Nu räcker det!

Coronaviruset har fått Sverige att tvärnita.
Många företag har redan varslat eller sagt upp personal på grund av arbetsbrist. Det handlar om tiotusentals jobb. Och fler kommer bli uppsagda framöver.

Regeringens stimulanspaket räcker inte långt. Privata banker har redan sagt att de inte kommer att använda sig utav de 500 miljarder kronor som Riksbanken vill låna ut via dem. Företag som behöver låna pengar skulle ändå inte ha fått låna eftersom bankerna inte vill ta risker. I dagsläget vet ingen exakt hur permitteringsstöden kommer fungera eller påverka företagen. Hur sjuklöneansvaret fungerar i praktiken är inte heller klarlagt. Stimulanspaketet har inte gjort mycket för att lugna småföretagare.

”Vi måste första allvaret” sa Kerstin Hessius, Vd:n för tredje AP-fonden i gårdagens Aktuellt.
Hon varnar för att Sverige riskerar att hamna i en depression som liknar 20-talets Tyskland eller 30-talets USA, med en arbetslöshet på uppemot 40%…

Jag har sagt det förr men det måste sägas igen: Det finns ett liv efter Corona. En ekonomisk depression kommer orsaka större skada än vad viruset någonsin mäktar med. Vi måste kunna finansiera sjukvården även efter att pandemin lagt sig och det låter sig inte göras om närmare halva befolkningen saknar arbete. Ett ruinerat land kan inte betala för sjukvård över huvud taget.

Vi måste sansa oss. Sverige bör inte bekämpa smittan till varje pris. Coronasmittan är inte zombieapokalypsen. Mänsklighetens överlevnad står inte på spel, även om massmedia vinklar det så. Åtgärderna Sverige vidtar måste därför vägas mot annat än bara smittspridning.

Självklart ska vi försöka ”platta till kurvan” så gott det går. Men om detta innebär att Sverige står still i månader, eller kanske uppemot ett år så är det inte värt det. Punkt!

Åtgärder som skolstängningar och reseförbud bygger på mycket osäker vetenskap. Vi vet inte om de hjälper eller om de är verkningslösa för att minska smittspridningen. Det vi däremot vet är att åtgärderna som politikerna genomför och den oro som sprids har mycket negativa konsekvenser för ekonomin och jobben.  

Osäkerheten måste skingras. Företagen måste veta hur lång tid de förväntas härda ut. Regeringen måste fastställa ett datum eller åtminstone klargöra vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att restriktionerna ska lyftas och rekommendationerna gällande isolering slopas.

Företagen måste ha stöd för att klara sig igenom denna kris. Stödpaketet regeringen lanserade är inte tillräckligt. Företagen kan inte låna sig igenom krisen. Anstånd med skatteinbetalningar bör ersättas av ett slopat krav på skatteinbetalningar. Dessutom bör regeringen skyndsamt ta över en stor del av företagens kostnader, exempelvis genom kraftiga lönesubventioner.

Staten måste se till att människor som tillhör riskgrupper får all hjälp de behöver för att kunna isolera sig medan resten av befolkningen bygger upp en flockimmunitet.

Inte minst behöver vi ta ett steg tillbaka och tänka på vad det egentligen är vi håller på med. Hur reagerar vi och resten av världen på pandemier under vanliga år? En vanlig säsongsinfluensa som sprider sig över jordklotet kan döda uppemot 650 000 människor. I Italien kan 20 000 dö av influensan under en säsong, betydligt fler än de 3 400 som hittills dött till följd av Covid-19. Men då är det ingen politiker som skriker i högan sky och kräver total nedstängning och inställda evenemang. Så varför är politiker beredda att kasta förnuftet överbord och drabbas av panik just nu?

Är vi så fredsskadade att vi inte kan väga risker mot varandra? Att vi inte klarar att prioritera i svåra tider eftersom vi låter paniken ta över? Att hysteriska politiker väljer att visa handlingskraft genom att efterapa åtgärder som saknar vetenskapligt stöd?

Under andra världskriget framställde brittiska regeringen den numera berömda affischen med texten ”Keep Calm and Carry On”. Affischen användes aldrig i någon större utsträckning, men budskapet är mer aktuellt än någonsin under efterkrigstiden. Vi kan inte låta Coronasmittan stänga ner vår ekonomi. Smittan ska inte tillåtas krossa vårt välstånd, vår välfärd eller våra företag.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Företagen behöver hjälp nu!

Europas ledare är stressade. Coronapandemin har lett till åtgärder som man tidigare förknippade med krig eller möjligtvis en zombieapokalyps. Huruvida åtgärderna är rätt eller fel går inte att recensera i skrivande stund. Men med det sagt så står det i alla fall klart att företag i Sverige kommer att påverkas av pandemin. En del företag kommer att drabbas extremt hårt. En del företag har redan tvingats varsla halva personalstyrkan.

Viruset är vad det är. Många kommer bli smittade, kanske en majoritet av befolkningen redan i denna våg. Det är kanske troligt, oavsett karantän, stängda skolor eller stängda gränser.

För en politiker så kan drakoniska skyddsåtgärder verka vara en bra idé eftersom de visar på handlingskraft. Det är bättre att ta i för mycket nu för att slippa ta en diskussion i framtiden om huruvida man agerade för slappt och därför orsakade onödiga dödsfall.

Men samtidigt kan en ledare inte bara ta hänsyn till sig själv och opinionen. En ledare måste ta ansvar för sitt folks framtid. Det finns ett liv efter coronapandemin. Våra ledare måste tänka på vilket samhälle vi ska ha efter att pandemin lagt sig. Ska vi komma ur pandemin med en ekonomi i spillror, med otaliga konkurser och massarbetslöshet? Eller ska vi komma ur pandemin med en ekonomi som är lite skadeskjuten men i huvudsak intakt? Med ett näringsliv som härdat ut en liten recession men som i det stora hela är rustad att sätta hjulen i rullning och producera på samma nivåer som innan pandemin bröt ut.

Att minska takten i smittspridningen gynnar sjukvården. Men åtgärderna som syftar till att minska smittspridningen kan samtidigt få förödande konsekvenser för alla andra sektorer i samhället. Regering och riksdag måste bestämma sig redan nu. Det finns ingen tid att spilla. Om våra politiker inte ser till att företagen får undantag, stöd och lättnader under denna pandemi riskerar vi konsekvenser som är långt värre än de Covid-19 orsakar.

Redan nu bör följande förslag genomföras:

Slopa sjuklöneansvaret
Regeringen vill att alla som uppvisar symptom som kan tyda på Covid-19 ska stanna hemma i två veckor. I dagens prekära läge ska företag inte behöva ta kostnaden för två veckors sjukskrivning. Låt Försäkringskassan ta över kostnaden från första sjukdagen.

Slopa arbetsgivaravgifter och preliminärskatt
Regeringens förslag om anstånd med betalning av arbetsgivaravgifter och preliminärskatt för två månader räcker inte. Oerhört många företag kommer att drabbas av försenade leveranser, sjuk personal, problem med krediter och likviditet. Anstånd antyder att företagen ska ta igen förlusterna i ett senare skede, något som är ytterst osäkert. I detta läge är det därför bäst att slopa kravet på inbetalning av arbetsgivaravgifter och preliminärskatt en månad i taget.

Kompensera företag som lider förluster på grund av restriktioner och reseförbud
Många näringar har fått avbokningar eller tvingats ställa in evenemang på grund av politiska beslut de inte kan rå över. Dessa företag bör bli kompenserade för intäktsbortfallet så snart som möjligt. Regeringen bör snabbutreda hur dessa företag kan kompenseras för inkomstbortfall under kommande månader och finna ett sätt att ersätta företagen för att säkra deras överlevnad och förhindra uppsägningar på grund av arbetsbrist.

Säkra krediter och lån till företag
När hela Europa stänger ner ökar oron och osäkerheten. Regeringen har redan nu lovat 500 miljarder kronor till privata banker för att företag ska kunna låna pengar billigt under krisen.
Regeringen måste dock se till att även små företag får ta del av lånen.
Historiskt har bankerna varigt ovilliga att låna ut pengar till små företag. Och när de väl gjort det har räntan varit orimligt hög.

När nu bankerna fått regeringens och riksbankens förtroende att stimulera ekonomin och bevilja lån så måste regeringen även se till att pengarna kommer småföretagen till del. Stimulansen får inte bara bli en livboj åt bankerna på alla andra företags bekostnad. Om bankerna visar sig vara ovilliga att låna ut pengar till livskraftiga bolag så får staten se till att pengarna förmedlas via kanaler som staten kan kontrollera.

Hur ska detta finansieras?
Staten kan låna till extremt låg ränta. Lån ökar statsskulden men ökar inte skattebetalarnas börda på kort sikt. Om en ökad statsskuld kan förhindra att livskraftiga företag går i konkurs så är det en bra lösning på kort sikt.

Jag har full förståelse för att politiker inte vill öka skuldbördan. Om politikerna måste prioritera bör därför små företag med upp till 30 anställda få ta del av åtgärderna i första skedet.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Vi är annorlunda

I dag släpps vår tidning. Den speglar vårt arbete för ett bättre företagarklimat och ett bättre Sverige.
I tidningen kan man läsa om klassiska företagarfrågor såsom sänkta arbetsgivaravgifter och minskat regelkrångel, men även om samhällsproblem som berör företagare och allmänheten i stort.

Bläddrar man i tidningarna som vi publicerat de senaste åren och så märker man att lag och ordning, samhällskontraktet och invandring tar upp mer och mer plats i tidningen. Det beror inte på att de problem som stod i fokus för 30 år sedan är lösta. För så är det absolut inte. Som en företrädare för företagare har vi mycket kvar att uträtta gällande skattetryck, LAS, sjuklöneregler och administrativ börda. Och myndigheter snedvrider konkurrensen, precis som tidigare. Men utöver dessa problem så har det tillkommit nya problem, som tyvärr inte får så mycket uppmärksamhet av andra företagarorganisationer.

Det skjuts med automatvapen på öppen gata. Bombdåd sker nästan dagligen. Grova överfallsvåldtäkter gör att kvinnor inte vågar gå ut på kvällarna. Ungdomar rånas under förnedrande former. Företagare blir rånade, bestulna, hotade och misshandlade. Och majoriteten av dessa brott kan härledas till att Sverige under årtionden bedrivit västvärldens generösaste migrationspolitik.

Rapporten ”Invandring och brottslighet – ett trettioårsperspektiv” redogör för misstänkta gärningsmäns ursprung. Personer med utrikes bakgrund står för en majoritet av brotten i absoluta tal. Att det förhåller sig så är ingen munter läsning. Det finns ingen belåtenhet i att kunna säga ”vad var det jag sa”. Tvärtom så är det deprimerande att våra politiker har låtit det gå så långt. Att de inte valde ett annat sätt att hjälpa människor i nöd. Ett sätt som skulle kunna hjälpa fler för mindre skattepengar och ett sätt som inte ledde till att brottsligheten ökade i Sverige.

Vi på Den Nya Välfärden pratar med tusentals företagare varje månad. Vi vet att småföretagare är politiskt intresserade. De har en mycket bra arbetsmoral. De är sociala och nyfikna människor som är öppna för förändring. Men de är bekymrade över samhällsutvecklingen. Och det är jag också. Därför kommer jag fortsätta att opinionsbilda i frågor som våra stödföretagare vill att vi ska driva, även om andra företagarorganisationer fortsätter låtsas att året är 1989.

 

 

 

 

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Bensinupproret och klassföraktet

Bensinupproret har växt explosionsartat. Nu samlar Facebookgruppen 657 000 medlemmar. Jämför detta antal med Centerpartiet, som hade 557 500 väljare senaste riksdagsvalet. Eller Miljöpartiet, som knappt fick 286 000 röster.

Politiker och tyckare verkar ha tagits på sängen av den stora uppslutningen bakom gruppens krav. För etablissemanget har, som så ofta, svårt att förstå hur vanligt folk tänker och tycker.

Att Sverige har höga drivmedelspriser är ett faktum. Det är också ett faktum att de höga priserna beror på en hög beskattning. Ytterligare ett faktum är att väldigt många människor, en stor majoritet av alla som bor utanför våra största städer, är helt beroende av bilen för sin överlevnad.

Den så kallade klimatpolitiken har blottlagt en för många okänd sida hos våra folkvalda. Det officiella narrativet är att liberaler och konservativa tjänar kapitalet och att vänstern står på arbetarnas sida. Men i verkligheten har rollerna förbytts. Idag är det snarare vänstern som står för ett illa dolt klassförakt. Som för en politik som missgynnar just de människor som de påstår sig företräda.
Det höga bensinpriset drabbar den ensamstående mamman som måste vända på slantarna.
Det drabbar också småföretagaren som måste använda bilen i jobbet. Det drabbar skiftarbetaren som behöver ta sig till och från jobbet nattetid, när kollektivtrafiken slutat gå. Och landsbygdsborna, som förväntas hålla truten och inse sin påstådda skuld i klimatfrågan.

För våra politiker vet mycket väl att Sverige är ett litet land och att våra koldioxidutsläpp knappt ens påverkar på marginalen. Ungefär två promille av världens koldioxidutsläpp härstammar från Sverige. Vi har världens mest koldioxideffektiva ekonomi. Men för politikerna är detta ingenting positivt. De vill ju visa handlingskraft. De måste identifiera ett problem, finna syndaren och tvinga denne att botgöra.

Och om syndaren inte finns på hemmaplan så får man helt enkelt peka ut någon. För någon måste straffas för att bota våra påstådda synder. Landsbygdsbefolkningen och bilisterna får bära korset. Och om dessa grupper motsätter sig får man helt enkelt hitta på ett begrepp som förminskar dem. Exempelvis ”vita män”.

I längden slår höga drivmedelsskatter mot alla. Men de välbesuttna innerstadsbor som utgör vänsterns och miljöpartiets huvudsakliga väljarbas påverkas minst av alla. De klarar sig oskadda eftersom de kan åka både tunnelbana och buss, dygnet runt. Och när de inte behagar åka kollektivt så betalar de gärna taxin från Stureplan till Södermalm. Drivmedelsskatter är helt enkelt inte ett stort problem för den övre medelklassen i city. I deras värld är bensinpriset bara ett problem för lantisar och arbetare. Sådana där människor som röstar på fel partier.

Ett sådant förhållningssätt är inte konstruktivt. Det skapar bara motsättningar och ilska. Politikerna behöver förmå sig själva att släppa klassföraktet och sänka skatten på drivmedel.

 

 

 

 

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Den allmänna löneavgiften infördes 1995 för att finansiera inträdet i EU. Då låg den på 1,5 procent. Sedan dess har den höjts i omgångar och ligger nu på hela 11,62 procent.

Allmänna löneavgiften är den överlägset största delkomponenten i arbetsgivaravgifterna, större än avgifterna för föräldraförsäkring, arbetsmarknad, efterlevandepension, arbetsskada och sjukförsäkring – tillsammans. Löneavgiften är en dold skatt som saknar kopplingar till försäkringssystemet. Den bör därför avskaffas.

Arbetsgivaravgifternas sammansättning

I figuren nedan redovisas delkomponenterna i arbetsgivaravgifterna.

Arbetsgivaravgifterna syftar till att finansiera försäkringsmässiga förmåner. De senaste tio åren har avgifterna enligt lag uppgått till 31,42 procent av bruttolönen. De fördelar sig enligt följande, från minst till störst:

Varför är den allmänna löneavgiften skadlig?

Genom åren har den allmänna löneavgiften fungerat som en regulator för att bibehålla arbetsgivaravgifterna på en hög nivå. När de försäkringsmässiga avgifterna minskat, till exempel till följd av färre arbetslösa eller färre sjukskrivna, så har den allmänna löneavgiften höjts.

Företagare och arbetstagare har avstått löneutrymme för att finansiera trygghetssystemet i tron om att höga arbetsgivaravgifter också garanterar en generös välfärd i dåliga tider. Men i verkligheten har skatteandelen av arbetsgivaravgifterna ökat markant de senaste tjugo åren. År 2010 låg den allmänna löneavgiften på 6,03 procent, strax över sjukförsäkringsavgiften som då låg på 5,95 procent. Idag har sjukförsäkringsavgiften gått ned till 3,55 procent medan den allmänna löneavgiften närmast fördubblats.

Allmänna löneavgiften är en smygbeskattning!

Arbetsgivaravgifterna har med åren blivit allt mindre försäkringsmässiga och alltmer en bekväm form för politiker att beskatta arbete. Det hade nämligen varit svårt för politikerna att på andra sätt höja skatten på arbete med tio procent, även om detta skett under drygt tjugo års tid. Men eftersom folk i allmänhet har dålig kunskap om arbetsgivaravgifterna har skattehöjningarna kunnat ske i det fördolda, utan protester och med bred konsensus bland riksdagspartierna, som använt intäkterna för att finansiera andra saker än socialförsäkringar.

Den allmänna löneavgiften har använts av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar för att smyghöja skatten eller för att kvitta mot skattesänkningar på annat håll. Till exempel var jobbskatteavdragen välkomna skattesänkningar som applåderades av de flesta. Men väldigt få reflekterade över faktumet att reformen finansierades genom att den allmänna löneavgiften höjdes från 4,4 procent till 9,88 procent.

I år beräknas den allmänna löneavgiften dra in över 200 miljarder kronor. Pengar som kunde ha gått till högre pensioner och generösare socialförsäkringar går rakt in i statskassan istället. Att det förhåller sig så skadar förtroendet socialförsäkringssystemet. För tänk om allmänheten visste att deras arbete beskattas med över 200 miljarder kronor i det fördolda.

Därför bör den allmänna löneavgiften avskaffas:

Det finns flera anledningar till varför den allmänna löneavgiften bör avskaffas. Den undergräver legitimiteten i socialförsäkringssystemet, den stjäl löneutrymme och den minskar efterfrågan på arbetskraft. Politiker är förstås tveksamma att avskaffa smygbeskattningen. Den drar ju in stora summor till statskassan varje år. Därför har vi formulerat svar på politikernas funderingar.

Mindre arbetslöshet om allmänna löneavgiften avskaffas!
Om arbetsgivarens lönekostnad sänks som ett resultat av ett avskaffande så ökar efterfrågan på arbetskraft. Lägre lönekostnader innebär att arbetsgivare kan anställa fler. Alla riksdagspartier är medvetna om att lönekostnaderna påverkar efterfrågan. Det är därför ”växa-stödet” infördes av Socialdemokraterna. Det är därför de borgerliga partierna pratar om inträdesjobb, där arbetsgivaravgifterna slopas i tre år. Det är därför vissa glesbygdsområden i Sverige historiskt haft lägre arbetsgivaravgifter än storstäderna. Och ju fler som arbetar, desto färre bidragstagare och desto fler skattebetalare

Högre intäkter från andra skatter
Kostnaden för allmänna löneavgiften bärs i huvudsak av löntagaren, som avstår löneutrymme för att betala arbetsgivaravgifter. Om den allmänna löneavgiften avskaffades skulle arbetsgivaren, med samma lönekostnad som idag, kunna erbjuda löntagaren en högre lön. Löntagaren skulle förstås betala inkomstskatt på löneökningen och moms på ökad konsumtion. Således skulle ett avskaffande av den allmänna löneavgiften direkt och indirekt generera skatteintäkter som kompenserar för en del av intäktsbortfallet som ett avskaffande innebär.

Är det inte bättre att stärka socialförsäkringssystemet istället för att slopa den allmänna löneavgiften?
Vad skattesänkningar ska användas till är värt att diskutera. Man kan med goda argument föredra en stärkning av socialförsäkringssystemet istället för en skattesänkning på 11,62 procent. Till exempel skulle man kunna dubbla insättningarna i ålderspensionssystemet om man tog bort den allmänna löneavgiften. Detta utan att den totala kostnadsbördan ökar. Vi föredrar förstås att pengarna öronmärks till att stärka pensionerna istället för att gå rakt in i statskassan.

Vad händer om politikerna absolut inte vill gå med på uppropets krav?
Vi förstår att det är svårt att ändra sig. För politikerna har den allmänna löneavgiften har ju varit ett bekvämt sätt att smygbeskatta befolkningen, som varken ifrågasatt eller efterfrågat en förändring. Om politikerna absolut inte vill sträcka sig till ett totalt avskaffande så föreslår vi följande alternativ:

1. Gör den allmänna löneavgiften synlig genom att lägga den på inkomstskatten istället för att baka in den i arbetsgivaravgifterna. Då skulle det bli tydligt för alla exakt hur mycket de betalar i skatt.

2. Låt åtminstone små företag slippa den allmänna löneavgiften.

Nu är det dags att förbättra det svenska företagarklimatet!
Smygbeskattningen måste upphöra!

Hur ska man förstå Vänsterpartiet?

Vänsterpartiet har kallats för ”dörrmatta” många gånger de senaste dagarna. Partiets kapitulering inför Centerpartiets och Liberalernas krav har av analytiker beskrivits som ett strategiskt misstag. Lars Ohly menade att Vänsterpartiet mister sin relevans för all framtid om de går med på uppgörelsen. För hur kan ett socialistiskt parti på ett så uppenbart sätt svika sina väljare och förvänta sig stöd i nästa val? Hur kan Jonas Sjöstedt sälja ut sin själ bara för att stoppa Ulf Kristerssons statsministerambitioner? Vore det inte bättre om en M+KD-regering får vara avsändare för en liberal ekonomisk politik än att Sjöstedt välsignar samma politik genom att släppa fram Löfven? Denna Stefan Löfven som undergräver socialdemokraternas existensberättigande genom att offra sin ideologiska övertygelse för att få sitta en mandatperiod till…

Men kanske är Vänsterpartiets agerande inte så irrationellt som det verkar vid första anblick.
Jag förutsätter nämligen att Vänsterpartiet känner sina egna väljare bättre än statsvetarna och förståsigpåarna gör. De vet antagligen på ett ungefär hur deras väljare reagerar på centerpartiets och liberalernas krav. Och kanske har slutsatsen varit att väljarna helst vill se honom trycka på gul knapp under fredagens statsministeromröstning.

I sin marknadsföring är Vänsterpartiet ett parti för arbetare. Ett parti som ska kämpa för arbetares rättigheter och verka för bättre villkor på arbetsmarknaden. Ett parti som ska hålla kapitalisternas utsugande i schack. Men av någon anledning så är stödet bland arbetare inte alls så starkt som det borde vara, givet partiets profilering.

Enligt SVT:s vallokalundersökning fick Vänsterpartiet 10 procent av rösterna bland de som identifierar sig som arbetare. För Socialdemokraterna var siffran 31%. Sverigedemokraterna fick 26%. Och Moderaterna, som av Vänsterpartiet framställs som arbetarnas eviga fiende, fick 13%.

Vänsterpartiets stöd bland LO-medlemmar ligger på 9% enligt vallokalundersökningen. Moderaterna har 11% och Sverigedemokraterna 24%. Även i LO-kollektivet verkar fler föredra Moderaterna.

Tittar man på fackförbundet SACO:s medlemmar så röstar 10 procent på Vänsterpartiet, medan Socialdemokraterna får 25% och Sverigedemokraterna blott 9%. Akademiker är alltså snäppet mer benägna att rösta på Vänsterpartiet än vad arbetare är. Och betydligt mindre benägna att rösta på Sverigedemokraterna.

Är det då en fråga om landsbygd mot storstad? Nej! I glesbefolkade Kiruna kommun röstade 13,46% på Vänsterpartiet i riksdagsvalet. I tätbefolkade Stockholms kommun var det 13,12%. I hippa valdistriktet Nytorget på Södermalm röstade över 19 procent på Vänsterpartiet. Så höga siffror hade ingett respekt även i de rödaste valkretsarna i Norrbotten.

Men så höga siffror får inte partiet bland grovarbetare i Gällivare eller Jokkmokk. Arbetare som äter sin medhavda matsäck i brukets matsal. Så höga siffror får partiet snarare av människor som avnjuter en skaldjursplateau på Urban Deli eller en picknick på Nytorgets konstgräsmatta.

Och kanske går det att skönja en förklaring till varför Vänsterpartiet till syvende och sist kan gå med på en liberal ekonomisk politik. Många av deras väljare är nämligen varken arbetare eller utsatta offer för kapitalistisk utsugning. Tvärtom är de välutbildade storstadsbor som råkar värdesätta antirasism, feminism och miljö snarare än klasskamp. Väljare som tidigare röstat på Feministiskt Initiativ eller Miljöpartiet och som nu vurmar för Vänsterpartiet istället. Väljare som struntar i marknadshyror eftersom de bor i bostadsrätter som är värda uppemot 100 000 kronor kvadratmetern.

Och varför skulle dessa väljare ha något emot en grön skatteväxling? Höjda bränslekatter påverkar ju inte dom som reser med tunnelbana. Och vem tackar nej till ett tredubblat och utvidgat RUT när vardagspusslet ska gå ihop? Och varför ska man bry sig om arbetsrätten när man har en fast anställning som CSR Manager och ett flott hörnkontor?

Självklart raljerar jag en smula, men kärnan i budskapet är att en stor andel av vänsterpartiets väljare är redo att ge upp den ekonomiska politiken om partiet istället får prägla politiken gällande anti-rasism och HBTQ-frågor. Och antagligen har Jonas Sjöstedt förstått detta när han slutligen gick med på att trycka gult på fredag.

 

 

 

 

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Mer förlorad tid

Sverige behöver reformer. Men eftersom regeringsbildningen är så saktfärdig förlorar vi värdefull tid. Och skadan som osäkerheten skapar blir allt svårare att överblicka.

Idag släppte övergångsregeringen budgeten för 2019. Budgeten kommer vara stram, eftersom tanken är att den nya regeringen ska lägga en tilläggsbudget när den så småningom tillträder. Men fram till dess så kommer det bitas på många naglar ute i myndigheter, kommuner och företag.

Företagare väntar på besked om bland annat bränsleskatter, förmånsbeskattning av sjukvårdsförsäkringar och förenklingar i regelverket.

Försvaret vet inte om de kan genomföra planerade övningar. Polisen vet inte om de kommer få de utlovade pengar som behövs för att stärka organisationen. Finansmarknaderna börjar bli oroliga vilket så småningom riskerar att höja räntan på kommunobligationer.

Och läget för kommunerna är akut. Många kommuner går på knäna för att upprätthålla den kommunala servicen i form av exempelvis vård och skola. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting saknas ungefär 63 miljarder kronor under mandatperioden. Utan detta extra tillskott kommer många kommuner behöva skära ner i väntan på statsbidrag. Eller ta brygglån på kapitalmarknaden och utsätta skattebetalarna för en stor smäll ifall räntan går upp.

Moderaterna har sagt att de kommer lägga fram en egen budgetmotion som enligt förhandsbeskeden ser ut att få stöd av både KD och SD. Det blir således upp till Centerpartiet och Liberalerna att välja om de vill släppa fram en moderat eller en rödgrön budget. Om C och L väljer det rödgröna alternativet så går det att kraftigt ifrågasätta om allianssamarbetet kan eller bör fortgå.

Ett sådant ifrågasättande borde inte skapa ångest hos borgerliga väljare. Att alliansen sönderfaller är ingen katastrof för borgerligheten i sig. Eftersom blocken luckrats upp så kan man grovt dela in S+MP+V i ett ideologiskt rödgrönt block, C+L i ett liberalt block och Moderaterna, KD och SD i ett konservativt block.

Det konservativa blocket kommer i framtiden utgöra en minst lika stark kraft som det rödgröna. Efter nästa val är det inte omöjligt att de har egen majoritet. För de väljare som bryr sig mer om att borgerlig politik genomförs snarare än vilka partier som beslutar om denna politik så ser framtiden inte alltför mörk ut.

Annie Lööf har nu fått sonderingsuppdraget att hitta ett regeringsalternativ som tolereras av riksdagen. Eftersom hon ägnat hela eftervalsperioden åt att stänga dörrar så lär hon inte finna stöd någonstans. Gissningsvis lär Stefan Löfven på sin höjd erbjuda henne en ministerpost på kulturdepartementet. Eller som näringsminister, om han känner sig extra generös.

Baserat på vad Annie Lööf åtskilliga gånger sagt så verkar en ministerpost i en rödgrön regering inte komma på fråga. Av detta drar jag (och många andra) slutsatsen att hon bara har ett alternativ för ögonen, nämligen att hon själv ska bli statsminister. Hennes förhoppning är inte helt uppåt väggarna. Både Löfven och Kristersson vet att hon (och Jan Björklund) blockerar deras chanser att bilda regering.

Jag tror att hennes strategi och sales pitch i sonderingen kommer låta ungefär så här:
”Vi har ett tufft parlamentariskt läge. Varken Löfven eller Kristersson verkar kunna bli statsminister. Men jag är redo att axla rollen. Ni behöver inte gilla mig. Det enda jag kräver är att ni tolererar mig som statsminister, det vill säga inte röstar emot mig i riksdagen. Jag kommer förhandla med bägge sidor om budgeten och vi kommer att kunna finna kompromisser och breda överenskommelser i de flesta frågor. Så antingen går vi till nyval eller så accepterar ni den här kompromisslösningen!”

Att hon blir tolererad till statsminister är långt ifrån säkert. Löfven vill ha en socialdemokratisk statsminister och Kristersson borde vara rejält förbannad på hennes beteende. Men eftersom opinionsläget och partiernas ekonomi inte gynnas av ett nyval så finns det ändå en liten chans att hennes plan går i hamn. Till hennes nackdel ligger att hon fick sonderingsuppdraget redan i andra omgången. Hade talmannen gett henne chansen i fjärde och sista omgången så hade hennes chanser varit betydligt större. Nästa vecka vet vi om henne plan går i lås.

Under tiden fortsätter företagare som behöver en bättre företagarpolitik och myndigheter som väntar på budgetbesked att bita på naglarna. Alltmedan värdefull tid som kunde ha ägnats åt att bygga ett bättre Sverige istället läggs på prestige och maktkamper…

 

 

 

 

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Behövs skatter?

Svenskarna är ett av världens högst beskattade folk. De höga skatterna kväver företagsamheten och investeringsviljan. Skattetrycket hämmar tillväxten och driver företag i konkurs och utomlands.

Men samtidigt behövs skatteintäkterna för att finansiera offentliga sektorn. Vård, skola och omsorg kräver skatteintäkter för att kunna finansieras. Det vet ju alla. Fast problemet är att detta inte nödvändigtvis stämmer…

För staten behöver egentligen inte några skatteintäkter för att finansiera välfärden. Staten har nämligen möjligheten att själv trycka hur mycket pengar som helst. Idag, då majoriteten av pengarna är digitala, så skapas mångmiljardbelopp med några knapptryck.

Så om staten vill bygga en höghastighetsbana för 230 miljarder kronor så kan staten skapa pengarna ur tomma luften. Ofta går det till så att staten lånar pengarna av sin egen centralbank. Staten lånar således av sig själv och själva lånet är mer en bokföringsfråga än ett faktiskt lån.

På så sätt skiljer sig statens skuldsättning radikalt från ett hushålls. Gemene man kan ju inte betala tillbaka ett lån genom att trycka pengar. Gemene man kan inte heller låna pengar av sig själv. I ett hushåll behöver man hela tiden ha koll på inkomster och utgifter, något staten inte behöver bry sig om. Regler på mikronivå gäller inte på makronivå. Och den stora skillnaden är viktig för att förstå sig på nationalekonomi.

När pengarna som staten spenderar kommer ut i ekonomin så finns det förstås en risk för inflation. Det finns också en risk att valutans värde försämras. Dessa risker är ack så viktiga.

Skatternas funktion är således främst att hålla inflationen i schack och för att bibehålla förtroendet för valutan. Ju mer staten spenderar, desto mer behöver skatterna höjas för att hålla inflationen i schack. Helst ska staten inte spendera mer än det finns varor och tjänster att tillgå, eftersom priserna på arbetskraft, varor och tjänster då kan dra iväg ordentligt.

För att hålla växelkursen i schack så ska staten inte låna i utländsk valuta. Det är ju bättre att betala av lånen med egentryckta pengar än att försöka sig på att växla de egentryckta pengarna mot en annan valuta.

Det jag redogjort för ovan är en kort sammanfattning av tankar som återfinns i Modern Monetary Theory (MMT). Teorin sätter beskattningskravet i ett nytt ljus eftersom den menar att skatter inte behövs för att finansiera statens utgifter. Istället är mängden skatt i relation till statens utgifter främst ett policyverktyg som kan användas för att uppnå en viss inflation eller för att främja tillväxt och sysselsättning.

Så när finansministern säger att vi behöver höja skatterna för att vården behöver mer pengar så menar hon egentligen att vi behöver höja skatterna för att upprätthålla förtroendet för vår valuta.

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Utmaningen för nästa regering

Regeringsbildningen är den enkla biten. Det svåra börjar när röken skingrats och de stora samhällsproblemen gör sig påminda.

Sverige kan hamna i en lågkonjunktur redan nästa år, vilket förväntas leda till större arbetslöshet.
Inget konstigt med det, lågkonjunkturer leder ofta till att företag går omkull och att det offentliga behöver spara eftersom skatteintäkterna sinar. Men kommande lågkonjunktur riskerar att bli extra smärtsam eftersom vi även kommer att importera en stor mängd arbetslösa.

Migrationsverkets prognoser spår ca 122 000 asylsökande och ca 181 000 anhöriginvandrare till Sverige under 2018 tillochmed 2021. Över 300 000 nyanlända på bara fyra år. Det motsvarar nästan ett helt Malmö!

Det finns säkert goda skäl till att detta inte togs upp under partiledardebatterna som gick av stapeln veckorna innan valet. Frågan om hur man bygger upp ett nytt Malmö på blott en mandatperiod hade ju riskerat att utlösa en panikångestattack bland partiledarna. Eller möjligtvis en tjurrusning mot nödutgången. Eller inte.

För om det är något som partiledarna – och svenska folket – är bra på så är det att rycka på axlarna och tänka att det nog ordnar sig. Vi har tydligen blivit så invaggade i trygghet och indoktrinerade i tillit att vi kastat förnuftet överbord.

Det finns nämligen inget vettigt sätt att skala upp samhället så snabbt. Det tog oss 35 år att gå från åtta till nio miljoner invånare. Att gå från nio till tio miljoner invånare tog oss bara elva år. Den snabba befolkningstillväxten är en stor orsak till bristerna i välfärden och den medföljande debatten om det brutna samhällskontraktet. Vi hinner helt enkelt inte utbilda lärare, poliser och sjukvårdspersonal i samma takt som befolkningen växer. Så enkelt är det.

För hur tänker sig politikerna (och väljarna) att vi ska klara att bygga bostäder åt 300 000 människor på fyra år? Bostäder som måste subventioneras kraftigt eftersom människorna som ska bo där inte har ekonomiska resurser att betala vad det kostar.

Integrationspolitiken är ett fiasko. Visserligen är Sverige inte nödvändigtvis sämre på integration än andra länder i EU. Men eftersom vi har tagit emot så många, många fler asylsökande per capita så har många asylsökande följaktligen kommit att hamna i utanförskap. Det vore klädsamt om politikerna slutade låtsas som om volymerna inte påverkade integrationen och istället började tala klarspråk. Men istället för raka rör så får vi mer trams och åtgärder som redan bevisat sig vara verkningslösa.

Fler subventionerade jobb är nämligen ingen gamechanger, alldeles oavsett om politikerna väljer tjusiga namn som ”inträdesjobb” eller ”etableringsjobb”. Det har testats i oräkneliga variationer och subventionsgrader utan att ge någon återbäring att tala om. Lägre ingångslöner är också verkningslösa eftersom lönesubventionerna är mycket generösare för arbetsgivaren och har varit så i många år.

”Bättre Svenska för invandrare” är en annan klassiker som politiker alltid återkommer till –  även i detta val. Trots att SFI dragits med problem i årtionden lyckas man aldrig få ordning på utbildningarna. Kanske beror det på att antalet elever år 2016 uppgick till 150 000. Även en femåring skulle förstå att det är snudd på omöjligt att få tag i kompetenta lärare när elevantalet motsvarar Uppsalas befolkning.

De partier som idag aspirerar på ministerposter borde tänka efter ordentligt. Att sitta i regering under kommande mandatperiod innebär en hel del ”utmaningar”, särskilt med tanke på att en majoritet av riksdagen inte tänker lyfta ett finger för att stoppa utvecklingen.

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Är Sverige en miljöbov?

Svaret är ja, åtminstone om man ska tro våra politiker. I valdebatterna råder bred konsensus om att Sverige behöver minska koldioxidutsläppen. Om vi lyckas är kort och gott en ödesfråga för planeten.

För hur kan man annars förklara Miljöpartiets förslag om att satsa ytterligare 50 miljarder på att minska koldioxidutsläppen under nästa mandatperiod. Eller att den sista droppen bensin och diesel ska säljas senast 2030. Enligt Miljöpartiet behöver Sverige betala ett högt pris för att minska koldioxidutsläppen eftersom klimatet är en global angelägenhet. Budskapet är att vi kan och bör göra allt i vår makt för att rädda planeten.

Alliansen vill förstås inte framstå som obrydda. Jan Björklund (L) håller också med Miljöpartiet om att Sverige ska betala ett högt pris. Därför vill han inte sänka dieselskatten för bönderna, eftersom böndernas utsläpp också bidrar till uppvärmning.

Om man lyssnar på politikerna så är Sverige en miljöbov som måste straffas. Sveriges betydelse för jordens klimat är så stor att vi måste vara beredda att göra stora uppoffringar, kanske rentav sänka vår konkurrenskraft på den globala marknaden i syfte att rädda världen. Men som så många andra utspel som syftar till att visa handlingskraft så är argumenten och problembeskrivningen vilseledande.

Sverige är nämligen ett extremt lågutsläppsland. Inget annat I-land släpper ut så lite koldioxid per capita som Sverige gör. Vi har den mest koldioxideffektiva ekonomin i världen, mycket tack vare kärnkraften och vattenkraften.

Att sänka utsläppen från vår redan låga nivå kostar därför oerhört mycket. Varje satsad krona gör mindre och mindre nytta när vi börjar närma oss noll.
Därför finns det ingen logik i att satsa resurser på att sänka Sveriges utsläpp ännu mer. Det är bättre att lägga pengarna på att hjälpa andra länder sänka sina utsläpp istället. Koldioxidutsläpp är nämligen ett globalt fenomen som inte bryr sig om landsgränser.

I Sverige släpper vi ut ca 3,8 ton koldioxid per capita. Kina släpper ut ca 6,6 ton koldioxid per capita.
Sverige har 10 miljoner invånare. Kina har 1 373 miljoner invånare.

Genomsnittet i OECD är cirka 9,9 ton koldioxid per capita och år. Sveriges andel av de globala utsläppen är 0,2 procent. Partiledarna bör läsa siffrorna igen och igen tills de förstår att Sveriges andel av de globala utsläppen är ytterst, ytterst liten.

Det finns många olika sätt att minska koldioxidutsläpp. Ett mycket effektivt sätt är att lägga ner all industri eller att flytta den till Kina. Man kan försöka påskynda detta genom att skatta och reglera ihjäl den svenska industrin, vilket verkar ligga i ropet nuförtiden. Kina och andra länder skulle förstås bli glada om de slapp konkurrera med våra företag. Om vi minskar vår konkurrenskraft, så kan de ju ta våra marknadsandelar.

Tyvärr vinner miljön vinner ingenting på detta. Tvärtom. Om vi vore måna om miljön på global skala skulle vi snarare försöka locka mer tung industri till vårt land, industri som här kan drivas med vattenkraft och kärnkraft istället för smutsig kolkraft.

Sådana argument biter dock inte på våra makthavare. När politikerna ska åtgärda miljöproblem så försöker de i regel jaga nära boet. Att satsa 50 miljarder på att bekämpa utsläpp på andra sidan jordklotet anses inte lika handlingskraftigt som att använda pengarna på hemmaplan. Att vi får betydligt mindre miljönytta för pengarna verkar inte bekymra våra politiker ett dugg.

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se