Har Sverige en handlingsplan om överstatligheten knackar på dörren?

Efter eurokris, flyktingkris och Brexit-omröstning verkade drömmen om att fördjupa samarbetet inom den Europeiska unionens ha skjutits på framtiden. Många var överens att det behövdes en period av reflektion över projektets framtid. Sedan valet av Emanuel Macron som fransk president i maj har integrationsplanerna dock fått förnyad aktualitet. Och det kan gå snabbt. Frågan är om svensk politik är beredda på en våg av nya centraliseringskrav?

Frankrikes Emanuel Macron har som utlovat snabbt skridit till verket på de två områden där han lovat att han ska engagera sig. Den ekonomiska politiken och europapolitiken – två områden som till stor del går hand i hand. På det senare området har han nu inlett förhandlingar med Tyskland och Angela Merkel samt utställt en lång rad centraliseringslöften.

Listan på sådan makt han vill överföra till EU är omfattande. Han har inte bara tidigare föreslagit ett gemensamt försäkringssystem för EU utan vill idag också verka för en europeisk finansminister och en egen budget för eurozonen. Bara det första förslaget är mycket drastiskt då de olika europeiska ländernas försäkringssystem skiljer sig mycket kraftigt från varandra. Att Sverige t.ex. saknar minimilöner är en påtaglig skillnad. Från svensk sida har dock både regeringen och Liberalerna ställt sig positiva till en europeiska social pelare, vilket i klarspråk betyder omfattande samordning och regleringar av EU:s medlemsländernas socialpolitik. När det väl kommer till kritan torde dock få svenska politiker vara villiga att överge den svenska modellen för att Bryssel begär det.

De stora förändringarna detta kan innebära skulle dock framförallt röra Europas ekonomi. Macron vill se en utveckling mot en gemensam europeisk finanspolitik. Den franske presidenten pekar tydligt utan den nuvarande europeiska finanspolitiken som ett problem. Samtidigt som det finns högt satta krav är uppföljningen och samordningen mycket begränsad. I detta är det svårt att inte ge honom rätt. Den nuvarande situationen fungerar inte tillfredställande. Problemet är bara att den demokratiska legitimiteten för att drastiskt utöka unionens makt helt saknas. I fallet Sverige blir det extra tydligt.

Opinionen i Sverige är tydligt positiv till ett medlemskap i den Europeiska unionen. Samtidigt är detta medlemskap på intet sätt ovillkorat. Svenskarna har blivit mer EU-kritiska de senaste åren. Förra året svarade bara 39% att de är direkt positiva till medlemskapet, medan 21% anser att det är dåligt. Den grupp som tydligast ökat var de som inte längre hade en säker uppfattning i frågan. Samtidigt ligger motståndet mot valutasamarbetet fortsatt på mycket höga nivåer, och inget svenskt politiskt parti driver idag aktivt frågan om att införa euron i Sverige.

Frågan är hur svenska politiker är förberedda på en eventuell ny våg av EU-centralisering? Svaret är tyvärr – inte så mycket alls. Det socialdemokratiska utrikesdepartementet prioriterar starkt FN-frågor och feministisk utrikespolitik, samtidigt som Sveriges roll i den europeiska unionens har försvagats.  Det börjar bli hög tid för regeringen och riksdagen som helhet att förbereda sig på att en drastisk federalsering av EU kan ligga i framtiden. Det är alltså dags att en allvarlig debatt om Sveriges roll i det framtida EU startar omgående.

 

 

 

 

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

Dags för en jämnare moms på kultur

Det är skillnad på kultur och kultur, i alla fall när det kommer till momsen. Beroende på kulturform varierar momsen mellan 6 och 25 procent. Detta är inte rimligt. Politiken ska inte avgöra vad som är bra kultur genom skattesystemet, utan skapa bra villkor för alla kulturutövare och producenter. Det börjar bli hög tid för regeringen att prioritera en jämnare och lägre kulturmoms. Medan standardmomsen i Sverige ligger på 25 procent ligger momsen för några utvalda former av kultur på 6 procent. Försäljning av tryckta böcker och ljudböcker på CD har en momssats på 6 procent.

Försäljningen av e-böcker och ljudböcker via fil och för nedladdning har däremot en momssats på 25 procent. Det som Skatteverket klassar som mer avancerade teckningar har 6 procent, medan skisser har 25 procent. Momsen för dansevenemang ligger på 25 procent medan momsen för rena musikevenemang ligger på 6 procent. Gränserna mellan dessa är inte bara godtyckliga vad gäller hur det ska bedömas, utan även svåra att motivera utifrån skattesynpunkt. Under Alliansregeringens tid motionerade ett flertal riksdagsledamöter om frågan. Inget har dock ännu hänt på området i Sverige.

Den 16 juni behandlades frågan om EU:s momssatser relaterade till e-böcker av Europeiska rådet. Detta utan att man kunde nå fram till en kompromiss om hur EU:s framtida momsdirektiv skulle se ut. Sverige har därför ingen anledning att stanna, utan kan själva harmonisera kulturmomsen på de områden där så är möjligt. Den nuvarande regeringen har med kulturminister Alice Bah Kuhnke även lovat att åtgärda detta och man borde därför ta tillfället i akt och agera. En reform skulle innebära flera positiva effekter. En lägre kulturmoms överlag skulle underlätta för både kulturutövare och kulturkonsumenter.

Detta skulle göra att fler får ta del av kulturen och på ett lättare sätt. Mycket av det regelkrångel som finns kring att avgöra vilken momssats som bör tillämpas på ett visst område skulle likaså försvinna. Den kulturella och tekniska utvecklingen gör likaså att systemet snabbt blivit föråldrat. Försäljningen av e-böcker ökar och nya möjligheter att distribuera kultur över internet skapar ett tryck på reformer. Eftersom nya kulturformer uppstår ständigt och det är på sikt inte möjligt, eller önskvärt, att Skatteverket ska anpassa sina regler efter varenda förändring på kulturområdet genom att framställa olika momssatser. Det nuvarande systemet för kulturmoms har därför spelat ut sin roll. Regeringen borde omgående prioritera en lägre och harmoniserad kulturmoms. Detta skulle inte bara underlätta för producenter och konsumenter av kultur utan skapa ett klart enklare momssystem än dagens.

 

 

 

 

Hugo Fievet
Hugo.fievet@dnv.se

Sänkt bolagsskatt och begränsat ränteavdrag – ett intressant förslag från regeringen

I sitt PM som släpptes 22/6 vill regeringen sänka bolagsskatten från 22 till 20 procent. Tanken är att om förslaget antas i riksdagen ska det börja gälla från och med den 1 juli 2018. Sänkningen på 2% är visserligen liten, men skulle medföra att Sverige får en av de lägsta bolagsskattesatserna i västvärlden. Förslaget är till stora delar intressant och adresserar två viktiga frågor i svensk ekonomi; hur Sverige fortsatt ska ha ett bra företagsklimat och hur den höga privata skuldsättningen kan minskas.

Tanken med reformen är att denna parallellt ska genomföras med en sänkning av ränteavdraget, där företagen kan välja mellan följande tre alternativ: antingen ett avdrag till 35% av rörelseresultatet eller 25%, av rörelseresultatet före avskrivning och ett tredje alternativ som innebär ett negativt räntenetto kan dras av på upp till 100 000 kronor. Speciellt det sista är bra för mindre företag som då inte riskerar en ökad regelbörda.

Regeringen lyfter fram två motiv till att de vill ändra reglerna. Framförallt vill man uppmuntra företagen att investera mer eget kapital istället för lånat. Detta går i linje med regeringens höjda amorteringskrav på bolån, där ambitionen har varit att minska den privata skuldsättningen.

Det andra motivet är att motverka internationell skatteplanering genom ränteavdragen, de s.k. räntesnurrorna, som diskuterats flitigt i media tidigare. Förhoppningsvis har kanske regeringen börjat inse vikten av ett bra företagarklimat i Sverige. Utan växande företag försvagas på sikt skattebasen.

Konsekvenserna av förslaget skulle i korthet bli att högt belånade företag med investeringar som ger låga avkastningar skulle få betala mer skatt jämfört med idag. Lågt belånade företag med högavkastande investeringar får betala mindre skatt än idag. Anledningen till detta är enkel. Bolag som har höga lån har också höga ränteutgifter. Då man kan dra av för ränteutgifterna blir dock kostnaderna för lån påtagligt mindre än de hade blivit utan. Detta gör det mycket fördelaktigt att ha tämligen omfattande lån och att minimera det egna kapitalet.

Förslaget har både vinnare och förlorare, men regeringens utredning beräknar att cirka 30 000 bolag får högre kostnader och kring 250 000 lägre kostnader. De högra kostnaderna gäller framförallt de branscher som har högre kapitalkostnader som t.ex. energi, fastighetsbranschen och tillverkning. Det motsatta gäller för företag inom service, juridik och ekonomi som har låga kapitalkostnader.

År 2014 fanns det i fanns det ca 420 000 aktiebolag, varav ca 230 000 hade ett positivt skattemässigt resultat och därmed betalade bolagsskatt. Bland bolag med 0–4 anställda är det endast omkring 7 procent av bolagen där ränteavdragen kommer begränsas. Samtidigt är det nästan 30 procent av bolagen med fler än 250 anställda som berörs av förslaget.

På det stora hela är regeringens förslag intressant. Samtidigt som man sänker bolagsskatten ändrar man spelplanen så att belåningsgraden i svenska företag ska bli lägre. Även om man inte erkänner det själva, visar det också på att även den socialdemokratiska regeringen i undantagsfall kan visa intresse för att Sverige ska ha ett bra företagsklimat.

 

 

 

 

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

 

 

Ett starkt och ett svagt mandat samtidigt – i det franska valet

I söndags avgjordes den andra omgången av valet till den franska nationalförsamlingen. Resultatet är mångtydigt och ställer för Sveriges del frågor om vilken riktning Europa kommer ta framöver.

Vad gäller den rena mandatfördelningen innebar segern en stor framgång för den nyinstallerade presidenten Emanuel Macrons parti, La Republic en Marche. Tillsammans med sin valallians säkrade de 350 av det franska underhusets 577 platser, vilket måste betecknas som en övertygande majoritet.

Högern fick nöja sig med 137 mandat, mindre än förväntningarna, och socialdemokraterna genomgick som väntat en ett monumentalt tapp och landade på 44 mandat. Valet blev likaså en besvikelse för Nationella fronten som nådde en andraplats i presidentvalet men nu landade på bleka 8 mandat. Detta innebär dock procentuellt sett en omfattande ökning från de tidigare två mandaten. Känslan i samtliga andra partier var dock en av omfattande besvikelse. Så långt en seger för Emanuel Macron.

Valdeltagandet ställer dock parlamentsvalets andra omgång i ett helt annat ljus. Efter att klockan 17.00 på söndagseftermiddagen ha legat på 35% av antalet röstberättigade, hasade det sig vid vallokalernas stängning upp till 42%. Trots att de två valomgångarna i det franska presidentvalet gör att valdeltagande håller sig på lägre nivåer än i länder med bara en omgång, är detta ett historiskt dåligt resultat. I förra valet 2012, där valdeltagande landade på 57%, betraktades detta som historiskt mycket lågt. Nu röstade inte ens hälften och av detta totala antalet personer som röstade i andra omgången lades hela 49% av rösterna på presidentens eller någon av hans stödpartier. Detta innebär att presidentens motståndare helt enkelt stannade hemma istället för att rösta på oppositionspartierna.

Tre konstateranden kan göras kring detta. Macron saknar ett grundmurat stöd bland fransmännen. Av Frankrikes cirka 47 miljoner röstberättigade röstade cirka 20 miljoner för Emanuel Macron som president. 43% av väljarna valde att stödja honom. En mycket stor andel av dessa röstade också i första hand mot Marine Le Pen, inte för Emanuel Macron. Trenden har stått sig i parlamentsvalet. Politikerföraktet och resignationen ligger fortsatt på mycket höga nivåer och frågan kvarstår om Macron kommer kunna förändra detta och bedriva en effektiv politik med folkligt stöd.

Den fråga Macron har sökt mandat för, och vunnit valen på, är arbetsmarknadspolitiken. Han vill reformera den fortfarande mycket stelbenta franska arbetsmarknaden. Detta är positivt och man kan bara önska honom lycka till. Att besegra Marine Le Pen är en klart lättare match än att reformera ett system som miljontals människor har sin säkerhet igenom. Denna resa riskerar att bli mycket turbulent och har testats av flera presidenter tidigare – med begränsade resultat.

Macron är än så länge en oprövad kandidat, och många av de frågor som fransmännen konsekvent rankat som viktigast har varit politiken kring säkerhet, identitet och invandring (samma som i Sverige.) Dessa frågor har Macron tydligt inte velat ta i. Han har antingen slätat över dem eller gett olika svar beroende på vem som frågat. Flera av de viktigaste frågorna för Frankrike står alltså utan ett tydligt svar. Hur han än gör lär det bli jobbigt. Agerar han inte kommer ilska att uppstå, sätter han ner foten riskerar stora delar av hans tidigare anhängarskara att anse att svaren är fel.

För Europa kvarstår alltså spänningen även efter det franska valet, något vi kommer att ha tillfälle att återkomma till framöver.

 

 

 

 

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

 

Valrysare i Storbritannien – men handelsavtalet långt viktigare

Valet i Storbritannien blev en nagelbitare. Den konservativa regeringen ser dock ut att kunna sitta kvar med nordirländsk hjälp. För Sveriges del blir det fortsatt viktigaste att vi odlar goda relationer med Storbritannien oavsett regeringskonstellation. Att handelsrelationerna är fortsatt goda måste få vara viktigare än politiska dagsstrider.

Theresa May fick inte det mandat hon väntade sig i torsdags men kommer med största sannolikhet att kunna sitta kvar som premiärminister framöver. För att säkra sitt fortsatta styre har hon fått vända sig till Nordirland för stöd. Till dagens datum (13/6) pågår fortfarande förhandlingarna mellan brittiska Conservative Party och nordirländska Democratic Unionist Party (DUP) om hur en politisk framtida allians och samarbete ska kunna se ut.

Vad det nya stödpartiet, nordirländska DUP, kommer att kräva i utbyte för sitt parlamentariska stöd är oklart. Bägge partierna har dock förändrats under de senaste åren. DUP har under sin nya partiledare Arlene Foster utvecklat en mjukare profil, bort från tidigare kontroversielle partiledaren Ian Paisleys stil. Även Tories har, åtminstone för tillfället, förändrats under Theresa May. Inflytandet från Margret Thatcher, som tonats ned redan under åren med John Mayor och David Cameron, har desavouerats helt . I sitt valmanifest FORWARD, TOGETHER – Our Plan for a Stronger Britain and a Prosperous Future värnar man nu “the mainstream view that recognises the good that government can do”.

Det mesta talar alltså för att partierna kommer att kunna komma överens kring vad gäller de inrikespolitiska frågorna. DUP kommer antagligen kräva ökat stöd till Nordirland på olika sett, något Conservatives snällt kommer få ställa upp på. De frågor som kan göra situationen mer problematisk är relationen till republiken Irland. Samtidigt som DUP är hängivna unionister och stöttade ett brittiskt utträde ur EU värnar man starkt relationen till Irland. Passfriheten mellan länderna efter ett EU-utträde bör inte vålla några problem då varken Storbritannien eller Irland är med i Schengen, utan sedan 1920-talet upprätthåller en egen passunion kallad ”Common Travel Area”. Den viktiga frågan blir istället handeln. Republiken Irland är kvar i Europeiska Unionen medan Nordirland tillsammans med övriga Storbritannien lämnar samarbetet, vilket kräver att någon form av handelsavtal måste till för att handeln över gränserna fortsatt ska kunna fungera normalt.

I dessa frågor krävs att samtliga EU-länder, Sverige inkluderat, visar god fingertoppskänsla. Det brittiska valet var inte en ny Brexit-omröstning. Storbritannien kommer lämna EU. Attityden från Sveriges regering har på senare tiden mjuknat, och efter valet har man anlagt en allt mer pragmatisk och konstruktiv ton där man nu slår fast att: Det är angeläget att utträdet blir så ordnat som möjligt. Storbritannien är en viktig samarbetspartner för Sverige och vi vill se en nära relation till Storbritannien även efter att landet lämnat EU.

Regeringsförhandlingarna är spännande men för Sveriges del är frågan egentligen enkel. Vi bör göra allt i vår makt för att underlätta att ett enkelt och välfungerande handelsavtal kommer på plats så snabbt som möjligt. Relationen mellan våra länder är för viktig för att grusas av olika åsikter om den Europeiska Unionens framtid.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

 

Betalningar i tid – avgörande för ett bra företagsklimat i Sverige

Att stora företag vill ta socialt ansvar är något positivt. Alla krafter som bidrar till att  god moral gentemot kunder, leverantörer och anställda är önskvärda. Ett av de områden som borde prioriteras högt är den ekonomiska respekten. Betalningstiderna och att mindre företag får in sina pengar i tid borde vara högt upp på agendan.

Enligt en utredning som gjordes på uppdrag av regeringen förra året betalar en tredjedel av företagen en del av sina fakturor för sent och 80 procent av företagen har under det senaste året erhållit en betalning efter fakturadatumet. Resultatet av detta kan bli förödande, speciellt för mindre företag som ofta har små marginaler.

Lagstiftning om att förbättra betaltiderna kom på plats under Alliansregeringen, men man valde då att endast inkludera offentliga aktörer och sätta tidsgränsen till 30 dagar. Förhoppningen var då att näringslivet skulle ta efter, något som inte skett.

Medan utvecklingen går i rätt riktning i andra europeiska länder, där allt fler fakturor kommer in i tid, går Sverige i motsatt riktning. Detta är starkt problematiskt ur ett konkurrensperspektiv. Ska Sverige stå sig starka på den europeiska och internationella marknaden är det av yttersta vikt att Sverige är ett land där man kan lita på att betalningar kommer i tid och att affärer kan skötas smidigt. Tyvärr har Sverige redan tappat plats relativt sätt i internationella rankningar vad gäller företagsklimat. Denna utveckling måste stoppas.

I regeringens utredning slås det fast att den huvudsakliga förklaringen till de långa betalningstiderna är att företag i dominerande ställning kräver längre kredittider. Många småföretagare i beroendeställning vågar helt enkelt inte ställa krav på att deras fakturor ska betalas i tid och tvingas därmed att ligga ute med pengar.

Detta får kännbart negativa konsekvenser för småföretagare. Det påverkar likviditeten och lönsamheten negativt. Det ökar också företagens administrativa börda. Resultatet talar sitt tydliga språk – nästan vart tredje mikro- och småföretag uppger att betalningstiderna har mycket eller ganska stor betydelse för deras möjlighet att öka antalet anställda. Att komma till rätta med de långa betalningstiderna är alltså en faktor som skulle göra svenskt företagsklimat bättre.

Det är hög tid att större företag tar sitt ansvar vad gäller betalningstiderna. Mindre företag måste kunna konkurrera på likartade villkor. Respekteras inte denna grundläggande regel, att betalningar ska göras i tid, riskerar Sverige att bli ett mycket sämre land att göra affärer i framöver.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

Merkel och stabilitet – om tyskarna får välja

De senaste månaderna i tysk politik visar att utvecklingen i landet gått i påtagligt annan riktning än i Frankrike. Efter att Europaparlamentets tidigare talman Martin Schulz tog över posten som partiledare för de tyska socialdemokraterna (SPD) var förväntningarna skyhöga.

Sedan Gerhard Schröders förlust till Angels Merkel i valet 2005 har socialdemokraterna aldrig lyckats göra comeback. Medan socialdemokrater i andra europeiska länder lyckades förnya sig och återta makten har det tyska partiet nu stått i skuggan av kristdemokraterna (CDU) i snart elva år.

Efter att Schultz tog över partiet i mars 2016 var de interna förhoppningarna stora på ett maktskifte. Angela Merkels CDU har haft ett tufft år bakom sig pga. migrationskrisen och socialdemokraterna steg med raketfart i opinionen. Koalitionsregeringen mellan de två partierna har även skavt för dem bägge. Denna optimism kan nu läggas till handlingarna.

Den av medierna förutspådda Schulz-effekten i opinionsmätningarna har snabbt förbytts mot en andra (eller kanske tredje) Merkel-effekt. Schultz har trots mediehipen kring sin person på kort tid lyckats prestera inte mindre en tre delstatsförluster i rad. I mars och maj tappade socialdemokraterna mandat till kristdemokraterna i både Saarland och Schleswig-Hollstein. Under gårdagen (söndag 14/5) stötte man på en mycket stor valförlust. Man förlorade makten i sin hemmabas Nordrhein-Westfalen. Valet är symboliskt viktigt. Förbundslandet är Martin Schulz hemregion och har med undantaget 2005-2010 haft socialdemokratiskt styre sedan 1960-talet. Med 33 procent av rösterna och en ökning på 6,7 procentenheter etablerar sig CDU som det största partiet Nordrhein-Westfalen. Socialdemokraterna landade på 31%, ett tapp med nästan 8 procentenheter.

Till detta kommer att förbundslandet har 17 miljoner invånare, alltså nästan en fjärdedel av landets befolkning. På samma sätt som Iowa i amerikanska val anses vara en indikator på hur det kommer gå i ett presidentval, berättar Nordrhein-Westfalen hur förbundsdagsvalet kommer att gå den 24 september i år.

Trots ett tufft år i opinionen har CDU presterat bra på det lokala planet och vunnit tre val i rad på kort tid. Trots kritiken mot Angela Merkel, framförallt kring hennes hantering av migrationskrisen, verkar tyskarna inte vara intresserade av att ersätta henne med en socialdemokrat. Merkel och politisk stabilitet verkar vara Tysklands melodi framöver, när tyskarna ska välja i september.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

 

Franska valet och den krackelerande mitten

Under onsdagen debatterade de två kandidaterna som gått vidare till andra valomgången, Emanuel Macron och Marine Le Pen, direkt mot varandra för första gången. Med största sannolikhet kommer Frankrikes president de kommande fem åren att efter valet på söndagen heta Emanuel Macron. På ett mer allmänt plan visar dock den första valomgången att de politiska trenderna är mycket lika i Europa överlag. Två stora utvecklingslinjer går framförallt att utläsa.

Valets två stora förlorare blev Francois Fillon och Benoit Hamon. Det traditionella tunga högerpartiets, Les Republicains (kända under många namn historiskt), kandidat Fillon gjorde ett dåligt val. Tyngd av intern splittring och långtgående korruptionsanklagelser landade han på 20% av rösterna. Detta borde egentligen inte vara ett dåligt resultat. Fillons företrädare Jacques Chiracs nådde ett mycket snarlika siffror. Resultatet ledde dock inte till det väsentliga, nämligen att ta högerns kandidat till den andra valomgången. I fransk historia har detta aldrig skett tidigare. Högern har bara förlorat valen tre gånger sedan 1945 och har aldrig placerat sig sämre än tvåa i andra valomgången. Det är således första gången det inte kommer finnas en högerkandidat i en fransk andra valomgång. Detta trots att högerpartiets utgångsläge borde ha varit mycket bra. Avgående president Francois Hollande har historiskt låga förtroendesiffror, hans socialistparti är impopulärt efter hur man hanterat landets ekonomiska problem och högern har bedrivit ett relativt framgångsrikt oppositionsarbete. Ändå nådde man inte längre.

Det franska Socialistpartiet (Partie Socialiste, PS) gjorde sitt sämsta val någonsin med ynka sex procent av rösterna, ett nytt bottenresultat för partiet. Det tidigare bottenresultatet från valet 1998 löd på 16%. Det som dränerat partiet är givetvis att den socialistiska regeringens tidigare finansminister, Emanuel Macron, startat ett eget parti och drivit en egen kampanj. Resultaten för socialistpartiet uppvisar likheter med utvecklingen i Europa i stort. I valet i Holland i mars backade Socialdemokraterna med hisnande 19%, i Grekland har det socialdemokratiska partiet som tidigare hade egen majoritet stagnerat på kring 5% och i Norden ligger även tidigare så dominerande socialdemokraterna parkerat på ca 30% av rösterna.

Den andra tydliga trenden är att uppstickarna gör bra resultat. Emanuel Macrons parti har tagit sig från noll till 20% av rösterna på mindre än ett år och Front National har historiskt legat på nivåer under 10%. Under 2010-talet lyckades Front National bli största parti i EU-valet och knipa andraplatsen i första omgången av presidentvalet. Denna trend för uppstickarpartier gäller även i övriga västvärlden med undantag för de anglosaxiska länderna. I land efter land dyker nya partier upp och de har ofta inga problem att hitta väljare så länge de inte profilerar sig mot mitten.

Det franska valet visar med stor tydlighet att konfliktlinjerna i Europas partiliv inte längre står mellan äldre höger- och vänsterpartier utan mellan nya partier som föreslår helt nya konfliktlinjer.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

Dags att ta ansvar för terrorn

Nu har det gått några dagar sedan terrorattacken. Det är dags för utkrävande av ansvar för att terrordådet kunde ske.

Att det är terroristen som bär det yttersta ansvaret är självklart, men finns det även ett politiskt ansvar? För att svara på den frågan behöver man fundera på om det fanns några åtgärder som kunde ha stoppat dådet. Kunde politiska beslut ha gjort en skillnad?

I augusti 2015 mördades två människor på IKEA i Västerås av en man som mottagit ett utvisningsbeslut. Av detta drog politikerna tyvärr inga vettiga slutsatser. Offren dog förgäves. Hade politikerna däremot beslutat att män som fått utvisningsbeslut ska hållas i förvar hade terrordådet i fredags inte skett.

Många terrorexperter menar att dåd som utförs med hjälp av fordon är omöjliga att förhindra. Och visst är det så. Tillgången på bilar och lastbilar som kan användas för att köra över medmänniskor uppgår till miljoner och åter miljoner. Men det krävs en terrorist som kör fordonet. Och denne terrorist befann sig där och då för att han inte satt i förvar.

Det som hände i Stockholm i fredags påminner om ett annat dåd. Den 19e december dödade terroristen Anis Amri 12 människor och skadade 56 på en julmarknad i Berlin. Amri hade tidigare fått avslag på sin asylansökan, var övervakad av tyska säkerhetstjänsten men satt inte i förvar i väntan på deportation till Tunisien. Svenska politiker lärde sin föga och vidtog inga nämnvärda åtgärder efter dådet.

I Sverige finns det ca 12 500 efterlysta personer som gränspolisen ska utvisa. Samtidigt finns det bara 350 förvarsplatser att tillgå. En ledarskribent på Dagens Nyheter menar att det skulle kosta 11 miljarder kronor att hålla 10 000 personer i förvar. Att detta skulle vara för dyrt och att man för samma summa kan avlöna 28 000 poliser. Men det resonemanget är högst märkligt. Sverige klarar ju uppenbarligen ge tak över huvudet åt över 160 000 flyktingar under ett år. Men nu menar somliga att vi inte klarar av att bygga ut antalet förvarsplatser, trots årtionden av massiv migration? Det är förstås trams. Om bara en bråkdel av migrationens kostnader skulle läggas på de som fått nej istället för de som fått ja skulle vi kunna ordna med förvarsplatser så det räckte.

Det måste sägas. I praktiken har vi inte en reglerad invandring i Sverige. Vi har den politiska viljan att ta emot, men ingen vilja att avvisa. I praktiken är ett nej inte ett nej.

I jakten på syndabockar har medierna frågat SÄPO hur Razmat Akhilov kunde flyga under radarn. Istället borde de fråga politikerna varför de gör SÄPO:s jobb snudd på omöjligt. För SÄPO bestämmer inte vem som får passera Sveriges gränser. Inte heller är SÄPO Migrationsverket. Däremot är Migrationsverket i praktiken en del av säkerhetstjänsten. Det är nämligen Migrationsverket som tipsar SÄPO om eventuella våldsverkare. SÄPO utreder ärendet och lämnar ett yttrande till Migrationsverket som sedan fattar beslut i ärendet. Migrationsverkets handläggare är alltså i praktiken Sveriges first line of defence när det kommer till kampen mot terrorism. Är det en ansvarsfördelning som politikerna är nöjda med?

Politikerna har nu sagt att de ska se över lagstiftningen och komma med åtgärder för att bekämpa terrorism. Låt oss hoppas att detta leder till mer än bara symbolpolitik. För hittills har de flesta åtgärder handlat om just symbolpolitik. Exempelvis är de så kallade gränskontrollerna nästintill värdelösa, något som SVT:s Uppdrag granskning uppmärksammade häromveckan. Potentiella terrorister kan fortfarande komma in i Sverige via tåg, bil, båt eller flyg. Transportöransvaret på flygen fungerar i praktiken bara på flyg från utanför EU. Terminaler för flyg inom EU brukar inte ha passkontroller. Och boardingkortet skriver du ut via en automat. Således är det fritt fram att flyga direkt till Arlanda istället för att traska över kontinenten om du redan befinner dig i unionen. Inte konstigt att EU tillåter Sverige ett ”undantag” från den fria rörligheten. Byråkraterna i Bryssel tänker antagligen att vi får hålla på med tramset om det får oss att må bättre.

Den fria rörligheten i EU gör också att terrorister enkelt kan fly landet efter ett dåd. Anis Amri, som körde lastbilen i Berlin, sköts till döds i Milano fyra dagar efter dådet. Hade vittnen inte tipsat polisen om Razmat Akhilov så hade antagligen även han kunnat korsa Europa utan att stöta på någon kontroll. Tycker politikerna att det är ett bra scenario?

Politikerna har kommit undan med en slapp attityd så länge som galningarna kunde avhålla sig från att utföra dåd på svensk mark. Denna attityd har nu kostat liv.
Den politiska flatheten mot säkerhetshoten måste därför upphöra. Politikerna behöver dra lärdomar och ta sitt ansvar.

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se

Stoppa angreppet på det konfessionella friskolorna

Idag beslutade Socialdemokraternas partikongressen, som sedan i helgen sammanträder i Göteborg, att de vill se ett stopp för religiösa friskolor. Detta kompletterar bilden av Socialdemokraternas alltmer negativa inställning till valfrihet i välfärden. Sedan tidigare vill man begränsa vinster i välfärdssektorn. Nu har man steget vidare och ger sig på de konfessionella skolorna.

Detta är djupt problematiskt. För det första finns inga ”religiösa” friskolor i Sverige som Socialdemokraterna vill låta påskina. Det finns friskolor med en konfessionell inriktning. Alla skolor i Sverige, oberoende av huvudman, måste följa läroplanerna. Denna är samma för alla och har tydliga krav om att vara politiskt och religiöst neutral. ”Svensk skola ska vara fri från religiös påverkan” dundrade civilminister Ardalan Shekarabi (S) efter kongressen. Här bygger han medvetet en halmgubbe. Den konfessionella profilen innebär möjlighet till extra undervisning i profilämnen och frivilliga religiösa aktiviteter utanför skoltid – inget annat.

Den nuvarande lagstiftningen fungerar väl kring de konfessionella friskolorna. Skolinspektionen granskar dessa skolor på samma sätt som andra skolor och deras studieresultat ligger påtagligt över rikssnittet. De konfessionella skolorna utgör samtidigt en liten del av landets totala antal skolor.  De är 71 till antalet och är fördelade på 59 stycken kristna, elva muslimska och en judisk skola. Att låta eventuella missförhållanden på en islamisk skola i Stockholm dra undan mattan för alla de andra är helt oproportionerligt. Skolinspektionens tillsyn måste vara noggrann och missbruk ska man slå ned på. Kollektiva bestraffningar gynnas däremot ingen av.

Avslutningsvis bjuder detta även in till några mer filosofiska reflektioner:

– Den värdegrund som gäller i den kommunala skolan, Lgr 11, är själv inte ickekonfessionell utan slår fast att den etiska utgångspunkten är ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Passerar ens den kommunala skolan civilministerns nålsöga?

– Flera av de populära pedagogikerna är religiöst inriktade. I det undervisningschema som utformades av Maria Montessori fanns tid avsedd för bön varje dag. Hade detta inslag räckt för att porta Maria från att bedriva sin pedagogik i dagens Sverige? Waldorf-pedagogiken, som utvecklades av Rudolf Steiner antroposofins grundare, har tydligt religiösa drag. Hur förhåller sig Socialdemokraterna till detta?

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se