DÖ gäller fortfarande

Decemberöverenskommelsen lever och mår bra. Imorgon kommer alliansen att släppa igenom ett förslag som innebär att anställda som har en arbetsgivarbetald sjukförsäkring ska förmånsbeskattas för denna. Reglerna kommer börja gälla redan 1 juli, vilket är en ytterst kort tid för företagen att ställa om.

Cirka 430 000 personer har en sjukvårdsförsäkring tecknad av arbetsgivaren. Företagen erbjuder sjukvårdsförsäkring för att minska risken för produktionsbortfall. Sjukvårdsförsäkringen utgör också en del av arbetsmiljöarbetet.

Det är därför inte så konstigt att sjukvårdsförsäkringar är vanligast i mindre företag. I företag med upp till 4 anställda har ca 23 procent en sjukvårdsförsäkring. Små företag har helt enkelt inte möjlighet att låta produktionen ligga nere i väntan på att en medarbetare ska få vård.

Regeringens förslag kommer att leda till att framförallt låg- och medelinkomsttagare kommer att avstå från försäkringen eftersom kostnaden blir för hög när förmånsbeskattningen införs. Företagen kommer också påverkas eftersom de troligtvis drabbas av ökad ohälsa och en högre sjukfrånvaro.

Finansdepartementets beräkningar på eventuella skatteintäkter är mycket osäkra och kan leda till lägre skatteintäkter än vad regeringen hoppas på, inte minst för att färre arbetstagare kan komma att teckna en försäkring efter 1 juli. Samtidigt riskerar företagen högre kostnader för sjuklön medan den offentliga sjukvården belastas mer, vilket leder till en sämre sjukvård för alla.

När regeringen lanserade förslaget var kritiken från alliansen hård. Liberalernas ekonomisk-politiska talesperson Mats Persson menade att förslaget skulle förvärra de redan långa vårdköerna. Moderata riksdagsledamoten Lotta Finstorp frågade i en interpellation varför regeringen vill stjälpa istället för att hjälpa. Kritiken insinuerade att alliansen skulle stoppa förslaget. Men när skatteutskottets betänkande släpptes den 3 maj framgick det att alliansen visserligen är emot förslaget men att de kommer att lägga ner sina röster. Argumentet som användes är att ”eftersom våra respektive budgetmotioner avslagits avstår vi därför från att delta i beslut om denna särproposition”.

Med andra ord vill inte alliansen störa budgetreglerna. Budgeten skulle ju bli underfinansierad om man började plocka bort vissa frågor, säger skatteutskottets ordförande Per Åsling enligt SvD.
Andra, som exempelvis finansutskottets kanslichef, menar dock att detta inte stämmer eftersom det så kallade reservationsförbudet endast gäller fram till årsskiftet. Det går alltså visst att stoppa propositionen om man vill.

Åren går och det är lätt att glömma varför Decemberöverenskommelsen uppstod. Efter valet 2014 hade alliansen fått ihop 141 mandat. Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade fått ihop blott 138. Alliansen tvingade därför en motsträvig Stefan Löfven att stödja sig på Vänsterpartiet för att få majoritet. Sverigedemokraterna var dock inte med på tåget. De valde att stödja alliansens budgetförslag, vilket gjorde att Stefan Löfven hotade med nyval. I panik valde alliansen att proklamera Decemberöverenskommelsen, som innebar att oppositionen skulle släppa fram den ”största” partikonstellationen och garantera att denna fick igenom sin budget. Allt för att Sverigedemokraterna inte skulle få något inflytande.

I efterhand har alliansen erkänt att Decemberöverenskommelsen varit ett misstag. Att den skadade förtroendet bland väljarna och gynnade Sverigedemokraterna. Trots detta fortsätter alliansen att föra en politik som om överenskommelsen fortfarande gällde.

Åter till morgondagens votering. Sverigedemokraterna är emot regeringens förslag. Alliansen likaså. Att stoppa förslaget skulle inte strida mot budgetpraxis. Med SD:s stöd går förslaget att stoppa. Varför då lägga ner rösterna? Gäller Decemberöverenskommelsen fortfarande i det dolda?

Frågan kräver ett svar! Är det för att alliansen aldrig tänker rösta lika som SD? För i sådana fall bör man vara tydlig med detta. Ett sådant förhållningssätt innebär nämligen att alliansen kommer få ytterst svårt att bedriva politik efter valet. Om alliansen inte ens är beredd att stoppa skadliga förslag som ligger utanför budgetpraxis så är Decemberöverenskommelsen fortfarande i kraft, men nu i förstärkt form och mer långtgående än den var när den ingicks.

Det är snudd på obegripligt hur alliansen kan svika de hundratusentals företagare och arbetstagare som man påstår sig vilja främja. Hur prestigefrågor om vem som stödjer vem kan rankas högre än ett bra företagsklimat. Varför man väljer att stjälpa istället för att hjälpa.

Kommer Decemberöverenskommelsen version 2.0 att gälla även efter valet? Företagarna förtjänar ett rakt och tydligt klargörande innan de går till valurnan i september.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Skydda skogen från aktivisterna

Skogen är en fantastisk naturtillgång. Den erbjuder möjlighet till rekreation och jakt, men framförallt bidrar skogen till jobb och välstånd. Skogsindustrins exportvärde ligger på ca 125 miljarder kronor och den sysselsätter omkring 70 000 anställda och 30 000 enskilda företagare. Skogsindustrins framgångar gynnar även andra branscher. Bland annat köper industrin transporter för närmare 25 miljarder kronor årligen. Det som är bra för skogsindustrin är därför bra för Sverige.

Svenska markägare tar sitt ansvar. Volymen kvarstående träd ökar varje år, trots att uttaget också ökar. Svenska markägare vill och kan bedriva ett långsiktigt och ansvarsfullt skogsbruk. Därför är det beklämmande att markägarna misstros och att deras äganderätt urholkas på grund av en felriktad miljöpolitik och aktivister på myndigheter som försöker driva en egen agenda.

År 2015 lyckades Naturskyddsföreningen överklaga och vinna ett avverkningstillstånd för fjällnära skog med hjälp av EU-lagstiftningen. Sedan dess har Skogsstyrelsen kategoriskt sagt nej till avverkning av fjällnära skog eftersom myndigheten inte vill dras in i kostsamma överklaganden.
Ett skogsbolag säger till Dagens Industri att de får nej på varannan avverkning.

När skog får formellt skydd brukar markägaren bli ersatt med 125 procent av marknadsvärdet. Men den fjällnära skogen är inte ”formellt skyddad”, utan bara nekad avverkning. Staten vägrar således ge kompensation. Följden blir att alltmer skogsmark faller i värde, eftersom den inte går att avverka.

Kammarkollegiet, som är statens ombud, har i ett yttrande till Mark- och miljödomstolen argumenterat för att föryngringsavverkning i fjällnära skog inte kan anses vara ”pågående markanvändning” och därför inte berättigar till någon ersättning från staten. När tidningen Entreprenör frågar Kammarkollegiet om vem som står bakom den linjen blir svaret att Kammarkollegiet väntar på Skogsstyrelsens ställningstagande och att det minsann är Skogsstyrelsen som bestämmer vilken ersättning markägaren ska få. Skogsstyrelsen hänvisar tillbaka till Kammarkollegiet som de anser bestämt att markägare ska bli utan ersättning.

Miljöminister Karolina Skog (MP) har tidigare sagt att staten inte kan gå in och ta ett större ansvar än man gör nu, vilket i klarspråk betyder att staten inte vill betala mer för markersättningar.

Att markägares äganderätt inskränks begränsar sig dock inte bara till avverkning av fjällnära skog.
Så kallade Nyckelbiotopsinventeringar genomförs av Skogsstyrelsen och syftar till att hitta särskild skyddsvärd miljö. Om en markägare råkar ha rödlistade arter på sin mark kan hen inte få den miljöcertifiering som krävs för att kunna sälja virket. Någon ersättning betalar staten inte ut såvida inte markägaren i fråga får ett ”biotopskydd” som berättigar till detta, men det är ovanligt. Och om markägaren mot förmodan får ersättning för biotopskydd så handlar det om en engångssumma, vilket knappast är någon tröst för skog som inte ens barnbarnsbarnen kommer få avverka.

Enligt LRF Skogsägarna fanns det 2016 hela 466 000 hektar nyckelbiotoper, motsvarande cirka 2 procent av den produktiva skogsarealen. Skogsstyrelsen uppskattar dock att den ytan kan komma att fördubblas vid nya inventeringar allt efter som. Med de pengar som regeringen öronmärkt för att ersätta markägare kan det ta 48 år innan alla fått ersättning.

En del av skogen innehåller förstås skyddsvärda arter som är viktiga att bevara. Men det gäller långt ifrån all skog som regeringen och myndigheterna anser ”skyddsvärd”. Definitionen på nyckelbiotop är “ett område med stor betydelse för skogens flora och fauna”. Men den definitionen ger ett väldigt stort utrymme för godtycke. Mark som vid tidigare inventeringar inte klassats som nyckelbiotop skulle mycket väl kunna få klassningen vid en ny inventering. Markägare står handfallna inför något som kan jämföras med expropriering och värdeförstörelse. Och myndigheter och regeringen gör inget annat än försöker begrava frågan.

Miljöminister Karolina Skog sade häromdagen att hon är ”oerhört chockad över tonen i debatten”. Men det är nog bara hon som är chockad över att folk är förbannade. Människor brukar nämligen bli arga när de känner sig orättvist behandlade…

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Äntligen samma villkor för företagare

Regeringen lägger ett lagförslag om att likställa trygghetssystemen för företagare, oavsett bolagsform. Inom nära framtid kommer bolagsformen spela mindre roll för företagarens trygghet i uppbyggnadsskedet.

Det finns fördelar med att driva ett aktiebolag istället för enskild firma. Tryggheten är dock inte en av dem. En företagare som startar en enskild firma får en sjukpenninggrundande inkomst som minst motsvarar lönen för den som är anställd på ett liknande arbete. Företagaren som startar aktiebolag får inte det, vilket regeringen nu tänker ändra på.

Att gå från att vara anställd till att vara sin egen är ett stort steg och förlusten av tryggheten har hållit tillbaka många som velat, men inte vågat, ta steget. Ofta tar det tid att etablera sig och inkomsterna de första åren kan vara skrala. Därför är det också glädjande att regeringen vill förlänga uppbyggnadsskedet från två till tre år för alla egenföretagare, oavsett bolagsform.

Regeringens lagförslag föreslås träda i kraft 1 augusti, med bara veckor kvar till valet. Man kan vara cynisk och hävda att det utgör valfläsk som syftar till att flytta fokus från den minst sagt företagarfientliga politik som förts under mandatperioden. Och det är svårt att inte förhålla sig lite skeptisk till tajmingen. Redan för tre år sedan rekommenderade den parlamentariska socialförsäkringsutredningen de åtgärder som regeringen nu lägger fram. Eftersom sju partier var överens om rekommendationerna så borde regeringen ha kunnat få riksdagen att klubba förslaget för länge sedan.

Nåväl, bättre sent än aldrig. Nu återstår det för regeringen och oppositionen att skyndsamt se över tryggheten för äldre företagare. Efter 55 års ålder är egenföretagaren i enskild firma nämligen tvungen att acceptera sju karensdagar. Egenföretagaren måste alltså betala sin egen sjuklön en hel vecka. Man kan tänka sig vilket ramaskri det hade blivit om arbetstagare över 55 års ålder blivit diskriminerade på samma sätt.

Det är fel, både moraliskt och samhällsekonomiskt, att diskriminera äldre egenföretagare. Särskilt illa rimmar det med politikernas uppmuntran till att acceptera en höjning av pensionsåldern.
För om politikerna vill lura i oss att pengarna inte räcker på grund av att vi lever längre så bör de i rimlighetens namn underlätta för oss att jobba upp i åren.

Dessutom borde reglerna för aktiebolag ses över. Som aktiebolagsägare räknas man som anställd i sitt bolag. Det betyder att de första 14 dagarna du är sjuk betalar aktiebolaget sjuklön. Det är väl inget konstigt med det, om det inte vore för att de sociala avgifterna ska betalas in likväl. Sjukförsäkringsavgiften som betalas in i egenavgifterna är inte lägre än den som betalas in genom arbetsgivaravgifter. Och tanken med de sociala avgifterna är att de ska vara just försäkringsmässiga. Om man betalar för en försäkring så ska man rimligtvis få något tillbaka.

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Att tänka utanför boxen

Den gamla klyschan har fått genomslag i politiken. Häromdagen meddelade Stefan Löfven att han inte uteslöt militära insatser i utanförskapsområden. Om man bortser från förvirringen som följde i och med Morgan Johanssons hattande och vacklande så kvarstod faktumet att självaste statsministern var beredd att prova en ny lösning. Och bara det faktumet förtjänar uppmärksamhet.

Politiker, särskilt i maktställning, älskar att dribbla bort obekväma förslag med uttryck som ”det skulle kräva en lagändring”. Med detta uttryck vill de få oss att tro att riksdag och regering inte har makt att ändra lagarna. Eller att det skulle vara så krångligt att det är snudd på ogörbart.

En annan floskel som används för att avfärda förslag är ”det skulle bryta mot konventioner” eller ”avtal”. Huruvida det finns några sanktioner för att bryta mot avtalen eller konventionerna vill politikerna helst inte prata om. I en del fall finns det inga sanktioner och inte ens något hinder för att säga upp konventioner. Dessutom verkar det uppenbarligen gå att tolka vissa texter radikalt annorlunda. Det märks inte minst på hur olika EU-länder väljer att tolka unionens regelverk och internationella konventioner, utan hänsyn till anseende eller goodwill.

Statsministerns utspel var därför något alldeles speciellt. Man behöver inte hålla med honom, men det visar på att han åtminstone tänker i nya banor och vågar bryta tabun. Och det finns starka argument för att tänka ”utanför boxen” om vi ska kunna lösa problemen i utanförskapsområdena.

Det rapporteras ständigt och jämt om en polis i kris, som dukar under arbetsbördan och dålig organisation. Spaltmetrar om hur polisen misslyckas fylla utbildningsplatserna utan att sänka kraven. Hur allt fler poliser lämnar yrket på grund av arbetsvillkoren. Om hur grova brott blir lagda på hög utan åtgärd för att ännu grövre brott begås allt mer frekvent.

Man får onekligen intrycket att polisen behöver förstärkning. Och försvaret är en resurs som kan användas.

Exakt vad försvaret ska göra och hur allt ska organiseras är upp till experterna att bestämma. Men det viktiga är att politikerna åtminstone vågar tänka tanken att man ska använda de resurser man har istället för att bara jämra sig över det hopplösa läget. Ungefär som när man kom på att myndigheter kan samarbeta för att hitta bidragsfuskare.

Rimligtvis bör militären klara av att förstärka gränskontrollen och tullen. Med tanke på att tullverkets obeväpnade personal känner sig hotade av vapensmugglare så borde militären kunna assistera. Det torde minska vapensmugglingen till Sverige och samtidigt frigöra polisresurser. Resurser som polisen kan använda för att skydda boende och företagare som nu ser sina bostadskvarter och verksamheter tas över av kriminella.

Kanske öppnar statsministerns uttalande för en helt ny tid, då vi vågar ifrågasätta varför saker ska vara på ett visst sätt. Kanske kan åsiktskorridoren vidgas. Och kanske, bara kanske, kan politikerna börja arbeta för att lösa fler problem än de skapar.

Adam Rydström

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

 

Missriktad pensionsreform

I början av veckan presenterade pensionsgruppen sitt förslag om nya pensionsregler.

Förslaget går i korthet ut på att vi ska arbeta längre upp i åldrarna. Planen, om förslaget går igenom, är att den lägsta pensionsåldern nu ska bli 64 år istället för dagens 63 år. Fram till 2023 kommer även möjligheten att ta ut garantipension höjas till 66 år, från dagens 65. Likaså höjs rätten att vara kvar på sin arbetsplats från 67 år till 69 år, från och med 2023.

Reformen skulle vara olycklig av flera anledningar. För det första gynnar den varken svenska företagare eller svensk ekonomi på sikt. Sverige kommer framöver behöva en mer flexibel arbetsmarknad. Företagen bör då själva ha möjlighet att välja om personal ska vara kvar efter 67 års ålder, inte att lägga på ytterligare bestämmelser.

Förändringen kommer vidare bara innebära mycket begränsade besparingar. Det praktiska resultatet kommer bli att många äldre människor kommer att behöva leva en längre tid på bidrag istället för att plocka ut pension. Extra utsatta blir den grupp äldre som jobbar inom stressiga yrken med risker för förslitningsskador.  Att uppmana denna grupp att jobba ännu längre kan då låta ekonomiskt rationellt, men leder istället till att dessa människor kommer behöva nyttja olika bidrag istället.

Pensionsgruppen har även använt sig av oärlig retorik. Höjningen av pensionsåldern är egentligen inte en fråga om att befolkningen lever allt längre. Fram till 2060 kommer medellivslängden stiga till cirka 90 år, alltså kring fem år längre än idag. Vi kommer bli äldre, men inte i den grad pensionsgruppen har gett sken av. Och det finns inte heller några garantier för att den äldre befolkningen överlag kommer att bli mer arbetsför. Förklaringen måste alltså sökas någon annan stans.

Den stora migrationen till Sverige har tyvärr inte har haft den gynnsamma effekt på pensionerna, som somliga politiker menat. Istället har resultatet av den snabba befolkningsökningen i Sverige, kombinerat med en låg sysselsättningsgrad i vissa befolkningsgrupper, gjort att hela systemet hamnat under mycket stark press. Detta är dem huvudsakliga anledningen till att pensionsåldern behöver höjas.

Regeringen har lastat över de ekonomiska problemen, och framförallt frågan om försörjningen framöver, på framtidens pensionärer.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Smygökningen av EU-makten måste få ett slut

Det händer mycket i Bryssel just nu. Europeiska unionen har både antagit den så kallade sociala pelaren och ett fördjupat försvarssamarbete. I dagarna lanserade EU:s skattekommissionär ett förslag om att ta bort ländernas vetorätt i den ekonomiska politiken. Vi vet inte ännu vart detta tar vägen. Men risken att mer makt förs över till EU utan medborgarnas vetskap eller samtyckte är uppenbar.

Nyligen undertecknade regeringen ett avtal om fördjupat försvarssamarbete i EU. Avtalet handlar både om att utöka resurserna till medlemsländernas respektive försvarsmakter, men också om att fortsätta de militära samarbetena. För Sveriges del handlar det till exempel om att upplåta övnings- och testbasen Vidsel i Norrbotten. Samtidigt lovar regeringen med försvarsministern i spetsen att detta inte innebär en övergång till en EU-armé. Det låter inte vidare betryggande.

Den sociala pelaren, som undertecknades av Sveriges regering under ministermötet i Göteborg har skickat tvetydiga signaler. Samtidigt som Regeringen, återigen, försäkrar, att den sociala pelaren på intet sätt innebär en gemensam europeisk socialpolitik så täcker avtalet en lång rad frågor som antyder motsatsen. I avtalet talas om allt från gemensamma ”rättvisa arbetsvillkor” till ”social trygghet och integration”. Regeringen har lovat att avtalet är till intet förpliktigande, samtidigt som man har framhävt det som politiskt viktigt. Problemet är dock att EU-rätten står över den svenska lagstiftningen och att avtalet kan bli ett startskott för framväxten en gemensam europeisk socialpolitik. Något som har mycket begränsat stöd i Sverige.

Senast meddelade EU-kommissionen att det kunde bli aktuellt att slopa medlemsländernas veto-rätt i skattefrågor. Förslaget har framförallt motiverats med att unionen behöver ta krafttag mot skatteparadis och ekonomisk brottslighet över gränserna. Kritiken från Sveriges regering har här varit tydlig, vilket bör berömmas. Magdalena Andersson kallade kort och gott förslaget ”en dålig idé” och betonade att beskattning är en nationell, och inte unionsfråga.

Att regeringen väljer att säga nej till EU-skatter är positivt. Dessutom inte uttryckt i vaga termer utan att finansministern faktiskt ger ett blankt nej till förslaget. Detta hänger dock inte samman med regeringens agerande i övrigt. Att till exempel stötta framväxten av en gemensam europeisk socialpolitik samtidigt som man säger sig vara emot densamma fungerar inte. Regeringen, och Riksdagen, måste börja formulera en sammanhängande strategi. En plan där man visar att fortsatt svensk EU-integration inte ska ske utan en öppen debatt i Sverige.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Hur ska Moderaterna ha det egentligen?

Att regeringen Löfven utmanas av oppositionen i opinionsmätningarna är mycket positivt. Den rådande regeringen har på ett flertal områden försämrat företagsklimatet i Sverige, överhettat ekonomin och bedrivit oansvarig politik. Speciellt på det ekonomiska området. Allt detta måste omgående få ett slut. Samtidigt måste Moderaterna bli tydligare kring hur de egentligen hade tänkt sig att regera framöver, om de vinner valet.

Fortfarande lider Moderaterna brist på precisering i hur, och kanske värst om, de verkligen har en plan för en ny regering. Att valet av Kristersson ingjutit hopp i Moderaterna är tydligt. Att han också lyckats charma svenska folket, genom sin blandning av en ledig talarstil kombinerad med lugn saklighet, visar den senaste opinionsmätningen med all tydlighet.

Att Kristersson vill se ett bättre företagsklimat i Sverige är lovande. Moderaterna klubbade vid sin senaste stämma en lång rad förslag som skulle ha en positiv effekt för svensk ekonomi och svenska företagare. Vid sidan av reformerad arbetsmarknad föreslogs även nya skattesänkningar.

Samtidigt är Kristersson i många av de stora frågorna än mer otydlig än sin företrädare Anna Kinberg Batra. Med vilken regeringskonstellation ska han regera framöver? Hur ser egentligen partiets relation till Sverigedemokraterna ut? Anna Kinberg Batra öppnade upp för att hon vill ta makten med stöd av Sverigedemokraterna, och att man precis som med alla andra partier kan förhandla så länge man inte komprometterar sina egna kärnvärden.

Ulf Kristerssons linje har varit klart mindre tydlig. Han kan tänka sig att få stöd av SD, men utesluter samtidigt att man kan förhandla i några frågor. Senare har han dock öppnat för att man möjligen kan samarbeta på lokal nivå. Här måste partiet ge besked.

Moderaterna och Alliansen har kommit med en hel del lovvärda förslag. Men det börjar bli dags att också konkretisera hur man har tänkt sig regera framöver, om man av väljarna får det förtroendet.


Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Dags att börja trappa av ränteavdraget

Att regeringen bestämt håller fast vid ränteavdraget må vara förståeligt. Magdalena Andersson är avig mot en höjning. En avtrappning av avdraget skulle snabbt kunna få negativa effekter för många hushåll. Skattetrycket för hushållen skulle stiga och utgifterna bli högre. Kombinerat med en eventuell räntehöjning framöver skulle effekterna bli mycket kännbara och negativa framöver.

Samtidigt är det inte svårt att ge bostadsminister Peter Eriksson rätt. En avtrappning av avdraget vore på sin plats. Samtidigt som Riksbanken pressat ned reporäntan och räntorna överlag håller sig på låga nivåer gynnar staten kraftigt låntagande genom att göra räntebetalningarna ännu lättare. Enligt ministern är det önskvärt att ”marknaden kyls ned lite”. Flera ekonomer har också varnat för situationen. Finansinspektionen anses för tandlös när det kommer till stabilitetskrav. Svenska folket vill också se politiskt agerande. Sex av tio svenskar vill idag se ett amorteringskrav, rapporterade Svenska Dagbladet nyligen.

Tyvärr är det mycket osannolikt att Socialdemokraterna skulle göra något för att avhjälpa problemet innan valet. Hela Sveriges nuvarande ekonomiska politik är i nuläget inställd på ett överordnat mål: att Socialdemokraterna ska bli omvalda. En extremt utgiftsökande statsbudget kombineras med största möjliga försiktighet i en lång rad frågor av största ekonomiska vikt framöver.

Hoppet får istället sättas till en borgerlig regering framöver. Samtliga borgerliga partier utom Moderaterna är för att fasa ut ränteavdraget. Om Moderaterna går med på en utfasning, skulle detta med fördel kunna kombineras med partiets förslag om att genomföra ett ytterligare jobbskatteavdrag. En sådan reform skulle innebära en skatteväxling. Ränteavdragets avtrappning skulle kompenseras av höjda intäkter från arbete.

Att något måste göras åt bostadsmarknaden är uppenbart. Att som Peter Eriksson säger ”försöka kyla av marknaden” är önskvärt. Problemet för tillfället är bara att regeringen han själv sitter i spjärnar emot det så kraftigt.

 

 

 

 

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Även politiker måste röra på sig

2017 ser ut att kunna summeras som ett mycket blandat år valmässigt. Medan de etablerade partierna på sina håll gjorde dåliga val, har andra visat att det visst går att återbygga förtroendet för den politiska mitten.

Under våren indikerade valutfallen runt om i Europa på en kris för de större partierna. Presidentvalet i Österrike stod för första gången inte mellan de två etablerade partierna, Kristdemokraterna och Socialdemokraterna, utan mellan en miljöpartist och en nationalist. För första gången sedan efterkrigstiden stod valet i Frankrike mellan en nationalist och en liberal. I valet i Nederländerna kollapsade de regerande Socialdemokraterna, samtidigt som liberalerna gjorde ett bra val.

Valen efter sommaren har dock visat på en annan utveckling för de stora partierna. I Norge blev Moderaternas systerparti Høyre, i koalition med Fremskrittspartiet, omvalda. I Österrike gick Kristdemokraterna med sin mycket unge kanslerskandidat Sebastian Kurz kraftigt framåt. Partiet har nu också meddelat att man avser bilda regering med nationalistiska FPÖ. Det enda landet där den negativa trenden höll i sig var Tyskland, där Angela Merkels Kristdemokrater backade med nästan nio procentenheter.

Vad visar detta?

Utvecklingen ger vid handen att det inte finns något ödesbestämt i att de stora mer mittenorienterade partierna ska falla. Många har varnat för en sådan utveckling. Att den politiska mitten i land efter land ska marginaliseras eller kollapsa. En sådan utveckling hade varit förödande. Detta hade utrangerat möjligheten till politiska kompromisser framöver, och förlamat parlamenten. Följden av detta skulle också bli, och har tyvärr redan blivit i vissa europeiska länder, att extremismen gror på bägge av de politiska kanterna.

Helhetsbilden blir istället att de stora partierna är lika relevanta som tidigare, om de tar väljarnas åsikter och intressen på allvar. Faran för ett parti är varken att vara stort eller att vara förankrad i mitten – utan politiska projekt utan folklig förankring. Politiker av alla kulörer måste helt enkelt bara våga röra på sig, och respektera väljarna.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

 

Utgiftsfest med bevisad bakfylla

Att överhetta statsfinanserna är sällan en god idé. Att låta kostnaderna skena för dagen samtidigt som man struntar i morgondagens eventuella inkomster. Detta är nu den väg socialdemokraterna väljer att föra in Sverige på. Uppvaknandet riskerar att bli allt annat än muntert.

Konjunkturinstitutets senaste prognos från 10/10 visar tydligt vad som händer när man, som regeringen, för en oansvarig ekonomisk politik.

De första raderna i institutets sammanfattning av framtidsläget kan låta trevliga. ”De ljusa utsikterna för industrin ökar också investeringarna betydligt och exporten blir en stark tillväxtmotor.” Detta gäller dock bara kortsiktigt och tyvärr slutar rapportens positiva nyheter där.

Konjunkturinstitut fortsätter: ”Regeringens kraftigt underfinansierade budget för 2018 bedöms inte ligga i linje med överskottsmålet. Därför kommer det att krävas en åtstramande finanspolitik redan 2019 så att överskottsmålet nås. Om det offentliga välfärdsåtagandet dessutom ska bibehållas på 2018 års nivå, krävs det även budgetförstärkningar på ca 30 miljarder kronor.”

Detta är en förödande kritik mot regeringens politik. Magdalena Andersson och Socialdemokraterna väljer att satsa kortsiktigt för att göra väljarna på gott humör. Samtidigt struntar man i verkligheten efter valet.

Detta är djupt oansvarigt. Ett starkt och välfungerande Sverige byggs inte genom tillfälliga och snabba uppgångar. Det byggs genom att människor arbetar och att statens inkomster används på ett ansvarsfullt sätt. Detta är också förutsättningen för en långsiktigt fungerande välfärd. Att investera i kortsiktiga höjningar av bidrag är inte ansvarsfullt.

Skattehöjningar kommer, antagligen oberoende av regering, bli nödvändiga framöver. Detta inte för att göra nödvändiga investeringar, i välfärdens kärnverksamhet eller för att hjälpa ekonomin, utan för att välfärden ska kunna bevaras på sin nuvarande nivå.

Regeringen bör ta Konjunkturinstituts varningar på största allvar och lägga om politiken omgående.

 

 

 

 

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se