Brev i tid – viktig för både medborgare och företag

Regeringen ändrar nu lagen kring postförsändelser. Från att lagen tidigare krävt att postleverans inom landet ska ta ett minst dygn ändras nu lagen till att kräva leverans inom minst två dygn. Detta samtidigt som kritiken mot det statsägda bolaget antagligen aldrig varit större.

Regeringen, och Peter Erikssons, motiverar detta med att posten nu visserligen blir långsammare men att leveransen i fortsättningen förhoppningsvis ska bli säkrare. Det man kan läsa sig till är att Eriksson med detta framförallt avser är den juridiska säkerheten. Inte att breven verkligen kommer fram, inte att servicen blir bättre för medborgarna. Det han menar är att antalet brev som har kommit fram i tid tidigare varit så lågt att man brutit mot lagen. Genom en lagändring hoppas regeringen nu istället att mer post ska komma fram inom den tid som lagen kräver.

Detta kan knappast vara en rimlig strategi. Kritiken har stigit kraftigt på sista tiden, och sällan har nog så många varit missnöjda med punktligheten i postens leverans av brev och paket. Att den offentliga postgången fungerar väl är ett allmänintresse. Detta både för privatpersoner och för företagare som behöver få fram det material de skickar i tid. Att hänvisa till e-post och internet är inte heller en hjälp. Samtidigt som mycket material inte går att skicka via internet, kan detta inte tillåtas vara en ursäkt för att ett statligt bolag försämrar sina rutiner.

Likaså är det oklart varför svenska staten ska samäga Postnord med den danska staten. Situationen för verksamheten befinner sig i ett långt mer prekärt läge på den danska sidan gränsen – vilket nu går ut över de svenska kunderna och skattebetalarna. Att verksamheten mellan länderna skiljer sig åt är inte heller konstigt. Ett litet platt land som Danmark har helt andra möjligheter att effektivisera sin verksamhet än ett stort och glesbefolkat land som Sverige. En långt mer framkomlig väg hade alltså varit att separera bolagen och låta respektive land själv välja optimal lösning.

Trots att allt färre personer sänder fysiska brev förblir posten en viktig kommunikationsväg. Att inte ta detta på allvar, och som regeringen investera i snigelpost, kan knappast sägas vara en rimlig framtidsstrategi.

 

 

 

 

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Nystart Alliansen

Situationen inom Alliansen har förändrats hastigt. Och det verkar som att Allianspartiernas politik nu är betydligt mer synkad än den var för bara några månader sedan. Detta är positivt. En stark Alliansregering är en mer trolig garant för att Sverige fortsatt ska ha ett gott företagsklimat och för att förhindra att skattetrycket skenar iväg.

Samtidigt som situationen inom Liberalerna stabiliserats efter att Jan Björklund vunnit maktstriden mot utmanaren Birgitta Ohlsson sitter Ebba Busch Thor säkert politiskt i Kristdemokraterna. Desto mer har det rört på sig inom de två andra borgerliga partierna.

Efter att Ulf Kristersson valdes till moderatledare den 1 oktober, utan någon uppenbar motkandidat, har även nya partitoppar presenterats. Ny ekonomisk-politisk talesperson blir vice partiledare Elisabeth Svantesson, som nu blir Magdalena Anderssons huvudkonkurrent om finansministerposten. Tidigare migrationsminister Tobias Billström blir moderaternas gruppledare i riksdagen.

Under gårdagen presenterade Moderaterna också sin skuggbudget. Denna visar att partiet har flyttat tillbaka fokuset mot mer traditionella moderatfrågor, där den största frågan blir ett nytt jobbskatteavdrag. Om det skulle genomföras skulle det bli det sjätte i ordningen. Likaså vill man avsätta resurser för att korta vårdköer och höja polislöner. Trots att jobbskatteavdraget lanserades av Fredrik Reinfeldt, får utvecklingen i partiet som helhet ses som en återgång till tiden före ”Nya moderaterna”. Moderaternas ekonomiska politik ligger nu återigen närmare de andra borgerliga partiernas.

Även har Centerpartiet genomgått en intressant förändring. Partiet höll i helgen sin partistämma i Malmö och enades om ny politik.  Centerpartiet vill precis som Moderaterna se sänkningar av inkomstskatten. Miljöfrågan var givetvis också prioriterad och Centerpartiet vill nu se skattesänkningar på vindkraft och eldrivna transporter. Mest intressant för Alliansen som helhet är dock Centerpartiets försiktiga förskjutning i migrationspolitiken. Från att tidigare hårt ha försvarat Migrationsöverenskommelsen från 2015, sluten mellan regeringen och de borgerliga partierna, har partiet nu börjat acceptera en mer långsiktig linje. Partiet öppnar nu upp för att prioritera kvotflyktingar, något man tidigare stretat emot inför. Med mycket små steg närmar man sig alltså de andra allianspartiernas migrationspolitisk.

Dessa två parallella förändringar inom Alliansen öppnar upp för en långt bättre möjlighet att samarbeta framöver. Tidigare har det skorrat betänkligt. Jan Björklund talade om möjligheten att samarbeta med Socialdemokraterna och Annie Lööf var den första att blåsa av misstroendeförklaringen mot Peter Hultqvist. Håller situationen i sig, finns alla möjligheter att foga samman en Alliansregering efter valet 2018.

 

 

 

 

Hugo Fiévet
Hugo.fievet@dnv.se

TV-licens, skatt eller ingenting?

Public Service-kommittén ska ha kommit med ett förslag till hur public service ska finansieras i framtiden. Häromdagen läckte Jan Scherman att TV-licensen kan komma att ersättas av en public service-skatt, som ska betalas av alla vuxna med en viss inkomstnivå. Enligt Scherman kommer skatten vara försiktigt progressiv med ett tak som motsvarar drygt hälften av dagens licensavgift.

För finansieringen av Public Service är en skatt att föredra framför dagens licensavgifter. En skatt garanterar intäkter och minskar beroendet av att Radiotjänsts 300 medarbetare lyckas dra in de nödvändiga pengarna varje år. Höga chefer på SVT och SR har länge föredragit finansiering via licensavgifter med motiveringen att det säkrar public service oberoende gentemot politikerna. Kommitténs förslag är att oberoendet ska säkras genom att ingen från regering, departement eller riksdag ska kunna rekryteras till styrelserna i SVT, SR eller UR.

Så är alla problem ur världen nu? Svaret beror på vad man egentligen tycker är public service problem. Gissningsvis är gemene man inte så oroad över att SVT ska bli mer politiskt färgat. Tvärtom så ifrågasätts snarare det så kallade ”oberoendet” i rapporteringen. Många anser att rapporteringen i SVT är alldeles för vänstervriden och politiskt vinklad redan idag. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på journalisternas politiska sympatier.

Ett problem för public service är att man inte vet vilket ben man vill stå på, eller vilken USP man vill marknadsföra. Å ena sidan används argument som att SR och SVT är livsviktiga i sin roll att förmedla ”samhällsinformation”. Å andra sidan vet man ju mycket väl att samhällsinformationen, i form av nyheter, granskningsreportage och direktsändning från Riksdagen, skulle kosta svenska folket blott en spottstyver i skattepengar.

För att kunna motivera en hög skattesats/licensavgift måste man helt enkelt satsa på svindyra sporträttigheter, melodifestivaler och HBO-serier (som HBO Nordics kunder redan betalar för via ett separat abonnemang). SVT köper alltså in program som kommersiella kanaler vill sända, från produktionsbolag som också säljer till privata marknaden. Detta är ett slöseri med skattepengar och snedvrider konkurrensen. Och för det vill man ha rejält betalt från hushållen, som inte har något val utan måste hosta upp pengarna till Radiotjänst.

För ett hushåll kostar public service ungefär lika mycket som två streamingtjänster tillsammans. Är det ett pris som gemene svenskt hushåll är berett att betala? Knappast. Och det verkar inte public service tro heller. För det är ju inga som helst problem att göra SVT till betalkanaler. Då skulle man verkligen se vilka som var beredda att betala för programmen. En kanal med ”samhällsinformation” skulle kunna ligga kvar i det så kallade marknätet. Eller så sparar man bara P1 för det ändamålet.

Att ändra finansieringsformen från licens till skatt ändrar tyvärr inte på faktumet att svenska folket även fortsatt måste betala för kanaler som de inte vill betala för. Den stora ändringen är att de som idag undanhåller sitt TV-innehav från Radiotjänst kommer tvingas betala i framtiden. För möjligheten att stänga ned SVT för de som inte betalar är ju inget alternativ som politikerna vill debattera…

Adam Rydström

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

En väntad, och felriktad, S-budget

Idag har den nya socialdemokratiska budgeten för 2018 presenterats. I mycket är det en typisk modern socialdemokratisk budget. Med allt vad detta innebär.

Magdalena Andersson väljer som tidigare att fortsätta en linje med en mycket expansiv ekonomisk politik. Hela 40 miljarder ökar utgifterna med. Detta trots varningar från Konjunkturinstitutet att reformutrymmet antagligen är långt mindre än vad regeringen antar.

Det genomgående draget är att skatten höjs. Regeringen höjer skatten på sparande, t.ex. blir det nu dyrare att ha investeringssparkonton. Likaså höjer man skatten för utlandssvenskar. Framförallt för utlandsboende pensionärer. Likaså höjer regeringen förmånsvärdet på bilar. Flygskatten blir också kvar i förslaget. Med andra handen sänker regeringen två skatter. Dels för pensionärer överlag. Dels gör man en skattereduktion i sjuk- och aktivitetsersättningen.

Även om sänkningen av pensionärsskatten är positiv är regeringens tendens tydlig. Sparande missgynnas. Förbättringar för företagare lyser helt med sin frånvaro. Stefan Löfvén och Magdalena Andersson enda egentliga intresse verkar vara att öka konsumtionen i Sverige – med hopp om att så länge som möjligt hålla kvar högkonjunkturen.

Det andra som kan sägas är att budgeten massivt ökar bidragen och transfereringarna. Bostadstilläggen höjs, underhållstödet utökas och studiemedlet skrivs upp ytterligare. Dessa prioriteringar är mycket märkliga. Välfärden i Sverige står inför stora utmaningar. Problemet är dock inte främst transfereringarna utan personalrekrytering till sjukvård, polis och försvar. Regeringen väljer visserligen med sin expansiva politik att förstärka även här – men huvudfokuset ligger någon annanstans.

Fokus ligger långt från statens kärnverksamhet i bred bemärkelse. De områden där svenska folket främst vill se en upprustning är inom lag och ordning samt sjukvården. Istället riktar regeringen sina investeringar på ett sätt som inte så lite liknar valfläsk för att värva nya socialdemokratiska väljare.

 

 

 

 

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Valhösten har börjat

Under oktober månad sker två viktiga val i Sveriges närhet som kommer ha stor inverkan på den politiska utvecklingen i Europa framöver.

Först ut är norrmännen som går till valurnorna den 11 september. Den nuvarande borgerliga regeringen ledd av Erna Solberg har goda chanser att bli omvald. Regeringen är en koalitionsregering mellan Høyre (motsvarar Moderaterna) och Fremskrittspartiet som kan liknas vid svenska Ny Demokrati – en blandning av en ekonomiskt liberal politik med en mycket restriktiv migrationspolitisk. Den sittande regeringen stöds även i parlamentet av Venstre (motsvarande Liberalerna) och Kristelig Folkeparti (motsvarande Kristdemokraterna.) Precis som i Sverige är socialdemokraterna, Arbeiderpartiet, traditionellt det största partiet i norsk politik och har varit så sedan den allmänna rösträttens införande. I år ser det dock ut att kunna bli en ändring. Även om Arbetarpartiet i majoriteten av mätningarna leder marginellt över Høyre ligger de mycket jämnt i mätningarna.

Det norska valet blir, trots att Norge inte är med i EU, viktigt även för Sverige. Speciellt den infekterade frågan om migrationen, extra aktuell efter turerna kring den norska invandringsministerns besök i Rinkeby, kommer att ge ett avtryck även i Sverige. Hur kan en framtida svensk regeringskoalition egentligen se ut? Och går ens Fremskrittspartiet att jämföra med Sverigedemokraterna? Hur det går för den borgerliga sidan och socialdemokraterna i Norge kan även bli en temperaturmätare inför utvecklingen i Sverige om ganska precis ett år.

Veckan efter det norska valet, går även Tyskland till val den 24 september. Den politiska situationen i Tyskland skiljer sig visserligen på många sätt från den svenska, samtidigt som Tyskland också visar på konstellationer som kan komma att bli möjliga i Sverige. Sedan förra valet 2013 har de tyska kristdemokraterna regerat tillsammans med socialdemokraterna i en storkoalition. Även om samarbetet har fungerat långtifrån smärtfritt visar det att denna typ av lösningar samtidigt är möjliga.

Vad är då valprognosen? Det mesta tyder på att Angela Merkel och kristdemokraterna kommer att vinna valet. Efter en stark nedgång under sommaren 2015, framförallt i spåren av förbundskanslerns hantering av flyktingkrisen, dök hennes parti kraftigt. Parallellt med det steg nyskapade Alternativ für Deutschland, ett invandringskritiskt parti till höger om kristdemokraterna. I slutet av 2016 lanserade även socialdemokraterna Martin Schulz, den tidigare talmannen i Europaparlamentet, som sin kandidat inför valet.

Under sommaren har dock situationen till stor del återgått till det normala i tysk politik. Angela Merkel har tagit igen väsentligt bland de förlorade väljarna, Schultz-effekten uteblev och AfD har stabiliserats på kring 8%, vilket förvisso skulle ta dem in i förbundsdagen, men siffrorna är långt under opinionssiffrorna förra året på kring 15%. Valet i Tyskland visar således att stabilitet efterfrågas och att tyskarna verkar ha en fundamental tilltro till Angela Merkel trots den omfattande turbulensen de gångna åren. För Europa som helhet innebär det även en säkerhet för EU-projektet, vilket svajat betänkligt efter Brexit och flyktingkatastrofen.

Prognoserna inför det norska och tyska valet pekar alltså åt olika håll vad gäller koalitionsregeringars framtid och EU-projektets attraktivitet. Vad vi vet är dock att bägge valen kommer sätta ett stort avtryck inför och efter det svenska riksdagsvalet 2018.

 

 

 

 

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Dans à la Löfvén

I lördags meddelande regeringen att man delvis backar från sitt budgetförslag. Nu vill man inte längre strama åt brytpunkten i den statliga inkomstskatten och förändra 3:12-reglerna. Detta är ett mycket välkommet besked som Den Nya Välfärden jobbat hårt för.

När det kommer till flygskatten väljer man dock att att gå vidare, men mildrar förslaget något och sänker den föreslagna skattesatsen med ungefär en tredjedel. Den Nya välfärden har tidigare skrivit om de negativa konsekvenserna av denna skatt och varför den inte borde genomföras alls.

Det kan samtidigt noteras att regeringen Löfven utvecklat en märklig fotföring när det kommer till hur hans regering väljer att föra i det politiska spelet.

När oppositionen hotar med att mistroendeförklara tre av hans ministrar väljer han att sparka två av de tre utpekade ministrarna.

När oppositionen hotar med fler misstroendeförklaringar väljer regeringen att slopa två av de tre kritiserade skatteförslagen i budgeten.

Regeringen går sedan vidare med en flygskatt som nu reducerats något.

Stefan Löfvén måste berömmas för sitt skickliga politiska manövrerande i ett osäkert parlamentariskt läge. På samma gång lämnar hans ekonomiska piruetter mycket övrigt att önska. En långt bättre politik hade varit att regeringen förde fram ekonomiska reformer som skapade bättre förutsättningar för Sveriges ekonomi och företagare.

 

 

 

 

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Visst har Bejnamin Dousa rätt om skolan

I söndags kritiserade Moderata Ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa i en artikel i Dagens Nyheter sitt eget partis handfallenhet inför svensk skolas problem. Kritiken kan dock riktas mot långt fler än det egna partiet, och på avgörande punkter bör Sverige ta till sig av hans kritik. Detta kan jag intyga då jag personligen både studerat svensk lärarutbildning utifrån – men också gått den.

Utvecklingen inom svensk skola har alldeles för länge gått i fel riktning, något som inte bara skadar eleverna själva utan även Sveriges framtid som kunskapsnation och relevant ekonomi i världen.

Dousas kritik av svensk lärarutbildning är berättigad. För att eleverna ska kunna tillgodogöra sig sin utbildning på ett bra sätt är inget mer avgörande än att undervisningen leds av ämneskunniga och engagerade lärare. Problemet med den svenska lärarutbildningen är flera. Pedagogikämnet har kört fast i att läsa forskning som gjordes för nästan hundra år sedan, värdegrundsarbete tar upp alldeles för mycket plats i förhållande till didaktik och ämneskunskap och studietakten är låg. En av nycklarna till att ordna upp svensk grund- och gymnasieskola framöver kommer vara att få ordning på lärarutbildningarna.

Pedagogikämnet och läroplanerna måste förnyas. Som Dousa påpekar finns idag omfattande kunskap från naturvetenskapen att applicera inom pedagogiken, något som inte alls syns inom lärarutbildningarna. Kunskaperna om hur hjärnan fungerar i praktiken har funnits länge, bara att de inte har tillämpats inom pedagogiken i någon större omfattning. Kanske har detta att göra med att resultaten i hög grad gör upp med många av de dominerande idéerna inom modern pedagogik? Forskningen från naturvetenskapen visar t.ex. att katederundervisning är den bästa metoden för inlärning och att tekniska hjälpmedel för eleverna, som t.ex. datorer, oftare stjälper än hjälper undervisningen.

Avslutningsvis är de balanserade synpunkterna på friskolereformen och valfriheten hjälpsamma. Valfriheten inom välfärden är här för att stanna, och ytterst få vill tillbaka till närhetsprincipen där eleverna tvingades gå på en skola bara för att de råkade bo nära den. Med detta sagt, kan inte skolan behandlas som att det vore vilken marknad som helst. Alla aktörer ska inte få starta skola och utvärderingarna av betyg och uppföljningar kan inte göras av friskolorna själva. Idag finns redan Skolinspektionen som gör ett bra arbete, men för att säkra kvaliteten och konkurrens på lika villkor borde sådant som externt rättade prov vara en självklarhet.

Det är hög tid att reformera svensk skola. Modern forskning måste få påverka utbildningen i högre grad och valfriheten måste säkras genom ett mer reglerat system än dagens. Gjordes detta skulle utvecklingen antagligen kunna vändas ganska snabbt.

 

 

 

 

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Bra rutat av Alliansen – misstroendeförklara ministrarna

I morse klockan 09.00 tillkännagav Alliansen att man kommer rikta en misstroendeförklaring mot tre av statsråden i regeringen Löfven – Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist. Några timmar senare säkrades majoritet i riksdagen genom att Jimmie Åkesson bekräftade att han också vill se att de tre statsråden skiljs från sina uppdrag.

Beslutet att misstroendeförklara är rätt och rimligt.

Skandalen vid Transportstyrelsen i sig är stor nog. En generaldirektör väljer medvetet att göra avsteg från lagen. Här finns inget utrymme för att skylla på haveri, klumpighet eller lättja. Ledningen för Transportstyrelsen valde, trots protester från både modiga medarbetare och externa organ, att gå vidare. Trots att man visste att det man gjorde var olagligt. Här borde ansvariga statsråd ha agerat stenhårt och omedelbart visat att om en myndighetskultur finns där avsteg från lagen tolereras, måste den dras upp med rötterna omedelbart. Att som statsministern tala om ”traditionell myndighetskultur” och liknande duger inte som förklaring.

De politiska turerna efter själva haveriet på myndigheten har dock förvärrat situationen ytterligare. Framförallt har regeringens förvirrade agerat visat på mycket bristande samordning internt. Statsministern valde inte att kommentera händelsen för än flera dagar efter att den läckt ut. Ansvariga statsråd hade antingen undanhållit informationen från statsministern, från varandra eller både och. Statsministerns presskonferens gjorde inte heller händelseförloppet mera tydligt för medborgarna. Vad som egentligen hände på regeringskansliet kommer vi kanske aldrig att få veta.

Av alla dessa skäl är det befogat av Alliansen att rikta en misstroendeförklaring mot de tre berörda statsråden.

Vad har då Socialdemokraternas respons blivit? Från flera håll har hörts att haveriet på Transportstyrelsen skulle ha att göra med upphandlingen av IT-tjänster. Detta argument håller inte någonstans. Ingenstans har framkommit att dessa IT-tjänster inte skulle gå att upphandla, och enligt SÄPO:s rapport ska också haveriet tillskrivas myndighetens faktiska agerande – inte upphandlingen i sig.

Socialdemokraterna kan inte heller friskriva sig beslutet att upphandla tjänsterna.  Tillsammans med den dåvarande borgerliga regeringen röstade man för att ”outsourcingen” av IT-tjänsterna skulle genomföras. De partier som kan friskriva sig från beslutet är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som inte röstade för. Och bägge dessa har ställt sig positiva till misstroendeförklaring. Jonas Sjöstedt var tydligen med att ett sådant förfarande inte kan uteslutas.

Beslutet att misstroendeförklaring de tre statsråden är välkommet.

 

 

 

 

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

 

Har Sverige en handlingsplan om överstatligheten knackar på dörren?

Efter eurokris, flyktingkris och Brexit-omröstning verkade drömmen om att fördjupa samarbetet inom den Europeiska unionens ha skjutits på framtiden. Många var överens att det behövdes en period av reflektion över projektets framtid. Sedan valet av Emanuel Macron som fransk president i maj har integrationsplanerna dock fått förnyad aktualitet. Och det kan gå snabbt. Frågan är om svensk politik är beredda på en våg av nya centraliseringskrav?

Frankrikes Emanuel Macron har som utlovat snabbt skridit till verket på de två områden där han lovat att han ska engagera sig. Den ekonomiska politiken och europapolitiken – två områden som till stor del går hand i hand. På det senare området har han nu inlett förhandlingar med Tyskland och Angela Merkel samt utställt en lång rad centraliseringslöften.

Listan på sådan makt han vill överföra till EU är omfattande. Han har inte bara tidigare föreslagit ett gemensamt försäkringssystem för EU utan vill idag också verka för en europeisk finansminister och en egen budget för eurozonen. Bara det första förslaget är mycket drastiskt då de olika europeiska ländernas försäkringssystem skiljer sig mycket kraftigt från varandra. Att Sverige t.ex. saknar minimilöner är en påtaglig skillnad. Från svensk sida har dock både regeringen och Liberalerna ställt sig positiva till en europeiska social pelare, vilket i klarspråk betyder omfattande samordning och regleringar av EU:s medlemsländernas socialpolitik. När det väl kommer till kritan torde dock få svenska politiker vara villiga att överge den svenska modellen för att Bryssel begär det.

De stora förändringarna detta kan innebära skulle dock framförallt röra Europas ekonomi. Macron vill se en utveckling mot en gemensam europeisk finanspolitik. Den franske presidenten pekar tydligt utan den nuvarande europeiska finanspolitiken som ett problem. Samtidigt som det finns högt satta krav är uppföljningen och samordningen mycket begränsad. I detta är det svårt att inte ge honom rätt. Den nuvarande situationen fungerar inte tillfredställande. Problemet är bara att den demokratiska legitimiteten för att drastiskt utöka unionens makt helt saknas. I fallet Sverige blir det extra tydligt.

Opinionen i Sverige är tydligt positiv till ett medlemskap i den Europeiska unionen. Samtidigt är detta medlemskap på intet sätt ovillkorat. Svenskarna har blivit mer EU-kritiska de senaste åren. Förra året svarade bara 39% att de är direkt positiva till medlemskapet, medan 21% anser att det är dåligt. Den grupp som tydligast ökat var de som inte längre hade en säker uppfattning i frågan. Samtidigt ligger motståndet mot valutasamarbetet fortsatt på mycket höga nivåer, och inget svenskt politiskt parti driver idag aktivt frågan om att införa euron i Sverige.

Frågan är hur svenska politiker är förberedda på en eventuell ny våg av EU-centralisering? Svaret är tyvärr – inte så mycket alls. Det socialdemokratiska utrikesdepartementet prioriterar starkt FN-frågor och feministisk utrikespolitik, samtidigt som Sveriges roll i den europeiska unionens har försvagats.  Det börjar bli hög tid för regeringen och riksdagen som helhet att förbereda sig på att en drastisk federalsering av EU kan ligga i framtiden. Det är alltså dags att en allvarlig debatt om Sveriges roll i det framtida EU startar omgående.

 

 

 

 

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

Dags för en jämnare moms på kultur

Det är skillnad på kultur och kultur, i alla fall när det kommer till momsen. Beroende på kulturform varierar momsen mellan 6 och 25 procent. Detta är inte rimligt. Politiken ska inte avgöra vad som är bra kultur genom skattesystemet, utan skapa bra villkor för alla kulturutövare och producenter. Det börjar bli hög tid för regeringen att prioritera en jämnare och lägre kulturmoms. Medan standardmomsen i Sverige ligger på 25 procent ligger momsen för några utvalda former av kultur på 6 procent. Försäljning av tryckta böcker och ljudböcker på CD har en momssats på 6 procent.

Försäljningen av e-böcker och ljudböcker via fil och för nedladdning har däremot en momssats på 25 procent. Det som Skatteverket klassar som mer avancerade teckningar har 6 procent, medan skisser har 25 procent. Momsen för dansevenemang ligger på 25 procent medan momsen för rena musikevenemang ligger på 6 procent. Gränserna mellan dessa är inte bara godtyckliga vad gäller hur det ska bedömas, utan även svåra att motivera utifrån skattesynpunkt. Under Alliansregeringens tid motionerade ett flertal riksdagsledamöter om frågan. Inget har dock ännu hänt på området i Sverige.

Den 16 juni behandlades frågan om EU:s momssatser relaterade till e-böcker av Europeiska rådet. Detta utan att man kunde nå fram till en kompromiss om hur EU:s framtida momsdirektiv skulle se ut. Sverige har därför ingen anledning att stanna, utan kan själva harmonisera kulturmomsen på de områden där så är möjligt. Den nuvarande regeringen har med kulturminister Alice Bah Kuhnke även lovat att åtgärda detta och man borde därför ta tillfället i akt och agera. En reform skulle innebära flera positiva effekter. En lägre kulturmoms överlag skulle underlätta för både kulturutövare och kulturkonsumenter.

Detta skulle göra att fler får ta del av kulturen och på ett lättare sätt. Mycket av det regelkrångel som finns kring att avgöra vilken momssats som bör tillämpas på ett visst område skulle likaså försvinna. Den kulturella och tekniska utvecklingen gör likaså att systemet snabbt blivit föråldrat. Försäljningen av e-böcker ökar och nya möjligheter att distribuera kultur över internet skapar ett tryck på reformer. Eftersom nya kulturformer uppstår ständigt och det är på sikt inte möjligt, eller önskvärt, att Skatteverket ska anpassa sina regler efter varenda förändring på kulturområdet genom att framställa olika momssatser. Det nuvarande systemet för kulturmoms har därför spelat ut sin roll. Regeringen borde omgående prioritera en lägre och harmoniserad kulturmoms. Detta skulle inte bara underlätta för producenter och konsumenter av kultur utan skapa ett klart enklare momssystem än dagens.

 

 

 

 

Hugo Fievet
Hugo.fievet@dnv.se