Ett starkt och ett svagt mandat samtidigt – i det franska valet

I söndags avgjordes den andra omgången av valet till den franska nationalförsamlingen. Resultatet är mångtydigt och ställer för Sveriges del frågor om vilken riktning Europa kommer ta framöver.

Vad gäller den rena mandatfördelningen innebar segern en stor framgång för den nyinstallerade presidenten Emanuel Macrons parti, La Republic en Marche. Tillsammans med sin valallians säkrade de 350 av det franska underhusets 577 platser, vilket måste betecknas som en övertygande majoritet.

Högern fick nöja sig med 137 mandat, mindre än förväntningarna, och socialdemokraterna genomgick som väntat en ett monumentalt tapp och landade på 44 mandat. Valet blev likaså en besvikelse för Nationella fronten som nådde en andraplats i presidentvalet men nu landade på bleka 8 mandat. Detta innebär dock procentuellt sett en omfattande ökning från de tidigare två mandaten. Känslan i samtliga andra partier var dock en av omfattande besvikelse. Så långt en seger för Emanuel Macron.

Valdeltagandet ställer dock parlamentsvalets andra omgång i ett helt annat ljus. Efter att klockan 17.00 på söndagseftermiddagen ha legat på 35% av antalet röstberättigade, hasade det sig vid vallokalernas stängning upp till 42%. Trots att de två valomgångarna i det franska presidentvalet gör att valdeltagande håller sig på lägre nivåer än i länder med bara en omgång, är detta ett historiskt dåligt resultat. I förra valet 2012, där valdeltagande landade på 57%, betraktades detta som historiskt mycket lågt. Nu röstade inte ens hälften och av detta totala antalet personer som röstade i andra omgången lades hela 49% av rösterna på presidentens eller någon av hans stödpartier. Detta innebär att presidentens motståndare helt enkelt stannade hemma istället för att rösta på oppositionspartierna.

Tre konstateranden kan göras kring detta. Macron saknar ett grundmurat stöd bland fransmännen. Av Frankrikes cirka 47 miljoner röstberättigade röstade cirka 20 miljoner för Emanuel Macron som president. 43% av väljarna valde att stödja honom. En mycket stor andel av dessa röstade också i första hand mot Marine Le Pen, inte för Emanuel Macron. Trenden har stått sig i parlamentsvalet. Politikerföraktet och resignationen ligger fortsatt på mycket höga nivåer och frågan kvarstår om Macron kommer kunna förändra detta och bedriva en effektiv politik med folkligt stöd.

Den fråga Macron har sökt mandat för, och vunnit valen på, är arbetsmarknadspolitiken. Han vill reformera den fortfarande mycket stelbenta franska arbetsmarknaden. Detta är positivt och man kan bara önska honom lycka till. Att besegra Marine Le Pen är en klart lättare match än att reformera ett system som miljontals människor har sin säkerhet igenom. Denna resa riskerar att bli mycket turbulent och har testats av flera presidenter tidigare – med begränsade resultat.

Macron är än så länge en oprövad kandidat, och många av de frågor som fransmännen konsekvent rankat som viktigast har varit politiken kring säkerhet, identitet och invandring (samma som i Sverige.) Dessa frågor har Macron tydligt inte velat ta i. Han har antingen slätat över dem eller gett olika svar beroende på vem som frågat. Flera av de viktigaste frågorna för Frankrike står alltså utan ett tydligt svar. Hur han än gör lär det bli jobbigt. Agerar han inte kommer ilska att uppstå, sätter han ner foten riskerar stora delar av hans tidigare anhängarskara att anse att svaren är fel.

För Europa kvarstår alltså spänningen även efter det franska valet, något vi kommer att ha tillfälle att återkomma till framöver.

 

 

 

 

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

 

Valrysare i Storbritannien – men handelsavtalet långt viktigare

Valet i Storbritannien blev en nagelbitare. Den konservativa regeringen ser dock ut att kunna sitta kvar med nordirländsk hjälp. För Sveriges del blir det fortsatt viktigaste att vi odlar goda relationer med Storbritannien oavsett regeringskonstellation. Att handelsrelationerna är fortsatt goda måste få vara viktigare än politiska dagsstrider.

Theresa May fick inte det mandat hon väntade sig i torsdags men kommer med största sannolikhet att kunna sitta kvar som premiärminister framöver. För att säkra sitt fortsatta styre har hon fått vända sig till Nordirland för stöd. Till dagens datum (13/6) pågår fortfarande förhandlingarna mellan brittiska Conservative Party och nordirländska Democratic Unionist Party (DUP) om hur en politisk framtida allians och samarbete ska kunna se ut.

Vad det nya stödpartiet, nordirländska DUP, kommer att kräva i utbyte för sitt parlamentariska stöd är oklart. Bägge partierna har dock förändrats under de senaste åren. DUP har under sin nya partiledare Arlene Foster utvecklat en mjukare profil, bort från tidigare kontroversielle partiledaren Ian Paisleys stil. Även Tories har, åtminstone för tillfället, förändrats under Theresa May. Inflytandet från Margret Thatcher, som tonats ned redan under åren med John Mayor och David Cameron, har desavouerats helt . I sitt valmanifest FORWARD, TOGETHER – Our Plan for a Stronger Britain and a Prosperous Future värnar man nu “the mainstream view that recognises the good that government can do”.

Det mesta talar alltså för att partierna kommer att kunna komma överens kring vad gäller de inrikespolitiska frågorna. DUP kommer antagligen kräva ökat stöd till Nordirland på olika sett, något Conservatives snällt kommer få ställa upp på. De frågor som kan göra situationen mer problematisk är relationen till republiken Irland. Samtidigt som DUP är hängivna unionister och stöttade ett brittiskt utträde ur EU värnar man starkt relationen till Irland. Passfriheten mellan länderna efter ett EU-utträde bör inte vålla några problem då varken Storbritannien eller Irland är med i Schengen, utan sedan 1920-talet upprätthåller en egen passunion kallad ”Common Travel Area”. Den viktiga frågan blir istället handeln. Republiken Irland är kvar i Europeiska Unionen medan Nordirland tillsammans med övriga Storbritannien lämnar samarbetet, vilket kräver att någon form av handelsavtal måste till för att handeln över gränserna fortsatt ska kunna fungera normalt.

I dessa frågor krävs att samtliga EU-länder, Sverige inkluderat, visar god fingertoppskänsla. Det brittiska valet var inte en ny Brexit-omröstning. Storbritannien kommer lämna EU. Attityden från Sveriges regering har på senare tiden mjuknat, och efter valet har man anlagt en allt mer pragmatisk och konstruktiv ton där man nu slår fast att: Det är angeläget att utträdet blir så ordnat som möjligt. Storbritannien är en viktig samarbetspartner för Sverige och vi vill se en nära relation till Storbritannien även efter att landet lämnat EU.

Regeringsförhandlingarna är spännande men för Sveriges del är frågan egentligen enkel. Vi bör göra allt i vår makt för att underlätta att ett enkelt och välfungerande handelsavtal kommer på plats så snabbt som möjligt. Relationen mellan våra länder är för viktig för att grusas av olika åsikter om den Europeiska Unionens framtid.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

 

Betalningar i tid – avgörande för ett bra företagsklimat i Sverige

Att stora företag vill ta socialt ansvar är något positivt. Alla krafter som bidrar till att  god moral gentemot kunder, leverantörer och anställda är önskvärda. Ett av de områden som borde prioriteras högt är den ekonomiska respekten. Betalningstiderna och att mindre företag får in sina pengar i tid borde vara högt upp på agendan.

Enligt en utredning som gjordes på uppdrag av regeringen förra året betalar en tredjedel av företagen en del av sina fakturor för sent och 80 procent av företagen har under det senaste året erhållit en betalning efter fakturadatumet. Resultatet av detta kan bli förödande, speciellt för mindre företag som ofta har små marginaler.

Lagstiftning om att förbättra betaltiderna kom på plats under Alliansregeringen, men man valde då att endast inkludera offentliga aktörer och sätta tidsgränsen till 30 dagar. Förhoppningen var då att näringslivet skulle ta efter, något som inte skett.

Medan utvecklingen går i rätt riktning i andra europeiska länder, där allt fler fakturor kommer in i tid, går Sverige i motsatt riktning. Detta är starkt problematiskt ur ett konkurrensperspektiv. Ska Sverige stå sig starka på den europeiska och internationella marknaden är det av yttersta vikt att Sverige är ett land där man kan lita på att betalningar kommer i tid och att affärer kan skötas smidigt. Tyvärr har Sverige redan tappat plats relativt sätt i internationella rankningar vad gäller företagsklimat. Denna utveckling måste stoppas.

I regeringens utredning slås det fast att den huvudsakliga förklaringen till de långa betalningstiderna är att företag i dominerande ställning kräver längre kredittider. Många småföretagare i beroendeställning vågar helt enkelt inte ställa krav på att deras fakturor ska betalas i tid och tvingas därmed att ligga ute med pengar.

Detta får kännbart negativa konsekvenser för småföretagare. Det påverkar likviditeten och lönsamheten negativt. Det ökar också företagens administrativa börda. Resultatet talar sitt tydliga språk – nästan vart tredje mikro- och småföretag uppger att betalningstiderna har mycket eller ganska stor betydelse för deras möjlighet att öka antalet anställda. Att komma till rätta med de långa betalningstiderna är alltså en faktor som skulle göra svenskt företagsklimat bättre.

Det är hög tid att större företag tar sitt ansvar vad gäller betalningstiderna. Mindre företag måste kunna konkurrera på likartade villkor. Respekteras inte denna grundläggande regel, att betalningar ska göras i tid, riskerar Sverige att bli ett mycket sämre land att göra affärer i framöver.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

Merkel och stabilitet – om tyskarna får välja

De senaste månaderna i tysk politik visar att utvecklingen i landet gått i påtagligt annan riktning än i Frankrike. Efter att Europaparlamentets tidigare talman Martin Schulz tog över posten som partiledare för de tyska socialdemokraterna (SPD) var förväntningarna skyhöga.

Sedan Gerhard Schröders förlust till Angels Merkel i valet 2005 har socialdemokraterna aldrig lyckats göra comeback. Medan socialdemokrater i andra europeiska länder lyckades förnya sig och återta makten har det tyska partiet nu stått i skuggan av kristdemokraterna (CDU) i snart elva år.

Efter att Schultz tog över partiet i mars 2016 var de interna förhoppningarna stora på ett maktskifte. Angela Merkels CDU har haft ett tufft år bakom sig pga. migrationskrisen och socialdemokraterna steg med raketfart i opinionen. Koalitionsregeringen mellan de två partierna har även skavt för dem bägge. Denna optimism kan nu läggas till handlingarna.

Den av medierna förutspådda Schulz-effekten i opinionsmätningarna har snabbt förbytts mot en andra (eller kanske tredje) Merkel-effekt. Schultz har trots mediehipen kring sin person på kort tid lyckats prestera inte mindre en tre delstatsförluster i rad. I mars och maj tappade socialdemokraterna mandat till kristdemokraterna i både Saarland och Schleswig-Hollstein. Under gårdagen (söndag 14/5) stötte man på en mycket stor valförlust. Man förlorade makten i sin hemmabas Nordrhein-Westfalen. Valet är symboliskt viktigt. Förbundslandet är Martin Schulz hemregion och har med undantaget 2005-2010 haft socialdemokratiskt styre sedan 1960-talet. Med 33 procent av rösterna och en ökning på 6,7 procentenheter etablerar sig CDU som det största partiet Nordrhein-Westfalen. Socialdemokraterna landade på 31%, ett tapp med nästan 8 procentenheter.

Till detta kommer att förbundslandet har 17 miljoner invånare, alltså nästan en fjärdedel av landets befolkning. På samma sätt som Iowa i amerikanska val anses vara en indikator på hur det kommer gå i ett presidentval, berättar Nordrhein-Westfalen hur förbundsdagsvalet kommer att gå den 24 september i år.

Trots ett tufft år i opinionen har CDU presterat bra på det lokala planet och vunnit tre val i rad på kort tid. Trots kritiken mot Angela Merkel, framförallt kring hennes hantering av migrationskrisen, verkar tyskarna inte vara intresserade av att ersätta henne med en socialdemokrat. Merkel och politisk stabilitet verkar vara Tysklands melodi framöver, när tyskarna ska välja i september.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

 

Franska valet och den krackelerande mitten

Under onsdagen debatterade de två kandidaterna som gått vidare till andra valomgången, Emanuel Macron och Marine Le Pen, direkt mot varandra för första gången. Med största sannolikhet kommer Frankrikes president de kommande fem åren att efter valet på söndagen heta Emanuel Macron. På ett mer allmänt plan visar dock den första valomgången att de politiska trenderna är mycket lika i Europa överlag. Två stora utvecklingslinjer går framförallt att utläsa.

Valets två stora förlorare blev Francois Fillon och Benoit Hamon. Det traditionella tunga högerpartiets, Les Republicains (kända under många namn historiskt), kandidat Fillon gjorde ett dåligt val. Tyngd av intern splittring och långtgående korruptionsanklagelser landade han på 20% av rösterna. Detta borde egentligen inte vara ett dåligt resultat. Fillons företrädare Jacques Chiracs nådde ett mycket snarlika siffror. Resultatet ledde dock inte till det väsentliga, nämligen att ta högerns kandidat till den andra valomgången. I fransk historia har detta aldrig skett tidigare. Högern har bara förlorat valen tre gånger sedan 1945 och har aldrig placerat sig sämre än tvåa i andra valomgången. Det är således första gången det inte kommer finnas en högerkandidat i en fransk andra valomgång. Detta trots att högerpartiets utgångsläge borde ha varit mycket bra. Avgående president Francois Hollande har historiskt låga förtroendesiffror, hans socialistparti är impopulärt efter hur man hanterat landets ekonomiska problem och högern har bedrivit ett relativt framgångsrikt oppositionsarbete. Ändå nådde man inte längre.

Det franska Socialistpartiet (Partie Socialiste, PS) gjorde sitt sämsta val någonsin med ynka sex procent av rösterna, ett nytt bottenresultat för partiet. Det tidigare bottenresultatet från valet 1998 löd på 16%. Det som dränerat partiet är givetvis att den socialistiska regeringens tidigare finansminister, Emanuel Macron, startat ett eget parti och drivit en egen kampanj. Resultaten för socialistpartiet uppvisar likheter med utvecklingen i Europa i stort. I valet i Holland i mars backade Socialdemokraterna med hisnande 19%, i Grekland har det socialdemokratiska partiet som tidigare hade egen majoritet stagnerat på kring 5% och i Norden ligger även tidigare så dominerande socialdemokraterna parkerat på ca 30% av rösterna.

Den andra tydliga trenden är att uppstickarna gör bra resultat. Emanuel Macrons parti har tagit sig från noll till 20% av rösterna på mindre än ett år och Front National har historiskt legat på nivåer under 10%. Under 2010-talet lyckades Front National bli största parti i EU-valet och knipa andraplatsen i första omgången av presidentvalet. Denna trend för uppstickarpartier gäller även i övriga västvärlden med undantag för de anglosaxiska länderna. I land efter land dyker nya partier upp och de har ofta inga problem att hitta väljare så länge de inte profilerar sig mot mitten.

Det franska valet visar med stor tydlighet att konfliktlinjerna i Europas partiliv inte längre står mellan äldre höger- och vänsterpartier utan mellan nya partier som föreslår helt nya konfliktlinjer.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

Dags att ta ansvar för terrorn

Nu har det gått några dagar sedan terrorattacken. Det är dags för utkrävande av ansvar för att terrordådet kunde ske.

Att det är terroristen som bär det yttersta ansvaret är självklart, men finns det även ett politiskt ansvar? För att svara på den frågan behöver man fundera på om det fanns några åtgärder som kunde ha stoppat dådet. Kunde politiska beslut ha gjort en skillnad?

I augusti 2015 mördades två människor på IKEA i Västerås av en man som mottagit ett utvisningsbeslut. Av detta drog politikerna tyvärr inga vettiga slutsatser. Offren dog förgäves. Hade politikerna däremot beslutat att män som fått utvisningsbeslut ska hållas i förvar hade terrordådet i fredags inte skett.

Många terrorexperter menar att dåd som utförs med hjälp av fordon är omöjliga att förhindra. Och visst är det så. Tillgången på bilar och lastbilar som kan användas för att köra över medmänniskor uppgår till miljoner och åter miljoner. Men det krävs en terrorist som kör fordonet. Och denne terrorist befann sig där och då för att han inte satt i förvar.

Det som hände i Stockholm i fredags påminner om ett annat dåd. Den 19e december dödade terroristen Anis Amri 12 människor och skadade 56 på en julmarknad i Berlin. Amri hade tidigare fått avslag på sin asylansökan, var övervakad av tyska säkerhetstjänsten men satt inte i förvar i väntan på deportation till Tunisien. Svenska politiker lärde sin föga och vidtog inga nämnvärda åtgärder efter dådet.

I Sverige finns det ca 12 500 efterlysta personer som gränspolisen ska utvisa. Samtidigt finns det bara 350 förvarsplatser att tillgå. En ledarskribent på Dagens Nyheter menar att det skulle kosta 11 miljarder kronor att hålla 10 000 personer i förvar. Att detta skulle vara för dyrt och att man för samma summa kan avlöna 28 000 poliser. Men det resonemanget är högst märkligt. Sverige klarar ju uppenbarligen ge tak över huvudet åt över 160 000 flyktingar under ett år. Men nu menar somliga att vi inte klarar av att bygga ut antalet förvarsplatser, trots årtionden av massiv migration? Det är förstås trams. Om bara en bråkdel av migrationens kostnader skulle läggas på de som fått nej istället för de som fått ja skulle vi kunna ordna med förvarsplatser så det räckte.

Det måste sägas. I praktiken har vi inte en reglerad invandring i Sverige. Vi har den politiska viljan att ta emot, men ingen vilja att avvisa. I praktiken är ett nej inte ett nej.

I jakten på syndabockar har medierna frågat SÄPO hur Razmat Akhilov kunde flyga under radarn. Istället borde de fråga politikerna varför de gör SÄPO:s jobb snudd på omöjligt. För SÄPO bestämmer inte vem som får passera Sveriges gränser. Inte heller är SÄPO Migrationsverket. Däremot är Migrationsverket i praktiken en del av säkerhetstjänsten. Det är nämligen Migrationsverket som tipsar SÄPO om eventuella våldsverkare. SÄPO utreder ärendet och lämnar ett yttrande till Migrationsverket som sedan fattar beslut i ärendet. Migrationsverkets handläggare är alltså i praktiken Sveriges first line of defence när det kommer till kampen mot terrorism. Är det en ansvarsfördelning som politikerna är nöjda med?

Politikerna har nu sagt att de ska se över lagstiftningen och komma med åtgärder för att bekämpa terrorism. Låt oss hoppas att detta leder till mer än bara symbolpolitik. För hittills har de flesta åtgärder handlat om just symbolpolitik. Exempelvis är de så kallade gränskontrollerna nästintill värdelösa, något som SVT:s Uppdrag granskning uppmärksammade häromveckan. Potentiella terrorister kan fortfarande komma in i Sverige via tåg, bil, båt eller flyg. Transportöransvaret på flygen fungerar i praktiken bara på flyg från utanför EU. Terminaler för flyg inom EU brukar inte ha passkontroller. Och boardingkortet skriver du ut via en automat. Således är det fritt fram att flyga direkt till Arlanda istället för att traska över kontinenten om du redan befinner dig i unionen. Inte konstigt att EU tillåter Sverige ett ”undantag” från den fria rörligheten. Byråkraterna i Bryssel tänker antagligen att vi får hålla på med tramset om det får oss att må bättre.

Den fria rörligheten i EU gör också att terrorister enkelt kan fly landet efter ett dåd. Anis Amri, som körde lastbilen i Berlin, sköts till döds i Milano fyra dagar efter dådet. Hade vittnen inte tipsat polisen om Razmat Akhilov så hade antagligen även han kunnat korsa Europa utan att stöta på någon kontroll. Tycker politikerna att det är ett bra scenario?

Politikerna har kommit undan med en slapp attityd så länge som galningarna kunde avhålla sig från att utföra dåd på svensk mark. Denna attityd har nu kostat liv.
Den politiska flatheten mot säkerhetshoten måste därför upphöra. Politikerna behöver dra lärdomar och ta sitt ansvar.

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se

Stoppa angreppet på det konfessionella friskolorna

Idag beslutade Socialdemokraternas partikongressen, som sedan i helgen sammanträder i Göteborg, att de vill se ett stopp för religiösa friskolor. Detta kompletterar bilden av Socialdemokraternas alltmer negativa inställning till valfrihet i välfärden. Sedan tidigare vill man begränsa vinster i välfärdssektorn. Nu har man steget vidare och ger sig på de konfessionella skolorna.

Detta är djupt problematiskt. För det första finns inga ”religiösa” friskolor i Sverige som Socialdemokraterna vill låta påskina. Det finns friskolor med en konfessionell inriktning. Alla skolor i Sverige, oberoende av huvudman, måste följa läroplanerna. Denna är samma för alla och har tydliga krav om att vara politiskt och religiöst neutral. ”Svensk skola ska vara fri från religiös påverkan” dundrade civilminister Ardalan Shekarabi (S) efter kongressen. Här bygger han medvetet en halmgubbe. Den konfessionella profilen innebär möjlighet till extra undervisning i profilämnen och frivilliga religiösa aktiviteter utanför skoltid – inget annat.

Den nuvarande lagstiftningen fungerar väl kring de konfessionella friskolorna. Skolinspektionen granskar dessa skolor på samma sätt som andra skolor och deras studieresultat ligger påtagligt över rikssnittet. De konfessionella skolorna utgör samtidigt en liten del av landets totala antal skolor.  De är 71 till antalet och är fördelade på 59 stycken kristna, elva muslimska och en judisk skola. Att låta eventuella missförhållanden på en islamisk skola i Stockholm dra undan mattan för alla de andra är helt oproportionerligt. Skolinspektionens tillsyn måste vara noggrann och missbruk ska man slå ned på. Kollektiva bestraffningar gynnas däremot ingen av.

Avslutningsvis bjuder detta även in till några mer filosofiska reflektioner:

– Den värdegrund som gäller i den kommunala skolan, Lgr 11, är själv inte ickekonfessionell utan slår fast att den etiska utgångspunkten är ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Passerar ens den kommunala skolan civilministerns nålsöga?

– Flera av de populära pedagogikerna är religiöst inriktade. I det undervisningschema som utformades av Maria Montessori fanns tid avsedd för bön varje dag. Hade detta inslag räckt för att porta Maria från att bedriva sin pedagogik i dagens Sverige? Waldorf-pedagogiken, som utvecklades av Rudolf Steiner antroposofins grundare, har tydligt religiösa drag. Hur förhåller sig Socialdemokraterna till detta?

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Brexit och Sverige

Idag lämnade Storbritanniens premiärminister Theresa May in Storbritanniens aktivering av artikel 50 till den Europeiska unionen. Landet påbörjar nu sin skilsmässa från unionen. De ekonomiska och politiska konsekvenserna av detta är svåra att förutse. Ekonomin i Storbritannien fungerar alltjämt väl och förhandlingsbordet i Bryssel står redo. Det land som dock är en säker förlorare på Storbritanniens utträde är Sverige.

Storbritanniens utträdde är olyckligt för Sverige primärt av två skäl. En stor del av den svenska exporten går till Storbritannien och det är därför av yttersta vikt att landet får ett gott framtida handelsavtal med Europeiska unionen. Ett scenario där man inte når fram till en gemensam uppgörelse skulle vara förödande för Sverige. 45 procent av Sveriges bruttonationalprodukt kommer från export och Storbritannien är vår sjätte största handelspartner. Dit exporterar vi för över 70 miljarder kronor om året. Att Europeiska Unionen därför lyckas ordna ett välfungerande avtal med är en prioritetsfråga för både svenska företagare och konsumenter. EU:s val att i detta läge kräva att Storbritannien ska betala regleringsavgifter för utträdet, närmare 50 miljarder brittiska pund, är därför helt missriktat. Istället borde alla parter, och speciellt Sverige, driva på för ett så snabbt och generöst avtal som möjligt.

Inom Europapolitiken kommer vi med all säkerhet bli lidande. Storbritannien har tillsammans med b.la Danmark påverkat för en mer verklighetsnära europasyn. Man har gemensamt tagit spjärn mot mer radikala federaliseringsförslag och metodiskt verkat för att stoppa europaskatter och ett gemensamt europaförsvar. Brittiska och svenska politiker kunde stå eniga kring EU:s positiva sidor och samtidigt verka för en union som arbetade med sina kärnuppgifter; de fyra fri- och rättigheterna. I och med att Storbritanniens utträde nu påbörjas försvinner denna viktiga kollega.

Av dessa två skäl är det av yttersta vikt att Sverige verkar för ett fortsatt mycket nära samarbete med vår granne i väst men också att ett konstruktivt och generöst handelsavtal mellan parterna kommer på plats så snart som bara är möjligt.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

FN och diktaturerna

Vad har Saudiarabien, Qatar, Kina och Kuba gemensamt? Finns det något som förenar dem vad gäller mänskliga rättigheter? Svaret är ja. Alla sitter nämligen i FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC).

I ett mycket uppmärksammat inlägg som spridits på internet kritiserade nyligen juristen Hillel Neuer UNHRC för den helt oproportionerliga kritik mot Israel som återkommande lyfts där från en rad muslimska stater. Med den retoriska frågan ”Algeria, where are your jews?” pekade han på hyckleriet i att diktaturer skyldiga till upprepade kränkningar av mänskliga rättigheter kritiserar demokratier för deras, relativt sett, små felsteg.

Problemet med FN:s råd för mänskliga rättigheter sträcker sig dock betydligt längre än så. Själva kompositionen av rådet är djupt problematisk. Jag roade mig med att göra en överslagsräkning. Rådet har sedan 2014 47 medlemmar från hela världen. För att sammanställa hur väl rådets medlemsländer respekterar mänskliga rättigheter har jag använt mig av tidningen The Economists Democracy Index som mäter både politiska och civila rättigheter på en skala från 10 till 0. De 47 staterna i UNHRC får tillsammans en snitt på 4,6 vilket enligt indexet närmast motsvarar en mycket illa fungerande, men ändå bitvis existerande, demokrati. Landet som i verkligheten närmast motsvarar denna poäng i nuläget är Venezuela. Verkligen inget föredöme alltså.

Verkligheten är dock ännu mer oroande. Det demokratiska snittet i världen som helhet ligger 2016 på 5,52 alltså en bra bit över vad som medlemmarna i rådet uppvisar. Världen som helhet är alltså en klart mer demokratisk än det organ som av FN givits uppgiften att övervaka mänskliga rättigheter i världen.

Varför denna situation har uppkommit kan givetvis diskuteras. Kanske har det att göra med ländernas relativa styrka? Kina och Saudiarabien har trots allt råd med långt fler lobbyister än många mindre länder. Kanske söker sig de värsta förbrytarna aktivt till detta råd för att blockera kritik mot sig själva och sina gelikar. UNHRC har bland annat beslutat att mord på homosexuella inte ska omfattas av rådets undersökningar och har även uttryckt sig positivt om mänskliga rättigheter i Gaddafis Lybien. Rådets ensidiga fokus på att enbart fördöma ett land, Israel, har till och med fick till och med den förre generalsekreteraren Ban Ki-Moon att uttrycka besvikelse.

UNHRC:s existensberättigande går med andra ord att kraftigt ifrågasätta. Kanske fyller rådet ungefär samma legitima funktion som FN, nämligen en mycket begränsad, så länge diktaturer tillåts fortsätta att sätta agendan. Svenska folket bör påminna politiker med drömmar om New York att det kan vara dags att ta det lite lugnare med andras pengar.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Språk fortsatt viktigt för företagande

Medan de svenska engelskkunskaperna fortsatt håller mycket god nivå internationellt sjunker antalet elever som läser moderna språk både i grundskolan och på gymnasiet. Andelen som läser tyska på grundskolan har halverats på tio år. Språklärare utbildas det på tok för få av på sikt. Utbildningsväsendet måste verkligen ta ett helhetsgrepp för att få fram fler språkkunniga.

På sikt riskerar detta att påverka svensk export och företagande negativt. Tio procent av svensk export och 18 procent av importen rör Tyskland. Under 2016 exporterade Sverige för 126 miljarder kronor till TyskIand. Exporten till Frankrike och Belgien uppgick till över 100 miljarder kronor.

I en rapport av Svenskt Näringsliv och Lärarnas Riksförbund fann man att 42 procent av de medelstora företagen i Sverige ställde krav på kunskaper i ett tredje språk.  Av företag som sysslade med internationella affärer uppgav 37 procent att de betraktade tyska som mycket viktigt att skolan prioriterade.

Även utländska företag värdesätter en flerspråkig arbetskraft. I en rapport av The Confederation of British Industry uppgav 49 procent av de tillfrågade brittiska företagen att de betraktade kunskaper i franska som starkt meriterande. 45 procent uppgav att de betraktade tyska på samma sätt.

Tyska efterfrågas inte bara på den svenska arbetsmarknaden, där det finns en stor brist. Tysk-svenska handelskammaren har även tidigare påpekat att bristen på tysktalande utgör ett stort hinder när svenska företag ska etablera sig i Tyskland. Språkefterfrågan handlar givetvis inte om att hela företaget behöver tala flytande franska eller tyska, utan snarare om att resurser med god språkkunskap ska finnas tillgängliga när så behövs. Alla människor uppskattar när kontakten åtminstone delvis kan skötas på det egna språket.

Här har svensk skola ett mycket stort ansvar framöver. Duktiga elever måste lockas att välja språkstudier och kompetensen måste förvärvas över tid, då språkstudier är tidskrävande. Ett större fokus på språk i svensk skola är därför påkallat. Både för att goda språkkunskaper öppnar dörrar för den enskilde men också för att det är en framtidsfråga för svenskt företagande.

 

hugo2

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se