Att tänka utanför boxen

Den gamla klyschan har fått genomslag i politiken. Häromdagen meddelade Stefan Löfven att han inte uteslöt militära insatser i utanförskapsområden. Om man bortser från förvirringen som följde i och med Morgan Johanssons hattande och vacklande så kvarstod faktumet att självaste statsministern var beredd att prova en ny lösning. Och bara det faktumet förtjänar uppmärksamhet.

Politiker, särskilt i maktställning, älskar att dribbla bort obekväma förslag med uttryck som ”det skulle kräva en lagändring”. Med detta uttryck vill de få oss att tro att riksdag och regering inte har makt att ändra lagarna. Eller att det skulle vara så krångligt att det är snudd på ogörbart.

En annan floskel som används för att avfärda förslag är ”det skulle bryta mot konventioner” eller ”avtal”. Huruvida det finns några sanktioner för att bryta mot avtalen eller konventionerna vill politikerna helst inte prata om. I en del fall finns det inga sanktioner och inte ens något hinder för att säga upp konventioner. Dessutom verkar det uppenbarligen gå att tolka vissa texter radikalt annorlunda. Det märks inte minst på hur olika EU-länder väljer att tolka unionens regelverk och internationella konventioner, utan hänsyn till anseende eller goodwill.

Statsministerns utspel var därför något alldeles speciellt. Man behöver inte hålla med honom, men det visar på att han åtminstone tänker i nya banor och vågar bryta tabun. Och det finns starka argument för att tänka ”utanför boxen” om vi ska kunna lösa problemen i utanförskapsområdena.

Det rapporteras ständigt och jämt om en polis i kris, som dukar under arbetsbördan och dålig organisation. Spaltmetrar om hur polisen misslyckas fylla utbildningsplatserna utan att sänka kraven. Hur allt fler poliser lämnar yrket på grund av arbetsvillkoren. Om hur grova brott blir lagda på hög utan åtgärd för att ännu grövre brott begås allt mer frekvent.

Man får onekligen intrycket att polisen behöver förstärkning. Och försvaret är en resurs som kan användas.

Exakt vad försvaret ska göra och hur allt ska organiseras är upp till experterna att bestämma. Men det viktiga är att politikerna åtminstone vågar tänka tanken att man ska använda de resurser man har istället för att bara jämra sig över det hopplösa läget. Ungefär som när man kom på att myndigheter kan samarbeta för att hitta bidragsfuskare.

Rimligtvis bör militären klara av att förstärka gränskontrollen och tullen. Med tanke på att tullverkets obeväpnade personal känner sig hotade av vapensmugglare så borde militären kunna assistera. Det torde minska vapensmugglingen till Sverige och samtidigt frigöra polisresurser. Resurser som polisen kan använda för att skydda boende och företagare som nu ser sina bostadskvarter och verksamheter tas över av kriminella.

Kanske öppnar statsministerns uttalande för en helt ny tid, då vi vågar ifrågasätta varför saker ska vara på ett visst sätt. Kanske kan åsiktskorridoren vidgas. Och kanske, bara kanske, kan politikerna börja arbeta för att lösa fler problem än de skapar.

Adam Rydström

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

 

Missriktad pensionsreform

I början av veckan presenterade pensionsgruppen sitt förslag om nya pensionsregler.

Förslaget går i korthet ut på att vi ska arbeta längre upp i åldrarna. Planen, om förslaget går igenom, är att den lägsta pensionsåldern nu ska bli 64 år istället för dagens 63 år. Fram till 2023 kommer även möjligheten att ta ut garantipension höjas till 66 år, från dagens 65. Likaså höjs rätten att vara kvar på sin arbetsplats från 67 år till 69 år, från och med 2023.

Reformen skulle vara olycklig av flera anledningar. För det första gynnar den varken svenska företagare eller svensk ekonomi på sikt. Sverige kommer framöver behöva en mer flexibel arbetsmarknad. Företagen bör då själva ha möjlighet att välja om personal ska vara kvar efter 67 års ålder, inte att lägga på ytterligare bestämmelser.

Förändringen kommer vidare bara innebära mycket begränsade besparingar. Det praktiska resultatet kommer bli att många äldre människor kommer att behöva leva en längre tid på bidrag istället för att plocka ut pension. Extra utsatta blir den grupp äldre som jobbar inom stressiga yrken med risker för förslitningsskador.  Att uppmana denna grupp att jobba ännu längre kan då låta ekonomiskt rationellt, men leder istället till att dessa människor kommer behöva nyttja olika bidrag istället.

Pensionsgruppen har även använt sig av oärlig retorik. Höjningen av pensionsåldern är egentligen inte en fråga om att befolkningen lever allt längre. Fram till 2060 kommer medellivslängden stiga till cirka 90 år, alltså kring fem år längre än idag. Vi kommer bli äldre, men inte i den grad pensionsgruppen har gett sken av. Och det finns inte heller några garantier för att den äldre befolkningen överlag kommer att bli mer arbetsför. Förklaringen måste alltså sökas någon annan stans.

Den stora migrationen till Sverige har tyvärr inte har haft den gynnsamma effekt på pensionerna, som somliga politiker menat. Istället har resultatet av den snabba befolkningsökningen i Sverige, kombinerat med en låg sysselsättningsgrad i vissa befolkningsgrupper, gjort att hela systemet hamnat under mycket stark press. Detta är dem huvudsakliga anledningen till att pensionsåldern behöver höjas.

Regeringen har lastat över de ekonomiska problemen, och framförallt frågan om försörjningen framöver, på framtidens pensionärer.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Smygökningen av EU-makten måste få ett slut

Det händer mycket i Bryssel just nu. Europeiska unionen har både antagit den så kallade sociala pelaren och ett fördjupat försvarssamarbete. I dagarna lanserade EU:s skattekommissionär ett förslag om att ta bort ländernas vetorätt i den ekonomiska politiken. Vi vet inte ännu vart detta tar vägen. Men risken att mer makt förs över till EU utan medborgarnas vetskap eller samtyckte är uppenbar.

Nyligen undertecknade regeringen ett avtal om fördjupat försvarssamarbete i EU. Avtalet handlar både om att utöka resurserna till medlemsländernas respektive försvarsmakter, men också om att fortsätta de militära samarbetena. För Sveriges del handlar det till exempel om att upplåta övnings- och testbasen Vidsel i Norrbotten. Samtidigt lovar regeringen med försvarsministern i spetsen att detta inte innebär en övergång till en EU-armé. Det låter inte vidare betryggande.

Den sociala pelaren, som undertecknades av Sveriges regering under ministermötet i Göteborg har skickat tvetydiga signaler. Samtidigt som Regeringen, återigen, försäkrar, att den sociala pelaren på intet sätt innebär en gemensam europeisk socialpolitik så täcker avtalet en lång rad frågor som antyder motsatsen. I avtalet talas om allt från gemensamma ”rättvisa arbetsvillkor” till ”social trygghet och integration”. Regeringen har lovat att avtalet är till intet förpliktigande, samtidigt som man har framhävt det som politiskt viktigt. Problemet är dock att EU-rätten står över den svenska lagstiftningen och att avtalet kan bli ett startskott för framväxten en gemensam europeisk socialpolitik. Något som har mycket begränsat stöd i Sverige.

Senast meddelade EU-kommissionen att det kunde bli aktuellt att slopa medlemsländernas veto-rätt i skattefrågor. Förslaget har framförallt motiverats med att unionen behöver ta krafttag mot skatteparadis och ekonomisk brottslighet över gränserna. Kritiken från Sveriges regering har här varit tydlig, vilket bör berömmas. Magdalena Andersson kallade kort och gott förslaget ”en dålig idé” och betonade att beskattning är en nationell, och inte unionsfråga.

Att regeringen väljer att säga nej till EU-skatter är positivt. Dessutom inte uttryckt i vaga termer utan att finansministern faktiskt ger ett blankt nej till förslaget. Detta hänger dock inte samman med regeringens agerande i övrigt. Att till exempel stötta framväxten av en gemensam europeisk socialpolitik samtidigt som man säger sig vara emot densamma fungerar inte. Regeringen, och Riksdagen, måste börja formulera en sammanhängande strategi. En plan där man visar att fortsatt svensk EU-integration inte ska ske utan en öppen debatt i Sverige.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Hur ska Moderaterna ha det egentligen?

Att regeringen Löfven utmanas av oppositionen i opinionsmätningarna är mycket positivt. Den rådande regeringen har på ett flertal områden försämrat företagsklimatet i Sverige, överhettat ekonomin och bedrivit oansvarig politik. Speciellt på det ekonomiska området. Allt detta måste omgående få ett slut. Samtidigt måste Moderaterna bli tydligare kring hur de egentligen hade tänkt sig att regera framöver, om de vinner valet.

Fortfarande lider Moderaterna brist på precisering i hur, och kanske värst om, de verkligen har en plan för en ny regering. Att valet av Kristersson ingjutit hopp i Moderaterna är tydligt. Att han också lyckats charma svenska folket, genom sin blandning av en ledig talarstil kombinerad med lugn saklighet, visar den senaste opinionsmätningen med all tydlighet.

Att Kristersson vill se ett bättre företagsklimat i Sverige är lovande. Moderaterna klubbade vid sin senaste stämma en lång rad förslag som skulle ha en positiv effekt för svensk ekonomi och svenska företagare. Vid sidan av reformerad arbetsmarknad föreslogs även nya skattesänkningar.

Samtidigt är Kristersson i många av de stora frågorna än mer otydlig än sin företrädare Anna Kinberg Batra. Med vilken regeringskonstellation ska han regera framöver? Hur ser egentligen partiets relation till Sverigedemokraterna ut? Anna Kinberg Batra öppnade upp för att hon vill ta makten med stöd av Sverigedemokraterna, och att man precis som med alla andra partier kan förhandla så länge man inte komprometterar sina egna kärnvärden.

Ulf Kristerssons linje har varit klart mindre tydlig. Han kan tänka sig att få stöd av SD, men utesluter samtidigt att man kan förhandla i några frågor. Senare har han dock öppnat för att man möjligen kan samarbeta på lokal nivå. Här måste partiet ge besked.

Moderaterna och Alliansen har kommit med en hel del lovvärda förslag. Men det börjar bli dags att också konkretisera hur man har tänkt sig regera framöver, om man av väljarna får det förtroendet.


Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Dags att börja trappa av ränteavdraget

Att regeringen bestämt håller fast vid ränteavdraget må vara förståeligt. Magdalena Andersson är avig mot en höjning. En avtrappning av avdraget skulle snabbt kunna få negativa effekter för många hushåll. Skattetrycket för hushållen skulle stiga och utgifterna bli högre. Kombinerat med en eventuell räntehöjning framöver skulle effekterna bli mycket kännbara och negativa framöver.

Samtidigt är det inte svårt att ge bostadsminister Peter Eriksson rätt. En avtrappning av avdraget vore på sin plats. Samtidigt som Riksbanken pressat ned reporäntan och räntorna överlag håller sig på låga nivåer gynnar staten kraftigt låntagande genom att göra räntebetalningarna ännu lättare. Enligt ministern är det önskvärt att ”marknaden kyls ned lite”. Flera ekonomer har också varnat för situationen. Finansinspektionen anses för tandlös när det kommer till stabilitetskrav. Svenska folket vill också se politiskt agerande. Sex av tio svenskar vill idag se ett amorteringskrav, rapporterade Svenska Dagbladet nyligen.

Tyvärr är det mycket osannolikt att Socialdemokraterna skulle göra något för att avhjälpa problemet innan valet. Hela Sveriges nuvarande ekonomiska politik är i nuläget inställd på ett överordnat mål: att Socialdemokraterna ska bli omvalda. En extremt utgiftsökande statsbudget kombineras med största möjliga försiktighet i en lång rad frågor av största ekonomiska vikt framöver.

Hoppet får istället sättas till en borgerlig regering framöver. Samtliga borgerliga partier utom Moderaterna är för att fasa ut ränteavdraget. Om Moderaterna går med på en utfasning, skulle detta med fördel kunna kombineras med partiets förslag om att genomföra ett ytterligare jobbskatteavdrag. En sådan reform skulle innebära en skatteväxling. Ränteavdragets avtrappning skulle kompenseras av höjda intäkter från arbete.

Att något måste göras åt bostadsmarknaden är uppenbart. Att som Peter Eriksson säger ”försöka kyla av marknaden” är önskvärt. Problemet för tillfället är bara att regeringen han själv sitter i spjärnar emot det så kraftigt.

 

 

 

 

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Även politiker måste röra på sig

2017 ser ut att kunna summeras som ett mycket blandat år valmässigt. Medan de etablerade partierna på sina håll gjorde dåliga val, har andra visat att det visst går att återbygga förtroendet för den politiska mitten.

Under våren indikerade valutfallen runt om i Europa på en kris för de större partierna. Presidentvalet i Österrike stod för första gången inte mellan de två etablerade partierna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna, utan mellan en miljöpartist och en nationalist. För första gången sedan efterkrigstiden stod valet i Frankrike mellan en nationalist och en liberal. I valet i Nederländerna kollapsade de regerande Socialdemokraterna, samtidigt som liberalerna gjorde ett bra val.

Valen efter sommaren har dock visat på en annan utveckling för de stora partierna. I Norge blev Moderaternas systerparti Høyre, i koalition med Fremskrittspartiet, omvalda. I Österrike gick Kristdemokraterna med sin mycket unge kanslerskandidat Sebastian Kurz kraftigt framåt. Partiet har nu också meddelat att man avser bilda regering med nationalistiska FPÖ. Det enda landet där den negativa trenden höll i sig var Tyskland, där Angela Merkels Kristdemokrater backade med nästan nio procentenheter.

Vad visar detta?

Utvecklingen ger vid handen att det inte finns något ödesbestämt i att de stora mer mittenorienterade partierna ska falla. Många har varnat för en sådan utveckling. Att den politiska mitten i land efter land ska marginaliseras eller kollapsa. En sådan utveckling hade varit förödande. Detta hade utrangerat möjligheten till politiska kompromisser framöver, och förlamat parlamenten. Följden av detta skulle också bli, och har tyvärr redan blivit i vissa europeiska länder, att extremismen gror på bägge av de politiska kanterna.

Helhetsbilden blir istället att de stora partierna är lika relevanta som tidigare, om de tar väljarnas åsikter och intressen på allvar. Faran för ett parti är varken att vara stort eller att vara förankrad i mitten – utan politiska projekt utan folklig förankring. Politiker av alla kulörer måste helt enkelt bara våga röra på sig, och respektera väljarna.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

 

Utgiftsfest med bevisad bakfylla

Att överhetta statsfinanserna är sällan en god idé. Att låta kostnaderna skena för dagen samtidigt som man struntar i morgondagens eventuella inkomster. Detta är nu den väg socialdemokraterna väljer att föra in Sverige på. Uppvaknandet riskerar att bli allt annat än muntert.

Konjunkturinstitutets senaste prognos från 10/10 visar tydligt vad som händer när man, som regeringen, för en oansvarig ekonomisk politik.

De första raderna i institutets sammanfattning av framtidsläget kan låta trevliga. ”De ljusa utsikterna för industrin ökar också investeringarna betydligt och exporten blir en stark tillväxtmotor.” Detta gäller dock bara kortsiktigt och tyvärr slutar rapportens positiva nyheter där.

Konjunkturinstitut fortsätter: ”Regeringens kraftigt underfinansierade budget för 2018 bedöms inte ligga i linje med överskottsmålet. Därför kommer det att krävas en åtstramande finanspolitik redan 2019 så att överskottsmålet nås. Om det offentliga välfärdsåtagandet dessutom ska bibehållas på 2018 års nivå, krävs det även budgetförstärkningar på ca 30 miljarder kronor.”

Detta är en förödande kritik mot regeringens politik. Magdalena Andersson och Socialdemokraterna väljer att satsa kortsiktigt för att göra väljarna på gott humör. Samtidigt struntar man i verkligheten efter valet.

Detta är djupt oansvarigt. Ett starkt och välfungerande Sverige byggs inte genom tillfälliga och snabba uppgångar. Det byggs genom att människor arbetar och att statens inkomster används på ett ansvarsfullt sätt. Detta är också förutsättningen för en långsiktigt fungerande välfärd. Att investera i kortsiktiga höjningar av bidrag är inte ansvarsfullt.

Skattehöjningar kommer, antagligen oberoende av regering, bli nödvändiga framöver. Detta inte för att göra nödvändiga investeringar, i välfärdens kärnverksamhet eller för att hjälpa ekonomin, utan för att välfärden ska kunna bevaras på sin nuvarande nivå.

Regeringen bör ta Konjunkturinstituts varningar på största allvar och lägga om politiken omgående.

 

 

 

 

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Brev i tid – viktig för både medborgare och företag

Regeringen ändrar nu reglerna kring postförsändelser. Från att tidigare krävt att postleverans inom landet ska ta ett minst dygn ändras nu lagen till att kräva leverans inom minst två dygn. Detta samtidigt som kritiken mot det statsägda bolaget antagligen aldrig varit större.

Regeringen, och Peter Erikssons, motiverar detta med att posten nu visserligen blir långsammare men att leveransen i fortsättningen förhoppningsvis ska bli säkrare. Det man kan läsa sig till är att Eriksson med detta framförallt avser är den juridiska säkerheten. Inte att breven verkligen kommer fram, inte att servicen blir bättre för medborgarna. Det han menar är att antalet brev som har kommit fram i tid tidigare varit så lågt att man brutit mot lagen. Genom en lagändring hoppas regeringen nu istället att mer post ska komma fram inom den tid som lagen kräver.

Detta kan knappast vara en rimlig strategi. Kritiken har stigit kraftigt på sista tiden, och sällan har nog så många varit missnöjda med punktligheten i postens leverans av brev och paket. Att den offentliga postgången fungerar väl är ett allmänintresse. Detta både för privatpersoner och för företagare som behöver få fram det material de skickar i tid. Att hänvisa till e-post och internet är inte heller en hjälp. Samtidigt som mycket material inte går att skicka via internet, kan detta inte tillåtas vara en ursäkt för att ett statligt bolag försämrar sina rutiner.

Likaså är det oklart varför svenska staten ska samäga Postnord med den danska staten. Situationen för verksamheten befinner sig i ett långt mer prekärt läge på den danska sidan gränsen – vilket nu går ut över de svenska kunderna och skattebetalarna. Att verksamheten mellan länderna skiljer sig åt är inte heller konstigt. Ett litet platt land som Danmark har helt andra möjligheter att effektivisera sin verksamhet än ett stort och glesbefolkat land som Sverige. En långt mer framkomlig väg hade alltså varit att separera bolagen och låta respektive land själv välja optimal lösning.

Trots att allt färre personer sänder fysiska brev förblir posten en viktig kommunikationsväg. Att inte ta detta på allvar, och som regeringen investera i snigelpost, kan knappast sägas vara en rimlig framtidsstrategi.

 

 

 

 

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Nystart Alliansen

Situationen inom Alliansen har förändrats hastigt. Och det verkar som att Allianspartiernas politik nu är betydligt mer synkad än den var för bara några månader sedan. Detta är positivt. En stark Alliansregering är en mer trolig garant för att Sverige fortsatt ska ha ett gott företagsklimat och för att förhindra att skattetrycket skenar iväg.

Samtidigt som situationen inom Liberalerna stabiliserats efter att Jan Björklund vunnit maktstriden mot utmanaren Birgitta Ohlsson sitter Ebba Busch Thor säkert politiskt i Kristdemokraterna. Desto mer har det rört på sig inom de två andra borgerliga partierna.

Efter att Ulf Kristersson valdes till moderatledare den 1 oktober, utan någon uppenbar motkandidat, har även nya partitoppar presenterats. Ny ekonomisk-politisk talesperson blir vice partiledare Elisabeth Svantesson, som nu blir Magdalena Anderssons huvudkonkurrent om finansministerposten. Tidigare migrationsminister Tobias Billström blir moderaternas gruppledare i riksdagen.

Under gårdagen presenterade Moderaterna också sin skuggbudget. Denna visar att partiet har flyttat tillbaka fokuset mot mer traditionella moderatfrågor, där den största frågan blir ett nytt jobbskatteavdrag. Om det skulle genomföras skulle det bli det sjätte i ordningen. Likaså vill man avsätta resurser för att korta vårdköer och höja polislöner. Trots att jobbskatteavdraget lanserades av Fredrik Reinfeldt, får utvecklingen i partiet som helhet ses som en återgång till tiden före ”Nya moderaterna”. Moderaternas ekonomiska politik ligger nu återigen närmare de andra borgerliga partiernas.

Även har Centerpartiet genomgått en intressant förändring. Partiet höll i helgen sin partistämma i Malmö och enades om ny politik.  Centerpartiet vill precis som Moderaterna se sänkningar av inkomstskatten. Miljöfrågan var givetvis också prioriterad och Centerpartiet vill nu se skattesänkningar på vindkraft och eldrivna transporter. Mest intressant för Alliansen som helhet är dock Centerpartiets försiktiga förskjutning i migrationspolitiken. Från att tidigare hårt ha försvarat Migrationsöverenskommelsen från 2015, sluten mellan regeringen och de borgerliga partierna, har partiet nu börjat acceptera en mer långsiktig linje. Partiet öppnar nu upp för att prioritera kvotflyktingar, något man tidigare stretat emot inför. Med mycket små steg närmar man sig alltså de andra allianspartiernas migrationspolitisk.

Dessa två parallella förändringar inom Alliansen öppnar upp för en långt bättre möjlighet att samarbeta framöver. Tidigare har det skorrat betänkligt. Jan Björklund talade om möjligheten att samarbeta med Socialdemokraterna och Annie Lööf var den första att blåsa av misstroendeförklaringen mot Peter Hultqvist. Håller situationen i sig, finns alla möjligheter att foga samman en Alliansregering efter valet 2018.

 

 

 

 

Hugo Fiévet
Hugo.fievet@dnv.se

TV-licens, skatt eller ingenting?

Public Service-kommittén ska ha kommit med ett förslag till hur public service ska finansieras i framtiden. Häromdagen läckte Jan Scherman att TV-licensen kan komma att ersättas av en public service-skatt, som ska betalas av alla vuxna med en viss inkomstnivå. Enligt Scherman kommer skatten vara försiktigt progressiv med ett tak som motsvarar drygt hälften av dagens licensavgift.

För finansieringen av Public Service är en skatt att föredra framför dagens licensavgifter. En skatt garanterar intäkter och minskar beroendet av att Radiotjänsts 300 medarbetare lyckas dra in de nödvändiga pengarna varje år. Höga chefer på SVT och SR har länge föredragit finansiering via licensavgifter med motiveringen att det säkrar public service oberoende gentemot politikerna. Kommitténs förslag är att oberoendet ska säkras genom att ingen från regering, departement eller riksdag ska kunna rekryteras till styrelserna i SVT, SR eller UR.

Så är alla problem ur världen nu? Svaret beror på vad man egentligen tycker är public service problem. Gissningsvis är gemene man inte så oroad över att SVT ska bli mer politiskt färgat. Tvärtom så ifrågasätts snarare det så kallade ”oberoendet” i rapporteringen. Många anser att rapporteringen i SVT är alldeles för vänstervriden och politiskt vinklad redan idag. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på journalisternas politiska sympatier.

Ett problem för public service är att man inte vet vilket ben man vill stå på, eller vilken USP man vill marknadsföra. Å ena sidan används argument som att SR och SVT är livsviktiga i sin roll att förmedla ”samhällsinformation”. Å andra sidan vet man ju mycket väl att samhällsinformationen, i form av nyheter, granskningsreportage och direktsändning från Riksdagen, skulle kosta svenska folket blott en spottstyver i skattepengar.

För att kunna motivera en hög skattesats/licensavgift måste man helt enkelt satsa på svindyra sporträttigheter, melodifestivaler och HBO-serier (som HBO Nordics kunder redan betalar för via ett separat abonnemang). SVT köper alltså in program som kommersiella kanaler vill sända, från produktionsbolag som också säljer till privata marknaden. Detta är ett slöseri med skattepengar och snedvrider konkurrensen. Och för det vill man ha rejält betalt från hushållen, som inte har något val utan måste hosta upp pengarna till Radiotjänst.

För ett hushåll kostar public service ungefär lika mycket som två streamingtjänster tillsammans. Är det ett pris som gemene svenskt hushåll är berett att betala? Knappast. Och det verkar inte public service tro heller. För det är ju inga som helst problem att göra SVT till betalkanaler. Då skulle man verkligen se vilka som var beredda att betala för programmen. En kanal med ”samhällsinformation” skulle kunna ligga kvar i det så kallade marknätet. Eller så sparar man bara P1 för det ändamålet.

Att ändra finansieringsformen från licens till skatt ändrar tyvärr inte på faktumet att svenska folket även fortsatt måste betala för kanaler som de inte vill betala för. Den stora ändringen är att de som idag undanhåller sitt TV-innehav från Radiotjänst kommer tvingas betala i framtiden. För möjligheten att stänga ned SVT för de som inte betalar är ju inget alternativ som politikerna vill debattera…

Adam Rydström

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se