktum gärna bort. Skönhetsråd och NIMBY:s vill ofta ge sken av att de är för ett resurseffektivt samhälle, men ställer sig i regel på tvären när konkreta förslag läggs på bordet.

En motion handlar om att partiet bör verka för att öka skyddet av bördig jordbruksmark. Där håller partistyrelsen med. Glädjande nog anger partistyrelsen att Sverige behöver öka självförsörjningsgraden när det gäller jordbruksprodukter.

I övrigt är det få motioner som inte svävar i det blå. Många handlar inte helt oväntat om klimat och fred. Exempelvis föreslår en motion införandet av ett Fredsdepartement, som ska arbeta krigsförebyggande – och agera motvikt mot det militärindustriella komplexet. Många motioner och propositioner handlar förstås om att återgå till den migrationspolitik som nästan orsakade en samhällskollaps i höstas.

Efter den senaste tidens förnedrande avslöjanden kan partiets medlemmar således komma att välja förnedringens väg även i fortsättning. För något gehör för en ny migrantkris lär partiet knappast få från de övriga riksdagspartierna. Att bedriva den sortens oppositionspolitik mot sin regeringspartner och riksdagen är dödfött.

Mitt tips till Miljöpartiet är därför att förnya sig. Tryck på frågor som kan attrahera andra än skogsmullarna och we-shall-overcome-väljarna. Frågor som kan ta er över fyraprocentspärren i opinionsundersökningarna . Pusha på företagarfrågorna. Ni vill uppenbarligen sänka arbetsgivaravgifterna för småföretagen, slopa företagarnas sjuklöneansvar och minska regelkrånglet. Dessa förslag bör ni driva i regeringen och basunera ut i media. Det hade signalerat att ni åtminstone har ett halvt öra mot marken och kanske en fot förankrad i verkligheten. Det hade också signalerat att ni tar integrationsutmaningarna på allvar.

För det råder knappast någon tvekan om att Miljöpartiet har ett ansvar i att vi idag har ett stort antal människor i utanförskap. Genom att agera vågmästare har partiet kunnat driva både Alliansen och sossarna i den riktning partiet velat, med konsekvenser vi kommer behöva hantera i årtionden framöver. Därför är det nu hög tid att visa svenska folket att ni inte bara skapar problem utan också har en vilja att rätta till era misstag.

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se

Hur tänker Moderaterna?

Moderaterna har släppt sin vårmotion som svar på regeringens vårbudgetproposition. Bra förslag varvas med märkliga förslag. Låt oss titta på moderaternas förslag om RUT-avdrag för flytt-tjänster.
Att detta förslag får en framträdande position i budgeten är märkligt av flera skäl.

Till att börja med så har regeringen redan lämnat in förslaget till lagrådet. Flytt-RUT ingick nämligen i migrationsöverenskommelsen mellan Allianspartierna och regeringen i höstas. Att med stor fanfar ändå inkludera förslaget i vårmotionen som en nyhet ter sig märkligt. Ändå har Moderaterna gjort just detta och även betonat förslaget i presskonferenser – som om regeringen motsätter sig.
Det gör den inte.

Antagligen känner Moderaterna att de måste poängtera att de faktiskt kom på idéen med flytt-RUT. Inte minst eftersom finansmarknadsminister Per Bolund starkt avfärdade förslaget innan han blev tvungen att sätta sig vid förhandlingsbordet till följd av migrantströmmen.

Den andra märkligheten är moderaternas besked om vad ett RUT-avdrag för flytt-tjänster kommer att kosta. Till media har siffran 550 miljoner kronor per år angetts. Enligt Moderaterna baseras summan på beräkningar som Finansdepartementet gjort. Partiet tror att detta kommer att generera 1 000 årsarbetskrafter på lång sikt. På ren svenska innebär detta minst 550 000 kronor i subvention per nyanställd.

Det är alldeles för dyrt! För skattebetalarna vore det billigare att låta dessa personer gå på a-kassa eller socialbidrag. Förvisso så börjar människor som får jobb att betala skatt istället för att ta emot bidrag. Nettoeffekten blir bättre när man tar detta i beaktning. Förvisso.

Men man skulle också kunna kontra med att en del av de som kommer att anställas med stor sannolikhet kommer att gå på någon form av anställningsstöd från Arbetsförmedlingen. Förra året citerade Dagens Nyheter arbetsgivarorganisationen Almega angående lönesubventioner i städbranschen – vilket också råkar vara en bransch med RUT-avdrag. Almega menade att minst vartannat nytt jobb delfinansieras med skattepengar. Om samma sak siffror skulle komma att gälla flyttfirmor skulle kostnaden för skattebetalarna bli saftig.

Flytt-RUT är dock inte den dyraste satsningen i moderaternas vårmotion.
Lär känna Förstajobbet-avdraget: ”Förstajobbet-avdraget säkerställer att de som vill – och bör – ta klivet in på arbetsmarknaden och få sitt allra första jobb har tydliga ekonomiska drivkrafter att också göra det.”…. ”Förstajobbet-avdraget innebär ett tillskott på knappt 2 000 kronor om året för en servitör eller ett vårdbiträde, jämfört med skatten i dag. En barnfamilj där föräldrarna är bussförare, barnskötare eller butiksbiträde, kan få cirka 3 500 kronor extra om året att röra sig med.”

Förstajobbet-avdraget är egentligen ett slags jobbskatteavdrag för människor som står utanför arbetsmarknaden. Inget fel i det. Men kostnaden, 9 miljarder kronor för att öka årsarbetskraften med 10 000 personer, kan inte vara rätt. Det innebär nämligen att varje helårsarbete kostar 900 000 kronor! Det är återigen alldeles för dyrt. Om det ska vara så här dyrt att få människor i arbete så är det nog bättre att låta bli…

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se

Företag i utanförskap

För några månader sedan frågade Stockholms handelskammare företagen i länet om de utsatts för brott och i vilken utsträckning. Var sjätte företagare uppgav att hot, våld och annan brottslighet påverkat företaget negativt. I utanförskapsområden angav var fjärde att brottsligheten påverkade negativt.

En av tio företagare i utanförskapsområden funderar på att lägga ner eller flytta.

I problemförorten Hallunda anger bara 30 procent av företagarna att det finns goda förutsättningar för att bedriva verksamhet. På Lidingö är siffran hela 100 procent. I Norsborg söder om Stockholm känner 100 procent av de intervjuade företagarna en företagare som blivit utsatt för brott de senaste två åren.

Företagen i utanförskapsområden glöms ofta bort när det pratas om ”företagarklimat”. Dessa företags speciella problem kan inte lösas med traditionella näringslivspolitiska åtgärder. För problemet för dessa företag är inte i första hand skatter eller LAS utan att de riskerar rån, utpressning, skadegörelse, stölder och hot. En företagare berättar i handelskammarens tidning att kriminella ungdomar går in på allabolag.se för att se vilka företag de ska pressa på pengar.  Att ha en snygg och ren lokal och många kunder lockar också till sig utpressare. Kriminella ägnar sig åt att ”bötfälla” företagare för påhittade oförrätter såsom dålig service eller för att någon påhittad ”kränkning”. Klassiska maffiametoder är också vanliga. Krossa företagarens fönsterrutor. Kom tillbaka dagen efter och begär en ”försäkringspremie” för att det inte ska hända igen.

Polisen har inte resurser och befogenheter att återta kontrollen i dessa områden. Utanförskapsområden har hamnat i en nedåtgående spiral. Företag lägger ner, arbetslösheten ökar, kriminaliteten ökar, fler företag lägger ner osv…. Jag tror att det i framtiden kommer bli allt svårare att locka företag att etablera sig i problemförorter. Utanförskapet kommer att rota sig allt starkare. De problem som drabbar företag i utanförskapsområden kommer så småningom också att drabba företagare i övriga delar av landet.

Ur ett företagarperspektiv är den politik som förstärker utanförskapet ytterst skadlig. Den politiken leder till allt högre skatter och allt sämre samhällsservice – en kombination som leder till nedläggningar och flytt utomlands. Det är därför förvånande att andra politiker som säger sig företräda företagare inte lyfter frågan särskilt ofta. Det är också förvånande att politikerna inte lägger några seriösa förslag om hur denna trend ska brytas. På sin höjd ropas det på fler poliser, vilket låter bra i TV-soffan, men någon riktigt plan för hur detta ska gå till finns nog inte.

Sverige behöver fler poliser. Om detta råder ingen tvekan. Sverige är ett av de länder i Europa som har den minsta polisstyrkan i förhållande till befolkningen. Hade vi följt snittet i Europa hade vi gått från dagens 20 000 poliser till 30 000. Rikspolischefen menar att polisen behöver förstärkas med 2 500 poliser och 1 600 civilanställda. Under tiden slutar poliser på grund av dåliga arbetsförhållanden. Polisens fackförbund vill ha en slags kriskommission för att läget är akut. En del varnar för att organisationen håller på att kollapsa. Rikspolischefen har begärt 3,9 miljarder kronor i extra tillskott under perioden 2017-2019. Detta besked möttes märkligt nog med ett underbud av Moderaterna, som föreslog 1,7 miljarder kronor fram till år 2020. Centerpartiet lägger sig något högre, men fortfarande betydligt lägre än vad Rikspolischefen vill ha, både i mantal och i reda pengar. Det värsta är att de nuvarande målen för nyrekrytering till polisen inte uppnås.

I senaste intagningen var det 4589 personer som konkurrerade om 300 utbildningsplatser. Bara 257 polisstudenter påbörjade studierna i januari, vilket är 43 färre än de 300 som polismyndigheten tänkt sig. Hur de sökande föll bort beskrivs i detalj på polistidningens hemsida.

Intressant nog kuggades de flesta i de ”enkla” momenten, t ex för att de inte fyllde i ett webbformulär på rätt sätt (där man bland annat ska ange längd och vikt). Så vi kan nog sluta hoppas på fler poliser i närtid, såvida polismyndigheten inte sänker kraven rejält, alternativt erbjuder bättre villkor för att locka rätt personer. Och för det krävs både en bättre lönetrappa och en bättre organisation. Inget av dessa kriterier verkar kunna uppfyllas. Företagare i problemförorter får därför tyvärr klara sig bäst de kan ett bra tag framöver…

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se

Varför kasta pengar i sjön?

För de flesta människor är viljan att investera beroende av avkastningen på investeringen. En investering man kan dra nytta av i många år är bättre än en investering som inte hinner ge någon avkastning. Alla vet att ett hus byggt av tegel är bättre än ett hus byggt av halm. Men hur skulle du resonera om du bara skulle bo där en natt eller två? Att då bygga ett hus av tegel vore ju att kasta pengar i sjön…

Kasta pengar i sjön, varför skulle man vilja göra det? Frågan bör ställas till politikerna, särskilt i samband med utspelen gällande vårbudgeten. Finansministern och oppositionen förklarade för väljarna att flyktingkrisen medför en kraftig ökning av de offentliga utgifterna. Migrationsverket och kommunerna behöver många miljarder i tillskott. Men varför?

Regeringen och riksdagen beslöt nyligen att Sverige ska skära ner generositeten när det kommer till uppehållstillstånd. Anders Ygeman menar att Sverige kommer att skicka hem 80 000 asylsökande, vilket ingen verkar tro på. Men låt oss denna gång fokusera på de som faktiskt kommer få stanna i landet. Så här skriver regeringen på sin hemsida:

– Flyktingar och alternativt skyddsbehövande som beviljas skydd i Sverige ska beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd i stället för permanenta uppehållstillstånd – vilket är huvudregeln i dag.

– Vid det första prövningstillfället ska de som bedöms ha flyktingskäl få ett tillstånd på tre år.

– Alternativt skyddsbehövande ska beviljas ett uppehållstillstånd på 13 månader.

– När tillstånden löper ut ska de förlängas, om det fortfarande finns skyddsskäl.

Notera att antalet alternativt skyddsbehövande som beviljades uppehållstillstånd 2015 var större än antalet konventionsflyktingar.
Se utdraget nedan från Migrationsverket.

Om denna fördelning skulle gälla även för detta år så kommer majoriteten av de utfärdade uppehållstillstånden att gälla i blott 13 månader. Sedan kan uppehållstillstånden förlängas, om det finns skyddsskäl. Om konflikten är slut i hemlandet, om Migrationsverket gör en ny bedömning av risken vid ett återvändande eller om domstolarna sätter ny praxis, kan tiotusentals uppehållstillstånd komma att förfalla.

Detta faktum bör utgöra en självklar debattpunkt inom integrationspolitiken. Varför ska vi satsa miljardbelopp på SFI, validering av utbildningar och andra arbetsmarknadsåtgärder när den nyanlände kanske utvisas inom kort. Varför ska en nyanländ traggla sig igenom svenska glosor om hen kanske skickas hem inom några veckor? Incitamenten för att göra satsningar bör vara mycket svaga, både för svenska myndigheter och den enskilda asylsökaren.

Innan den så kallade flyktingkrisen var permanenta uppehållstillstånd (PUT) normen. Argumentet för PUT var att det främjade integrationen. Det är svårt att argumentera emot. Integrationspolitiken har förvisso inte gett några resultat att prata om, men oavsett vad man anser om konsekvenserna av att dela ut PUT i mängder så är det faktiskt en förutsättning för att kunna driva en integrationspolitik överhuvudtaget. Det finns inget syfte att försöka integrera någon som inte kommer bo i Sverige.

Den tvärvändning som regeringen gjorde när införde tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) ligger därför i direkt konflikt med målsättningen om en bättre integrationspolitik. Om politikerna hoppas kunna utvisa flertalet inom ett år eller två förefaller det orimligt att satsa mer än absolut minimum på integration.

Ingen svenskundervisning. Skolgången bör ske på hemspråket och likna den skolplan som gällde i hemlandet. Arbetsmarknadsutbildningar bör slopas eftersom individen ändå aldrig hinner komma in på den svenska arbetsmarknaden. Integrationspolitiken bör avskaffas och omformas till ren förvaring till lägsta kostnad för alla med TUT.

Det går förstås att invända med att de flesta TUT kommer att bli PUT så småningom. Att regeringen bara för en symbolpolitik och att det vore naivt att tro att uppehållstillstånd inte kommer förlängas. Men om det är så bör politikerna vara ärliga med det. Annars verkar det bara som att de kastar pengar i sjön. Och det brukar skattebetalarna inte tycka om…

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se

Påståenden om invandringspolitiken

Det sprids en massa oseriösa påståenden om invandringspolitiken. Dessa sprids av politiker, ledarskribenter, aktivister och intresseorganisationer. De kommer från både höger och vänster planhalva i politiken. De upprepas gång på gång som om de vore sanningar. Att dessa myter sprids och lever vidare beror på att de sällan ifrågasätts och att följd- och motfrågor inte ställs. På så sätt undergrävs förtroendet för både politiker och media. Därför är det viktigt att hålla sig till sakliga argument, inte minst om man på lång sikt ska kunna föra en konstruktiv invandringspolitik. Låt oss börja med tre vanliga myter och påståenden om invandringspolitiken och se hur realistiska de egentligen är.

Vi behöver invandring för att klara välfärden och pensionerna eftersom vår befolkning blir allt äldre.
Det föds fler människor än det dör i Sverige. Och så har det varit sedan 2002. Mer än så behöver egentligen inte sägas, men eftersom denna myt är så stark i människors medvetande så kan jag komplettera med följande argument.

Utrikes födda blir också äldre. De kommer också att behöva vård på ålderns höst (många kräver dessutom vård omedelbart). Att göra finansieringen av vår offentliga välfärd beroende av en ständigt ökande befolkning är inte hållbart. Vi kan inte för all framtid importera arbetskraft för att kompensera för ett pensionssystem med uppenbara brister. Det skulle förvandla pensionssystemet till ett pyramidspel som hela tiden är beroende av nyrekrytering för att inte falla ihop. Det säger sig självt att den vägen leder till en återvändsgränd.

Om en ökad befolkning var allt som krävdes för att desarmera den ”demografiska bomben” skulle vi kunna ta intryck av Liberia, Zimbabwe och Afghanistan, där befolkningen växer så det knakar. På något märkligt sätt så verkar inte befolkningstillväxt per automatik öka välståndet i dessa länder. Dags att tänka om.

Asylprocessen måste snabbas upp. Det är orimligt att det ska ta två år att få besked.
Så lätt att säga – så svårt att genomföra. Men varför tar det så lång tid att gå igenom en asylansökan?
Framförallt är att det inte är så lätt att bedöma en så komplicerad sak som en persons behov av skydd. Särskilt inte när personen i fråga motarbetar och försvårar processen.

Nio av tio uppvisar ingen identitetshandling alls (antagligen lite bättre siffror nu efter att ID-kontrollerna infördes vid Öresund). Migrationsverket har till och med sagt att runt fyra av tio asylbeslut har fattats utan att Migrationsverket trott sig veta vem den asylsökande är.

Även om ID-handling uppvisas så råder det stor tveksamhet om handlingen är äkta eller inte. SVT rapporterade i december att terrororganisationen IS kommit över både passunderlag och de maskiner som tillverkar syriska pass. I ett TV-inslag visade SVT:s reporter hur man med några timmars research kunde beställa ett ”äkta” syriskt pass för leverans i Turkiet.

Tänk nu på handläggarna på Migrationsverket. De ska ta reda på om den asylsökande är från rätt land, har rätt identitet, har skyddsskäl, rätt ålder etc. Hur ska handläggaren med säkerhet bedöma sanningshalten i den asylsökandes berättelse? Handläggaren beviljar ju potentiellt ett livslångt bidragsberoende och kan i värsta fall släppa igenom en terrorist, mördare eller våldtäktsman. Är det något som bör utföras med vänster hand?

De som menar att man bör snabba på processen föreslår egentligen att den sökande ska beviljas asyl direkt, utan prövning av skyddsskäl, identitet eller motiv.

Vi kommer att utvisa 80 000
Inrikesminister Anders Ygeman meddelade häromveckan att regeringen gett i uppdrag till polisen och Migrationsverket att förbereda avvisningar av upp till 80 000 personer som sökte asyl i Sverige i fjol. Siffran baseras på att ca 55 procent av asylansökningarna blir beviljade i dagsläget (Sverige tog emot 163 000 asylansökningar förra året).
Uttalandet har väckt stor kritik, framförallt för att det är snudd på omöjligt att praktiskt genomföra det.

De som idag sköter så kallade forcerade utvisningar är Gränspolisen och Kriminalvårdens Nationella Transportenheten (NTE). På NTE jobbar idag ca 100 personer med utvisningar.
NTE klarar idag av ca 4000 utvisningar per år. Att de inte klarar av att utvisa fler beror på att det är ytterst resurskrävande att utvisa människor som inte vill bli utvisade.
Det ska bokas biljetter på reguljärflyg åt den utvisade och åt personalen som ska följa med på flighten för att säkerställa att den utvisade inte äventyrar flygsäkerheten.

Det är svårt för myndigheterna att veta vilket land den utvisade ska utvisas till. Ofta anger den asylsökande en historia som inte stämmer. De flesta saknar ID-handlingar. Det är oftast upp till Migrationsverket att agera detektiv och försöka knyta den asylsökande till ett visst land mha t ex språktester.

För att verkställa utvisningar kan exempelvis gränspolisen eller NTE åka på så kallade förhandlingsresor. Då försöker svenska ”förhandlaren” försöka förmå gränspolisen i destinationslandet att släppa in en person utan ID. Det brukar så klart sluta med att hela sällskapet får åka hem till Sverige igen.

Utvisningar till muslimska länder brukar därför ske på fredagar för att dra nytta av att cheferna för gränskontrollerna är lediga. Gränskontrollanterna har då ingen chef att rådfråga. Då går det lättare att komma igenom, vinka adjö till den utvisade och sedan springa in till utreseterminalen.

Som väntat så sker den absoluta majoriteten av utvisningar till andra EU-länder enligt Dublinförordningen. Den utvisade brukar då dyka upp några dagar senare i Sverige och söker asyl under en ny, påhittad identitet.

Det finns också en risk att fler asylsökande går under jorden med det nya förslaget. Anders Ygeman tror därför att det kommer behövas polis på plats när Migrationsverket ger den asylsökande avslagsbeslutet. Men hur det ska gå till att frihetsberöva tiotusentals människor i väntan på utvisning ger han inget svar på. Vi vet dock att det inte finns tillräckligt med häkten och fängelseplatser. Det finns inte heller tillräckligt med polisresurser för att klara detta (redan idag finns det tiotusentals illegala invandrare som polisen inte har en aning om var de befinner sig och inte har resurser att leta efter).

Att chartra plan och fylla dem med asylsökande kommer vara svårt. För hur ska polisen kunna upprätthålla flygsäkerheten om hundratals vuxna karlar gör allt de kan för att planet inte ska lyfta? Polisen klarar inte ens att hantera bråk vid våra asylanläggningar.

De chartrade planen kommer dessutom inte att tillåtas landa i exempelvis Marocko eller Afghanistan om vi inte har ett återvändandeavtal med dessa länder som omfattar tiotusentals människor.

Vi måste förlika oss med att de illegala invandrare och människor utan asylskäl som vill stanna också kommer att göra det under överskådlig framtid. De kommer att leva i samhället eller stå utanför, men det finns i dagsläget ingen rimlig möjlighet att utvisa fler än ett fåtal. Det är lika bra att politikerna talar klarspråk och erkänner hur det ligger till istället för att ägna sig åt tramsig signalpolitik.

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se

Utanförskapets utmaningar

I måndags släppte polisens Nationella Operativa Avdelning en rapport om utsatta bostadsområden.
Där behandlas problemen med 53 områden som i folkmun ofta kallas för no go-zoner. Rapporten bjuder inte på några egentliga nyheter för läsare som intresserar sig för ämnet. Dock är polisens öppenhjärtighet både uppfriskande och djupt deprimerande. Den beskriver ett land där klyftorna växt så mycket att parallellsamhällen vuxit fram. Det geografiska område som svenska statens våldsmonopol har kontroll över är mindre idag än det var när jag var ung.

Jag är själv uppvuxen i ett miljonprogramsområde söder om Stockholm. När jag ser tillbaka på den tiden är jag imponerad över hur barnvänligt detta område var. Jag behövde aldrig korsa en bilväg för att gå till skolan, kompisar, centrum eller fritidsaktiviteter. Jag undrar vad arkitekterna av miljonprogrammen tänker nu, när den barnvänliga miljön visat vara fullkomligt livsfarlig för poliser.

Rapporten innehåller en exempelkarta över ett miljonprogramsområde. Läsaren informeras om hur planeringen av miljonprogrammet, med ringvägar, en inre grön zon och gångtunnlar försvårar polisens arbete.

” Ur en polisiär synvinkel är miljonprogramsområdena ofta svåra att arbeta i då reträttvägar saknas. Dessutom gör vägarnas placering att bilar lätt kan hindras att köra ut ur området. Områdena är även svårspanade eftersom husen är placerade så att de boende har uppsikt över innergårdar. Polisens känsla av att vara bevakad är påtaglig.”

Polisen måste alltid ha minst två patruller vid en utryckning eftersom en patrull måste stanna kvar och vakta bilarna mot skadegörelse. Ofta måste de vänta med ett ingripande för att inte utlösa ordningsstörningar. Poliser som uttalar sig anonymt menar att det bara är en tidsfråga innan en polis blir mördad. Man kan fråga sig om det finns någon politiker som är redo att ta på sig ansvaret när det sker?

I rapporten understryker polisen att de inte själva kan lösa problemen. Polisen kan inte minska utanförskapet men kan påverka det upplevda utanförskapet.

” Flertalet av de strukturella förklaringar som på områdesnivå diskuteras som riskfaktorer ligger bortom polisens kontroll, exempelvis välfärdssystemens tillstånd, arbetslöshet, etnisk segregation, stigmatisering och trångboddhet. Däremot kan polisen spela en roll när det gäller upplevelsen eller känslan av situationen. Genom att bygga förtroende till lokalsamhället är det möjligt att det upplevda utanförskapet, och därmed den sociala stressen, kan minska.”

Vad ska man då göra för att bryta utanförskapet, hopplösheten, brottsligheten och hur ska man bygga upp förtroendet för samhället och polisen?

Jag tror inte att det finns en quick fix. De som bor i utanförskapsområden är inte betjänta av falska förhoppningar. Det kommer krävas ett årtionde eller två av hårt arbete. Minst.
Om vi ska ha en rimlig chans att vända utvecklingen måste politikerna våga ta beslut som kan verka jobbiga.

Först och främst måste vi få andrum – ett totalstopp på asylinvandringen till vi får situationen under kontroll. Grundorsaken till att miljonprogrammen blev utanförskapsområden är att de som stod längst från arbetsmarknaden (ofta nyanlända) flyttade in medan de som hade ett arbete flyttade ut. Denna trend fortsätter idag. De som har möjlighet att lämna gör det.  Lägenheterna tas över av hyresgäster som inte har möjlighet att bo någon annanstans (ofta nyanlända). På så sätt är miljonprogrammen dömda att förbli utanförskapsområden för all framtid, om vi inte får ett stopp på inflödet av nya migranter.

Vi måste våga satsa på åtgärder som syftar till att lyfta utanförskapsområden.
Det kommer kosta pengar och det kommer kanske att kräva nya lagar och regler, det kommer kanske att skrikas lite från verklighetsfrånvända miljöpartister, men det måste göras ändå.

Polisen måste ha en stor och ständig närvaro i oroliga områden. Polisen ska med sin närvaro markera att det är de som upprätthåller våldsmonopolet. Poliser ska patrullera till fots och ha förstärkning bara någon minut bort. Om antalet poliser inte räcker till får man använda väktare med utökad befogenhet eller personal från försvaret.

Skolorna bör få möjlighet att införa metalldetektorer och kontrollera att obehöriga (icke-elever) inte vistas på skolans område. Väktare ska kunna kasta ut elever som hotar eller bråkar. I gymnasier bör de elever som vid upprepade gånger stör ordningen kunna portas. Det är nämligen inte rimligt att ett fåtal som stökar ska få förstöra skolgången för majoriteten som sköter sig.

Serviceinrättningar måste flytta in, inte ut. Serviceinrättningar såsom Försäkringskassan lämnar utanförskapsområden på grund av problem med säkerheten. Bibliotek stänger. Diskrimineringsombudsmannen vill inte flytta ut till miljonprogrammet. Jag föreslår att myndigheterna stannar kvar och höjer säkerheten med fler poliser, väktare, övervakningskameror och spärrar.

Därefter återstår det allra svåraste – jobben. I många områden är arbetslöshet normen. Goda förebilder är få. Upplevd eller föreställd rasism skapar en offermentalitet. Kriminalitet ses som en av få möjliga karriärer.

Jag har tyvärr inga bra förslag på hur de som idag står längst från arbetsmarknaden ska komma i arbete. Politikerna har inte heller kommit på någon lösning. Ingen verkar veta.
Politikerna gör förvisso politiska utspel – för att verka handlingskraftiga trots att man på förhand vet att förslagen hör hemma i det runda arkivet.

Redan idag är långtidsarbetslösa och nyanlända berättigade till subventioner som gör att arbetsgivarens kostnad att anställa är relativt låg. Moderaternas förstajobbet-anställning, KD:s introduktionsanställning, Liberalernas startjobb och Centerpartiets sänkta lägstalöner för nyanlända är således ett slag i luften. Inget av förslagen ger arbetsgivaren en lägre lönekostnad än de Nystartsjobb och Instegsjobb som redan finns att tillgå idag.

Dagens Nyheter rapporterar idag att, inom några veckor, kommer majoriteten av alla arbetslösa vara födda utanför Sverige. Samtidigt ligger arbetslösheten bland inrikes födda på låga 5,1 procent. Tudelningen av arbetsmarknaden är grotesk. Problemet är att många fortfarande verkar blunda för orsaken till att det ser ut som det gör – att asylinvandringen i många år varit mycket större än vad den svenska arbetsmarknaden klarar av.

Många av de som idag lämnar Turkiet för att ta sig över Europa till Sverige kommer med stor sannolikhet att hamna i utanförskap. De nyanlända kommer att konkurrera om samma jobb som de invandrare som befunnit sig i landet i åratal. De nyanlända kostar resurser som vi behöver för att lyfta miljonprogrammen. Att bibehålla dagens nivåer av invandring slår därför hårdast mot de som anlände för några år sedan och fortfarande inte fått in en fot på arbetsmarknaden. Det är en cynisk politik, både mot de som bor i utanförskapsområden och mot de som riskerar livet i Medelhavet i hopp om en bättre framtid.

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se